Självhjälpskultur och feminism

stepfordwife



























Förra onsdagen hade ABF Göteborg seminarium på temat Självhjälpskultur och motivationscoachning. De samtalande var Nina Björk och Ulrika Kärnborg och diskussionen kretsade kring vår tids coachningshysteri och tänk positivt-vurm.

Det var till stor del ett briljant samtal. Nina Björks anförande gav mig gåshud, när hon pratade om människors förlorade sammanhang och ett missnöje kanaliserat i vilja till självförbättring. När vårt missnöje över sakers tillstånd inte längre leder till en kollektiv systemkritik, när möjligheterna för gemensam påverkan har förändrats genom större konkurrensutsättning och mer misstro mot det gemensamma, då vänder sig människor till det enda som är möjligt att förändra. Vi vill förändra, vi tycker om att se att saker har förändringspotential och det enklaste idag är att vända den förändringsviljan mot det egna jaget. Vi känner oss maktlösa, men jaget är det som vi har makt över. Det handlar också om att en annan historia har börjat berättas. Det spelar ingen roll hur många gånger vi talar om människors lika värde, när vi ser att det finns skillnad i levnadsvillkor mellan människor. Alltså betonar man istället det personliga ansvaret över sitt eget öde och sin lycka. Fattigdom, sjukdom, arbetslöshet, ensamhet…listan är oändlig på sådant som det enda jaget är personligt ansvarig för och således också kan förändra.

Vi vantrivs helt enkelt i kulturen och politiken, men där det förut fanns en gemensam kritik av sakers tillstånd har vi idag lärt oss att vända det mot oss själva och förändra det genom coachning, entrepenörskap, självhjälpslitteratur, makeover-program och positivt tänkande.

Det var förvisso inte mycket som var nytt, vare sig för mig eller någon av de andra i publiken som också vek sig av skratt när Ulrika Kärnborg läste högt ur boken Attraktionslagen om att man kan tänka sig lyckad och lycklig. Möjligen ignorerade man det stora behov som människor verkligen verkar ha av dessa böcker. Bortsett från konstaterandet att det bottnar i missnöje tenderade samtalet stundtals att gå över i raljerande, snarare än att verkligen diskutera vilken roll självhjälp och coachning spelar för alla dessa människor. Varför såväl företag som offentlig sektor känner ett behov av att hyra in dyra föreläsare till personalen besvarades inte heller.

Dessutom tyckte jag vänsterkonservatismen ibland för genomgående. Postmodernismen fick onödigt mycket kritik. Visst stämmer det att de postmodernistiska strömningarna har inneburit att vi intresserar oss mer för en analys av bilden av något än hur det verkligen är, men då kvarstår frågan vad som verkligen är. Det ställdes aldrig kritiska frågor till Nina Björk om hennes tvärsäkra uttalande om att vi måste börja diskutera verkligheten som den faktiskt ser ut, istället för bilden av och det var oerhört tråkigt. Så länge vänstern hela tiden håller fast vid att det finns en sanning och en verklighet att förhålla sig till kommer de att fortsätta se sig omsprungna av liberaler som åtminstone accepterat att människor har individuella upplevelser av sakers tillstånd. Man kan gå samman i gemensamma intressen, men att tala om att saker är på ett visst sätt ställer genast följdfrågor om vem som har mandat att tala om ”verkligheten”. Förvisso la Nina Björk in en brasklapp om att hon naturligtvis inte heller trodde att de tidiga postmodernisterna räknat med att deras teori skulle utmynna i självhjälpskultur och positivt tänkande, men jag tyckte ändå att det var en underlig parallell. Att beskriva de attityder och bilder som skapas i samhället har föga att göra med att känna sig tvungen att skapa en bild av sig själv i mitt tycke, medan Björk menade att postmodernismen lett till att det idag är konstruktionen av jaget som är viktigare än själv jaget.

Nåväl, nu var det inte postmodernism och vänster som var det som jag skulle komma fram till och det kan jag ägna ett kilometerlångt inlägg åt någon annan gång. För riktigt intressant och brännande blev det när både Kärnborg och Björk tog upp hur självhjälpskulturen shanghaiat feminismen. Delvis genom små förskjutningar i teoribildning: Härskartekniker, som en gång var ett mycket bra verktyg för att visa på kvinnors strukturella underminering i olika sammanhang, har idag blivit självhjälpstips av typen ”Så upptäcker du chefens härskartekniker”. Retorikkonsulten Elaine Bergqvist har gett ut en bok med just namnet Härskartekniker, som handlar mer om hur individen ska agera när denne utsätts för detta, än att diskutera det ur en strukturell synvinkel. Självhjälpskulturen är starkt individualistisk. Det finns ingenstans någonting om att gå samman, att söka hjälp hos varandra, att kämpa ihop för att komma längre. Allt handlar om individens framgång. Samma sak har skett inom feminismen. Från att ge stöd och systerskap, kämpa tillsammans i kritiska lägen, har offerrädslan slagit igenom inom feminismen på bred front. Jag har själv skrivit många gånger om det förut, hur offerrädslan inom den feministiska rörelsen snarare sätter krokben för oss än leder någonstans. Att vara en bra feminist hamnar på en individuell nivå, snarare än att se att vi drabbas av orättvisor och strukturellt förtryck. Istället för att stötta finns en tävlan i att visa upp en så bra feministisk yta som möjligt, som också ständigt leder till en ängslighet över att vara ett offer.

Jag tror att det är bra att vi kan visa på styrka och kritiken mot martyrrollen inom feminismen är inte bara av ondo. Anna Svensson har till exempel skrivit så oerhört mycket bra om hur våldtäkt cementerar någon till offer. Men det är också påtagligt hur vår generation feminister blivit förtryckängsliga och ständigt analytiska, inte för att vi ser strukturella mönster utan för att vi är så förbannat rädda för att bli utsatta för dem, eftersom det skulle degradera vår starka, frigjorda feministroll till ett offerskap. Vi är ju Feminister och de kan varken våldtas, förtryckas, bli orättvist behandlade eller hamna i könsroller. Precis som Lina Neidestams klockrena seriestrip visar ovan leder det till den sortens ängsliga samtal som är så påtagliga i just vår generation. Vi är, som vanligt, inte våra ideal och vi är ständigt både offer och förövare i komplexa maktstrukturer. Att krossa de strukturerna är inte ett individualistiskt mål av att bli så lyckad feminist som möjligt, det är ett kollektivt, spretigt, skitjobbigt och ibland alldeles underbart projekt.

21 thoughts on “Självhjälpskultur och feminism”

  1. Spot on. Och vad är det f ö som är så jävla hemskt med att erkänna sig vara ett offer för förtryck? Först måste man väl ändå inse att man är ett offer, och sedan skrida till handling och slåss. Då har man lämnat offerpositionen. Men kvinnor som bråkar och slår tillbaka blir hårt straffade, dvs de blir offer igen.

    De kvinnor som söker sig till healingaftnar och köper självhjälpslektyr mm har ofta råkat ut för kränkningar. Men då ska de inte få vara arga utan tänka positivt och flumma in i ett la la-land. Det är synd att de där dimridåerna läggs ut, för om kvinnor (målgruppen är ju fr a kvinnor) ist får syn på strukturerna hade de kanske på sikt mått bättre av att gå ihop med andra och försöka göra något åt dem. Nu blir den individualistiska bli-din-egen-lyckas-smed-industrin mer som en drog, ett opium för folket. Det räcker ju inte att gå EN enda schakrayogakurs eller läsa om mindfulness EN gång. Det blir en livsstil. Eller livslögn.

    //Bunni

  2. TACK för det här inlägget. Det jag brottas oftast med är känslan av att jag inte borde klaga, inte må dåligt, inte prata om det just för att jag är en stark, medveten person som alltså “borde” klara allt själv. Blä, borde jag inte alls!

  3. Hur menar Nina Björk att det är postmodernismens fel att vår kultur är individualiserande till döds? Nyligen var det ju liberalismens fel (Fria Själar, 2008). Postmodernismen var ju tänkt som ett ifrågasättande och en sorts relativisering av absoluta sanningar. Relativisering verkar ju inte Björk tycka om, men jag förstår inte hur det står skyldigt till självhjälps- och positivt tänkande-kulturen.

  4. Annika: Hon menade att postmodernismens intresse för konstruktionen av något, snarare än dess essens, har gjort att vi idag är mer intresserade av bilden av oss själva (positiva tex – vi tänker positivt) än hur vi verkligen mår och hur det är i samhället. Ungefär så. Tyckte att det haltade en hel del.

  5. Ibland är dina texter kompakta väggar som jag drar mig för att läsa, men idag, idag är jag så himla glad att jag gjorde det. Självhjälpstrenden känns som en reaktion av samma typ som ätstörningar ibland kan vara. När en inte kan förändra sin situation i stort, ser en till att förändra sig själv. Som många diagnoser i allmänhet förresten. Lite “det är nog mig det är fel på, jag som inte kan anpassa mig”, inte själva samhällsstrukturen. Det är lättare att bara individualisera alla problem. Skillnaden är väl att självhjälpsfenomenet har ett snyggt fodral att gömma sig i.
    Jag ser fram emot ett inlägg om postmodernism och vänster, redan här fingrar du på mycket jag har tänkt.

  6. intressant analys av självhjälpskultur.
    och ja, jag är så innerligt trött på de eviga individperspektiven. hoppas verkligen att det vänder någon gång snart.

  7. Vilka är det egentligen som går på Kaj Pollack-kurserna? Medelklassen eller de lågutbildade och lågavlönade/arbetslösa/sjukskrivna? Vilka är det som tar den på allvar? Alla har nog inte samma förhållande till dem. Men det är riktigt att de är en symptom på det stora fokuset på individens ansvar. Det blir ju så mkt enklare att göra politik med ett sådant fokus. Dock, tycker jag mig se att till och med Moderaterna, sedan de blev “Nya” och kom till makten med Reinfeldt, har tagit till sig ett långt större hänsyn till struktrella faktorer som begränsar individen. Deras syn på genuspedagogik är ett exempel. En får hoppas att det i högre grad även börjar gälla deras syn på arbetslösa och sjuksskrivna.

    Jag ska förvrigt, om tid medges, gå på ett Kaj Pollack-seminarium i rent explorativt syfte för att fråga folk vad sådana seminarier betyder för dem.

    Någon som hörde på Kajsa Ingmarsson i P1 veckan när hon intervjuade en amerikansk schaman? Det som slog mig var att schamanens uppmaningar att slå oss fria från de ramverk och föreställningar som våra samhällen bygger på hade hederat vilken anarkist som helst. Nu är frågan: Är Kaj Pollack anarkist?

  8. “Vi möttes på en spelning med Dan Reed Network; vi var båda överens om att det här kunde vi själva göra mycket bättre”

    -Ken Stringfellow om hur han och Jon Auer bildade The Posies. Nåt ska man ta sats mot. Dan Reed var, som förstås, inte en kille med någon utpräglad cred hos någon under sent 80-tal och 90-tal (ironiskt nog har hna tydligen gjort comeback nu, läste just om honom i Sydsvenskan).

  9. I Strippen ovan så beskylls och förtrycks mannen pga kvinnans offerroll och det vänder ni till att det bara är kvinnan det är synd om?
    Är ni sjuka eller har jag missuppfattat något?

  10. JD: Hahaha! “har jag missuppfattat nåt?”

    Eh, ja.

    1. Att strippen DRIVER SJÄLVIRONISKT MED just slentrianbeskyllande av män.
    2. C:a allt.

  11. Oj vilken tokig övertolkning jag gjorde då jag trodde att strippen beskyllde män för att feminister inte klarar av självkritik. Tanken att feminister kan skylla vissa saker på sig själva måste ha känts väldigt främmande.
    Nåja, vi har alla något att lära och alla får väl vara idioter ibland.
    Det är fel att klumpa ihop människor och dra förhastade slutsatser. Tack för lärdomen! Mycket bra inlägg!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>