I kväll kommer Ladies Night till Göteborg. Kulturskribenten Elin Grelsson åkte till Halmstad och såg en föreställning som mer än något annat cementerar och förstärker könsroller.
Bredvid mig på läktaren i Halmstad Arena sitter en ensam kvinna i 65-årsåldern. Hon har behållit jackan på och bryter av mot klänningar och accessoarer. I handen håller hon en liten påse popcorn som hon köpt i baren. Jag undrar om hon är på Ladies Night själv. Hon svarar ja, hon hade ingen att gå med men tycker så mycket om Andreas Johnson och tyckte att det verkade spännande. Men förminglet orkade hon inte riktigt gå på, det var för mycket folk.
Det så kallade förminglet, som föregår scenshowen, är en eufemism som arrangörerna gärna använder. Ett reklamtorg är en mer passande beskrivning. Minglet består i själva verket av att kvinnorna som kommit dit får gå mellan olika reklammontrar med erbjudanden som utformats för att locka kvinnor, enligt kvinnlighetspsykosens cyniska recept. Gratis hårstyling, smakprovning av sötsliskig cider, karaoke-schlager och minimorötter är exempel det som företagen erbjuder.
På något sätt fångar den hårdmallade kommers som utgör det ”glamourösa förminglet” den cyniska kärnan i konceptet Ladies Night. Det handlar om att kvinnor ska vara just stereotypen kvinnor, genom såväl styling som nyttiga hamburgertillbehör. Hela showpaketets upplägg bygger på den heterosexuella matrisen om två separata kön som förväntas attraheras av varandra och utmejsla sina särarter enligt givna roller. Reklamen för Ladies Night utlovar en kväll för kvinnor. Men förminglets hetsiga kommers utlovar snarare en kväll för kvinnlighet. Alla andra skillnader suddas ut. Enbart kvinnor är tillåtna som publik, alla som underhåller på scenen är män. Kvinnorna förväntas åtrå, männen är objekt.
Redan under förminglet är stämningen hög. Karaokevrålandet hörs över mässhallen och överallt syns leenden och fnitter. När showen inleds med Stephen Simmonds på sång står stora delar av publiken redan upp, jublar och dansar. Bredvid mig sitter den äldre damen och ler försiktigt. Här samsas alla åldrar, från Brolleälskande tonårstjejer till arbetslag av femtioåriga sjuksköterskor. I flera fall syns tre generationer: Mormor, mamma och dotter.
De flesta kvinnor som jag pratar med är rörande överens om att deras främsta motiv till att komma hit var ”att bara få vara kvinna”. Detta åtföljs av motsatsen till att bara vara, inte sällan nämns att vara fru eller flickvän samt mamma. Att ”bara vara kvinna” förstås som att, tillsammans med andra kvinnor, få dela en gemenskap där man inte tvingas in i roller som knyter en till andra människor. De roller i vilka man i någon form blir ett objekt: Någons hustru eller mor.
Konceptet kring att kvinnor ska få känna lite flärd och glamour för en kväll, när det i själva verket består av smakprover på minimorötter, rabattkuponger på hårschampo och en till stora delar tafflig scenshow är i grund och botten sorgligt. Att kvinnorna förutsätts attraheras av männen på scenen samt skratta åt vulgära könsrollsdrifter som halvnakna, muskulösa män med dammsugare och mopp är lättköpt. Men det förklarar fortfarande inte varför närmare 3000 kvinnor lagt dyra pengar på att klä upp sig, sminka sig och komma hit ikväll. Att avfärda den drivkraften är att negligera den roll som Ladies Night trots allt spelat under sina fem år av turnéer inför tusentals kvinnor.
Kanske ligger svaret just i skiftningen mellan objekt och subjekt. Även om alla inblandade, även publiken, är marionettdockor i ett könsspel skapas åtminstone en chimär av förändrade roller under några timmar. När Andreas Johnson presenterar showen som ”Sveriges minst jämställda” tjuter publiken av lycka. ”De enda män tillåtna är de som är här för att underhålla er”, fortsätter han och applåderna är rungande. I utsagan om att ”bara vara kvinna” ligger också känslan av att få vara subjektet, den som betraktar. Den som varken har en roll som maka, flickvän, moder eller potentiellt sexobjekt att leva upp till. Några timmars respit från ett samhälle där man ständigt bedöms som kvinna, utifrån skilda skalor och ständigt krockande ideal. Här finns istället en kvinnlig gemenskap och ett många gånger hetsigt objektifierande av män. Den befrielse som ligger i det är omöjlig att undgå på plats, när taket lyfter varje gång någon av dansarna juckar eller Brolle äntrar scenen.
Också de sketcher och standupinslag, som får varva artisternas hitspäckade framträdanden, spelar på könsrollerna genom kvinnornas ögon. Det är som ett fikarumsprat om karlar i ett gigantiskt format. Männen tar sin roll som objekt på största allvar, spelar ständigt på den makthierarkiska ordningen även inom deras grupp. Andreas Johnson och Brolle är de snygga och åtrådda männen, med muskler och tvålfagra ansikten. Stephen Simmonds är det exotiska inslaget, som bjuder upp en av kvinnorna i publiken till salsadans och skämtar om att ”once you go black you never go back”. Måns Möllers roll är att vara den fula, småtjocka och vanliga killen. Han som varken har Brolles tatueringar, Johnsons leende eller Simmonds mörka hud. I scen efter scen slås det fast att han är den oattraktiva som måste kämpa lite mer för att få ligga med någon av damerna här ikväll och hans mest återkommande replik är den om att han inte kan förstå att han får stå på scenen inför så många vackra kvinnor när han själv är så oanselig. Det nyps och rycks i hans mage och bristen på sexpack påpekas. Han uppmanar till slut en kvinna i publiken att komma upp och tungkyssa honom för bekräftelse. Hon gör det. När det inte pratas om vilken sorts man som kvinnor vill ha eller vilken vacker publik det är, så pratas det om muskler och hushållshjälp. Det är inte bara kvinnlighet som reproduceras, även maskulinitet återskapas i objektifieringen av de medverkande. Tydligast blir det just i de ständigt återkommande skämten om Möllers avvikande roll. Han som inte lever upp till idealet.
Kvällen avslutas med att publiken hyllas för att de är starka och intelligenta kvinnor, samt en träning i de tre orden ”gör det själv”. Maken som vill ha sina skjortor strukna, tjatar om att barnen behöver matsäck till skolutflykten eller vill ha sex fastän kvinnan har jobbat och tagit hand om barnen hela dagen. Alla exemplen bemöts på samma sätt: I ett rungande ”gör det själv!” från varenda kvinna i hela arenan. Det är en sorts inverterad, varumärkesförpackad kvasifeminism i samma anda som veckotidningar. Var din könsroll, men var det jämställt och lyckat. I konceptet finns inget utrymme och definitivt inget intresse av att diskutera hur denna uppmuntran till manligt och kvinnligt i en heterosexuell matris omöjliggör vare sig jämlikhet eller befrielse. Så inte bara består könsrollerna, utan också förstärks. Ladies Nights tappra försök till jämställdhetsdiskussion är så långt ifrån feminism man kan komma, men dess inslag av budskap till kvinnor är heller inte politiskt. Det är bara underhållning som bygger på könens särart och fördomar kring varandra.
Samtidigt går det fortfarande inte att undgå att tusentals kvinnor väller ut från arenan den kvällen, fnissar och suckar nöjt. De har fått vara subjektet, de har fått dansa och yla framför snygga män. Imorgon återgår allt till vardagen, med snoriga ungar, jobbtider och en man som aldrig gör hälften i hushållet. Jag har aldrig sett så många lyckliga människor på samma ställe som under den här kvällen. I ett av de avslutande numren, i form av Gloria Gaynors I Will Survive, har även den ensamma damen ställt sig upp. Hon stampar med foten, blundar och ler.
Text publicerad på GP Kultur 9/10
Skribent, kritiker, författare och hobby-DJ.
Tweets that mention Förförande fördomsfullt av Elin Grelsson -- Topsy.com ⁄⁄ 9 oktober, 2010 @ 11:57
[...] This post was mentioned on Twitter by rasmusfleischer, Gustav Almestad, Elin Grelsson, victor olausson, Blidvädersgatan and others. Blidvädersgatan said: Fan så fint: RT @elingrelsson Här är min slutliga Ladies Night-text på GP Kultur: http://elingrelsson.se/2010/10/09/forforande-fordomsfullt/ [...]
Hmm ⁄⁄ 9 oktober, 2010 @ 12:45
Men då ska inte samma kvinnor klaga om deras män kommer hem lyckliga efter en natt på stripp-klubben.
Finner hela idén om ladys night som kontraproduktivt till att vi inte ska generalisera eller obejktifiera människor. Ngn slags låg revansch för det som vi kvinnor har utsatts för i alla tider.
Lotta ⁄⁄ 9 oktober, 2010 @ 13:03
Jag tycker du är otroligt onyanserad och totalt patroniserande gent emot alla kvinnor som släpar sig dit för att se spektaklet. Alla kvinnor i Sverige lever inte i dina akademiska kvarter, har inte läst alla din litteratur och de har förmodligen aldig riktigt haft utrymme att ifrågasätta sin tillvaro på det sätt som du kräver. Snorkighet är inget som leder framåt, vet du inte det?
Jag tjatar alltid om Marklunds och Snickares bok: ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” – du kanske borde ta och läsa den innan hon sätter sig på din jävla höga häst. Ödmjukhet inför sina medsystrars situationer är inget man dör av. *Sur*
Elin ⁄⁄ 9 oktober, 2010 @ 14:06
Lotta: jag förstår faktiskt inte din kritik. Jag är kritisk till konceptet, men nämn gärna en mening där jag patroniserar över besökarna. Snarare försöker jag lyfta fram dem. Jag tycker att de förtjänar bättre underhållning och att det är ett vedervardigt
Elin ⁄⁄ 9 oktober, 2010 @ 14:09
…koncept som förnedrar både män och kvinnor, men hela slutpoängen är ju en förståelse för de kvinnor som är där. Får sånt som är folkligt och för kvinnor inte kritiseras?
Emma ⁄⁄ 9 oktober, 2010 @ 17:29
Tack för en bra text! Läste den i gp idag och tycker att du sätter ord på de känslor jag haft länge inför detta spektakel. Och som du påpekar, det är konceptet som är ”fel”, inte de som vill gå på det.
Ladies night « Osofin ⁄⁄ 9 oktober, 2010 @ 19:03
[...] varför jag är så totalt emot Ladies night som koncept. Elin Grelsson sammanfattar det hela bra här, om än något överdrivet, men hon kan åtminstone tala efter egen erfarenhet vilket jag själv [...]
Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan ⁄⁄ 9 oktober, 2010 @ 19:08
Tänk jag hade nästan anat att det skulle vara i den andan, men jag visste inte säkert. Det gör jag nu. Tack men nej tack, befästande av könsroller kommer aldrig vara humor för mig!
Hmm ⁄⁄ 9 oktober, 2010 @ 19:12
@Lotta: Man behöver väl inte ha läst ”fina” böcker eller på universitetet för att kunna sätta sig in i andras situation. Jag skulle vilja se de kvinnor som skulle tycka att det är ok att deras män går på en föreställning där det är lättklädda kvinnor som driver om andra kvinnor och där de själva inte får följa med. De är säkert bara ett fåtal som skulle tycka att det är ok. Men att sätta sko på andra foten verkar de inte orka göra.
Så jag hoppas att de skickar sina män, ifall de är intresserad, till sripp-klubben en annan kväll, och att de är ok med dem att männen kommer hem glada och fnissande.
Bella ⁄⁄ 10 oktober, 2010 @ 08:33
Åh, underbart skrivet! Heja, ELIN!
Veronika ⁄⁄ 10 oktober, 2010 @ 10:00
Fint skrivet. Kritiskt men ändå förstående.
Jojo ⁄⁄ 10 oktober, 2010 @ 13:06
Tycker du var precis så ödmjuk, påläst och reflekterande som uppdraget föreskrev. Heja!
Sandra ⁄⁄ 10 oktober, 2010 @ 14:28
Jag har länge fascinerats över hela konceptet Ladies night och hur det nått sån framgång. Tar för givet att jag skulle uppfatta det på samma sätt, men skulle inte kunna formulera det så träffsäkert som du. Bravo!
Peter ⁄⁄ 10 oktober, 2010 @ 15:39
Bra text, den fyller en lucka genom att inte vara doktrinär. Det sköna med ”Allt eller inget” (The Full Monty) som ju tar avstamp i en liknande show för tjejer i Sheffield och sedan följer ett gäng arbetslösa stålverksarbetare och deras från början trevande beslut att ställa sig på scenen näck, precis om Chippendales, är att den lyckas berätta det från båda sidor. Både den manliga och den kvinnliga blicken komer med i storyn på ett naturligt sätt, en story som handlar både om objektifiering, självkänsla och mansroller. När koncept som Ladies Night eller ”på vilken juristfirma har killarna snyggast skjortor?” (Karolina Lassbo, men det kunde lika gärna varit Ebba von Sydow eller nån) ska hyllas här i Sverige finns det annars nästan alltid en tydlig, pådyvlande dejtingundertext som reducerar hela bilden till köttmarknad. Spänningen mellan olika synvinklar försvinner, är man inte beredd att köpa grejken till 110% så blir även hyllningn onjutbar och platt.
Sven Davidsson ⁄⁄ 10 oktober, 2010 @ 15:49
@Elin Tycker du att själva idén att kvinnor kollektivt går på underhållning för kvinnor där de själva får spela ut sin kvinnlighet (förutom de få stackare som tvingats av sina grupper) är dålig, eller kan du nämna något exempel på sådan enkel rolig underhållning (för mestadels obildade människor) som du själv skulle uppskatta eller åtminstone acceptera? Buskis på folkpark?
Att säga att de förtjänar något bättre när de tydligen har haft skitkul där och gått dit av fri vilja verkar lite underligt, även om jag har samma värderingar som dig om detta fenomen och själv skulle kräkas om jag var där (därför umgås jag helst inte med obildade).
Du skriver att ”I konceptet finns inget utrymme och definitivt inget intresse av att diskutera hur denna uppmuntran till manligt och kvinnligt i en heterosexuell matris omöjliggör vare sig jämlikhet eller befrielse.” Det är klart att det inte gör, det ingår ju inte i genren! De allra flesta kvinnorna där vill förmodligen inte ha seriösa, dvs i sammanhanget tråkiga, diskussioner utan enkel kul underhållning. Du får bestämma dig för om du ogillar genren i sig eller ge exempel på acceptabel underhållning i den. Uppenbarligen finns efterfrågan på den.
Tupp! ⁄⁄ 10 oktober, 2010 @ 21:21
Bra skrivet :-) Modigt och frågan är ju om du vågar förstå vad du skrivit också.
//T
KV ⁄⁄ 11 oktober, 2010 @ 23:10
Fuck the haters av din text.
Jack ⁄⁄ 12 oktober, 2010 @ 00:39
Du skriver bra som vanligt. Den här frasen håller jag dock inte med om ”I konceptet finns inget utrymme och definitivt inget intresse av att diskutera hur denna uppmuntran till manligt och kvinnligt i en heterosexuell matris omöjliggör vare sig jämlikhet eller befrielse.”
Uppmuntran eller spegling är väl frågan. Många skulle säkert hålla med om att kvinnor är si och män är så och att Ladies Night bara accentuerar det hela lite och gör lite (tafflig) humor av det hela. Du hävdar att det som omögjliggör jämlikhet och befrielse är könsrollerna (eller könsbeteendena) i sig. Det är inte jag så säker på. Problemet som jag ser det är fördömandet av dem som avviker från traditionella könsbeteenden (eller könsroller). Det är det som är det stora problemet. Om folk kan avvika utan att det får negativa konskevenser så har vi uppnått frihet och tolerans. Att kräva eller hoppas på att rollerna, beteendena, bara ska upphöra (eller glida in i varanrda helt) tror jag är att göra jämställdhetsprojektet mer komplicerat och omöjligt än vad det borde behöva vara.
Stina ⁄⁄ 16 oktober, 2010 @ 19:23
På newsmill ondgör du dig över Hanna Mellins text av Ladies Night, men din egen text är minst lika drypande av politiskt korrekt förakt inför en företeelse som du inte alls lyckas närma dig eller förstå som fenomen. Men grattis till en lyckad PR-kupp för att lansera ditt egen varumärke.
Peter ⁄⁄ 18 oktober, 2010 @ 05:01
@Jack: Håller helt med, problemet är just att priset – socialt, i skolan, på jobbet, inför vänner, även sexuellt ibland – för att avvika blir så högt, snarare än att vi *har* relativt tydliga normer för genus. En norm kan ju ha tydliga konturer utan att vara diktatorisk, prediktiv eller entydig. Det är kanske inte lika illa i Sverige som i en del andra länder men kravet på precis ala att leva upp till en könsnorm är ändå ungefär som stiltyranniet på 80-talet när alla mellan 13 och 25 måste svsra på frågan ”är du punkare, hårdrockare eller syntare?” Att skjuta frågan åt sidan eller att säga t ex att punk och hårdrock hade en del gemensamt gick inte. idag har kön sxtremt högt förklaringsvärde för det man är eller vill vara, mycket högre än för en generation sedan och det hjälper faktiskt inte till att etablera en mera frigjord eller upplyst syn på vad genuset gör med oss.
It’s not my party, but I cry if I want to av Elin Grelsson ⁄⁄ 18 oktober, 2010 @ 09:33
[...] fredags publicerade DN På Stan sin Ladies Night-text. Min text hamnade återigen på tapeten genom att den, i mångas tycke, lyckats med något som På [...]
Annika ⁄⁄ 27 oktober, 2010 @ 21:00
Intressant analys!