Alla familjer är psykotiska

Igår såg jag Klaras resa på Stadsteatern i Göteborg. Med manus av Mirja Unge, denna strålande författare som skriver ännu bättre manus än vad hon skriver romaner. I regi av Jenny Andreasson och helt makalöst begåvade Nina Zanjani i huvudrollen. Det var en av de starkaste teaterupplevelserna någonsin.

Upplevelsen påminde till vissa delar om när jag läste Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. När man ser beröringspunkter i sig själv i skeendet, när gränsen mellan det som kallas normalitet eller möjligen lite icke-diagnostiserad instabilitet och det som klassas som psykisk sjukdom börjar suddas ut. Hur gränsen sedan blir alldeles klar och tydlig igen. Jag kände igen mig i mycket hos Klara. Den unga, osäkra kvinnan som mått dåligt under stora delar av sin tonårstid. Som äntligen får lämna sin lantisuppväxt, börja på universitet inne i staden. Studentrum, fester, pojkvän. Hur hennes värld öppnar upp sig, hon tar med den besökande lillasystern på restaurang och systern säger att det här skulle pappa säga var onödigt, man kan ju äta hemma men Klara är så sprängande stolt över sin nya tillvaro. Men sedan vrids allt ett varv: Allt börjar grumlas, bli skräckinjagande, hon hör röster, det smyger sig på. När Nina Zanjani slutligen gestaltar den utblommade psykosen skrikande och gråtande på scengolvet är det omöjligt att värja sig. Snyftningarna hördes genom hela publiken.

Bortom ett strålande manus, fantastisk regi och Zanjanis prestation var det en sak som framförallt fångade mig. Gestaltningen av familjen är så precist kladdigt obehaglig, utan att någonsin bli övertydlig och förklarande. Det skrivs aldrig ut vad problemet i familjen är. I vissa stunder verkar den rentav lycklig. När pappan lyser upp av stolthet över att hans dotter ska gå på universitetet, när familjen har ett vanligt vardagsgräl i soffan om att systern borde träffa mer kompisar. Men sedan smyger det sig på. Pappan som pratar lite för mycket om sin dotters kropp, frågar lite för mycket om hennes och pojkvännens sexuella aktiviteter. Mamman som uppvisar känslomässig kyla, som snor sin dotters kläder och använder samma parfym. Små saker som vrider perspektivet en aning, får obehagskänslorna att växa sådär så att man hela tiden sitter på helspänn. Man vet att någonting är fel, men det finns ingen brottsrubricering, ingenting som skulle få socialen att gripa in, bara känslan av att här mår man inte bra.

Jag tänker på alla familjer som gett just den känslan, alla barndomsbekanta och kompisar vars hus man hängde i. Minns lågstadiekompisen som hatade sin styvpappa och ville att han skulle försvinna. Hur han brukade retas med henne, fast hon inte tyckte att det var roligt. Hur han en gång gjorde ett hyssjande tecken mot mig vid köksbordet och sedan satte en blyertspenna med vässad udd vid hennes öra. Sedan sa han hennes namn, varpå hon vred på huvudet och pennan åkte in i örat. Han skrattade högt, jag log osäkert och sedan sprang jag efter henne när hon rusade mot sitt rum, grät och grät och sa att hon hatade honom.

Pojken i min lågstadieklass som bara ville lägga en bit till i pusslet när hans pappa kom och hämtade honom på fritids. Hur pappan ställde sig och vrålade att han fanimej skulle komma på en gång när han hämtade honom, hur han stampade hårt i golvet så att det skallrade i våra glasburkar med pyssel i. Sedan tog han pojken hårt i armen, pojken grät och skämdes. Fröknarna tittade åt ett annat håll och jag tänkte att de kanske hade lika ont i magen som jag. Det var samma pappa som alltid skällde på sonen när han inte kom först i alla sporttävlingar och jag minns hur just den pojken brukade kalla mig fetto, men att jag hade lite mer förståelse efter att jag sett hans pappa skrika.

Eller hemmet som jag vistades mycket i på mellanstadiet. Där pappans humör jämt var något som man måste akta sig för och minsta irritation, fel kryddad mat eller gnälligt barn, kunde få honom att brusa upp och börja skrika. Mamman som ibland skrek emot, vi gick in på rummen och låtsades leka men jag såg hur min kompis var stel och blicken fastnaglad i golvet. Någon gång gick hon ut och skrek att hon faktiskt hade besök, de kunde väl vara lite tysta. Pappan skrek åt henne att hon skulle ge fan i att lägga sig i, det var hans hem och han betedde sig som han ville där. När mina föräldrar kom och hämtade mig log alltid mamman stort, sa att det var så trevligt att ha mig på besök. Av hennes skrik och tårar syntes igenting.

Alla dessa hem där man aldrig kunnat hitta några blåmärken eller ärr. Inget missbruk eller övergrepp. Inga vittnesmål om någonting som skulle kunna bli ett ärende hos polisen eller få socialens knappa resurser att rycka in. Där det bara funnits en klibbigt obehaglig stämning, som gör ont i magen. Hur både jag och även vuxna omkring mig säkert såg, men det fanns ju ingenting att anmäla. Kanske var föräldern bara på dåligt humör och barn säger ju så mycket om att de hatar styvföräldrar eller har en arg pappa, det betyder nog egentligen ingenting. Så vände vi bort huvuden och försökte ignorera känslan av obehag, för inte ville man lägga sig i andra familjers bekymmer och vem är jag att prata om hur någon annan ska uppfostra sina barn.

Nej, vi tränger inte in i familjens heligt privata sfär i onödan, vill inte göra oss ovän eller vara obekväma. Det som sker inom familjen är mellan dem och så växer fortfarande mängder av barn upp i familjer som på ytan är helt vanliga. Inga ärr eller vittnesmål. Bara en klibbig känsla av obehag, en skärva någonstans i den heliga familjens porträtt.

19 thoughts on “Alla familjer är psykotiska”

  1. du är bäst. allt du skriver vill jag publicera på stora skärmar över hela stan. det är faktiskt sant, och jag är ändå en ganska kräsen människa vad det gäller åsikter.

  2. Jobbar som lärare och just detta är så otroligt svårt! Man har i dessa fall oftast inget mer än sin egen magkänsla att gå på och den känslan är väldigt svårt att “släppa”.
    Man lyssnar mellan raderna på utv.samtal och försöker småprata med eleven i fråga vid tillfällen men man får aldrig ngt mer än denna känsla att gå på. Och, då och då får man tanken -tänk om det är “värre” än det jag tror? Tänk om pappan är ännu mer obehaglig och hård än det jag anar? Tänk om jag missar något och att det faktiskt FINNS ngt att anmäla, men som inte kommer fram..? Usch, det är inte konstigt att man inte kan släppa jobbet när man kommer hem och ibland inte kan sova..

  3. Väldigt bra. Vet precis känslan. Inser samtidigt hur förskonad jag varit från obehagliga vuxna under min barndom. Inte helt. Men pretty much. Barn har ju en ganska unik position att komma in i andras hem och se “privata saker” som vuxna oftast inte gör framför andra vuxna.

    Det jag är kanske mest tacksam för med mina föräldrar är att de alltid tagit mig och mina känslor på allvar. När jag sa att jag inte ville gå till skolan för att en lärare var dum så gjorde de en grej av det, de tvingade mig inte att gå förrän det var utrett.

    Jag vet inte hur man bäst skulle hjälpa de barn och familjer du skriver om. Man kanske inte kan eller bör anmäla, som du skriver, men man kan åtminstone ta dem på allvar, inte dubbelt bestraffa genom att ogiltigförklara deras känslor.

  4. Underbar text, och jag tror du i mycket har rätt. Men alla skräckexemplen du tar upp är pappor. Det får mig att bli rädd att bli pappa. Kanske bättre att bara vara könlös arbetsmyra. Gömma sig på jobbet, den trygga världen där man vet att man är omtyckt. För en hemsk förällder, som bara gör fel, vill jag inte bli. Och kanske är det allt, en man kan bli.
    Jag brukar alltid skriva under med namn, men det här tror jag du förstår att jag inte vågar signera?

  5. Till “För en gångs skull, inget” > Det finns dåliga mammor också. Jag har träffat dem. Och min egen pappa (och mamma) är fantastisk. Så det är på intet sätt förutbestämt. :) Pappor kan bidra med så mycket: trygghet, kärlek, livskunskap och lekar. För att nämna några saker!

  6. Jättebra. Jag ska aldrig bli en sån förälder. Och jag ska var uppmärksam på mina barns vänner, hur de verkar må. Jag hade kompisar som hade såna familjer, hemskt i efterhand men man fattade ju itne då, man visste inte hur det borde vara.

  7. Det var jättebra skrivit, jag känner verkligen för att se pjäsen nu! Och man blir nästan lite rädd för att jämföra alla dina familjeexempel med såna man känt i sin barndom…att man ska börja fundera på saker 20 år senare, som man ändå inte kommer få svar på.
    Men. Alltså, jag läste de inledande styckena lite slarvigt , och jag trodde du syftade på kungen! Jag tycker det är så helsjukt att han inte ens tycker sig behöva kommentera ryktena inför sitt folk, utan han har minsann pratat med familjen OCH drottningen och de stryker ett streck och ser framåt. Jag hade känt så himla mycket mer respekt för Kungen (med familj) om de hade visat lite mer smuts i kanterna.
    – Hey, vi har varit ihop i 35 år, inte konstigt att det blev ett snedtramp i början på 90-talet.
    Då hade jag tyckt att de var mänskligare. Nu är det så, att ju shabbigare typ av kändis man är, ju mer självklart är det tydligen med skilsmässor & otrohet. Fina kändisar har ju bara perfekta liv. Mm, jättebra företrädare/representanter för ett folk.

  8. “För en gångs skull, inget” > Nej! Det skär i mig att det du fick ut av den här texten var att män skulle vara opassande föräldrar. Det stämmer givetvis inte. Jag vill inte skrämma mer slag i dig, men ALLA föräldrar kommer ge sina barn men för livet, så är det bara. Din uppgift är att se till att de inte blir så allvarliga.

    Jag tror nyckeln ligger i att behandla sina barn som jämlikar, och inte som undersåtar. Dvs, man måste erkänna deras känslor och åsikter lika viktiga som ens egna. Och inte låta makten du har över den här människan stiga dig åt huvudet. Visa samma respekt du skulle alla andra. När man inser att barn inte är mindre människor bara för att de fysiskt sett är mindre människor, så blir det bra, även när det går mindre bra. :)

  9. Blev väldigt berörd av ditt inlägg, eftersom även jag förstås känner igen de här föräldrarna (inte bokstavligt förstås) och vet att man inte behöver göra mer än såhär för att skada och påverka sitt barns liv och framtid. Jag är under utredning för att bli adoptivförälder och går i terapi för att lära känna mina egna mönster. Det du beskriver är vad jag fruktar i kallsvettiga mardrömmar: Skulle JAG kunna bli såhär som förälder? Naturligtvis inte, tänker jag sedan. Och igen, det FINNS människor (kvinnor/män) som är föräldrar på det här sättet.

  10. Alla familjer?
    Du, Elin, alla är en väldigt stor grupp. Jag är snarast förvånad över hur många som får det att fungera i den traditionella tvåsamheten, i det traditionella familjelivet. De flesta är friska och mår ganska okej, eller i varje fall bra nog.

  11. Anders: Nej, inte alla familjer. Titeln på inlägget var en referens till en Douglas Coupland-bok som kändes relevant i sammanhanget, när grunden var en pjäs om en psykos.

  12. Bra och tänkvärd text! Dessutom blir jag sjukt sugen på att se pjäsen.
    Min far var lite “demonisk” när jag var liten och jag tror att vänner liksom jag själv var lite rädd för honom fast han aldrig gjorde en fluga förnär mer än att höja rösten och vara “traditionell”. Jag tror inte heller att man ska dra på för stora växlar av sådant beteende, folk är stressande och stress leder ofta till att man kanske inte visar sin bästa sida i hemmet. Alltså ibland kanske saker verkar vara hemskare än vad det är och det man som barn tyckte var jobbigt och som var jobbigt, det förringar jag inte, kanske i det stora perspektivet inte var så farligt.

  13. Jag minns den lilla flickan, 4-5 år, som vid Hammarbyhöjdens t-bana fascinerades av en vattenpöl och hur mamman drog våldsamt i henne så hon rycktes med som en liten docka, och hennes “Du ska då alltid vara till besvär”. På ett ögonblick övergick flickans blick från glad nyfikenhet på världen till en glimt som slocknade bort. Drog sig innåt.

    Eller pappan som under en skidtävling åkte efter sin dotter på 9-10 år och slog med staven i marken så snön yrde. Då var jag inte gammal och ingen vuxen reagerade med annat än att skitsnacka om honom bakom hans rygg. Men ingen konfrontation. Tänk er att fanskapet hade repat någon av de övrigas bil. Hur mycket stryk hade han då inte fått.

    Och bildåren som med hela familjen i bilen och husvagn på släpp tävlade med en annan bildåre som också hade hela sin familj i bilen och husvagn på släp. Dårskapen och glädjen i pappornas ögon. Skräcken i alla de övrigas.

    Pojken som alltid hade storebrors kungsfjäder och en machete han skaffat från Hobbex bakom dörren till sitt sovrum, ifall farsan blev våldsam mot mamman. Ifall skället övergick i handgripligheter.

    Ungarna som stannade upp på helspänn när hans bil körde in och hur de försökte tyda hans humör på hur bilen kördes. Hur stegen lät mot gruset och mot verandan. För att sedan anpassa beteendet därefter. Om de kunde leka vidare eller borde ränna upp med sina förvånade kompisar i släptåg och vara tysta.

    Vissa familjer är som krigszoner. Andra som potentiella krigszoner med lågintensiv terror och ett ständigt överhängande hot. Lägger vi till hur det ibland kan fungera i skolorna med mobbning och frånvarande vuxna så är det inte konstigt om vi får mer eller mindre traumatiserade barn. Men varför är det så svårt att lägga sig i när det handlar om hur föräldrar beter sig mot sina barn, när det är så enkelt att lägga sig i andra delar av privatlivet?

    Minns ni “Hon ville ju inte lyda” från i våras om den ökade acceptansen för barnaga?

  14. har just hittat till din blogg och tackar för mycket tänkvärt inlägg. anders kommentar får mig att fundera lite. visst kan det upplevas magstarkt att använda orden “alla familjer” i sammanhanget. särskilt provocerande i konbination med “psykotisk”. det kan även jag tycka, som har vuxit upp med en förälder vars psykotiska vanföreställningar kom att bli min enda referensram. men personligen tycker jag inte man behöver stirra sig blind på ordval för innehållet i inlägget talar för sig själv. det är både träffande och en reflekterande gripande beskrivning. och åter till Anders så kan man ju fråga sig vad som är “bra nog” och vem som har tolkningsföreträdet i det här fallet. knappast barnen. vad gäller socialtjänstens förvisso knappa resurser vill jag utifrån min erfarenhet tillägga att de, åtminstone historiskt sett, tyvärr knappast heller ger barnet tolkningsföreträde.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>