Tyckande istället för tänkande

I Svenska Dagbladet den 8 december kunde man läsa en artikel om familjen Bramfors-Engelmark. En vanlig tvåbarnsfamilj som börjat reflektera över hur deras sätt att leva påverkar miljön. Mikael Bramfors sätter ord på en känsla som jag så väl känner igen: En ständig oro, perioder av nedstämdhet, relaterat till klimatångesten. Till en början hopp om att utvecklingen kan vändas, som övergår i sorg när man istället inser att det är försent.

Artikeln beskriver hans dåliga samvete och familjens försök att ställa om sin tillvaro till så resurssnålande som möjligt. Deras försök att äta ekologiskt och skippa bilen blandat med suktande efter en ny TV beskriver den moderna människans försök att få ideal att gå ihop med reell verklighet väldigt bra. Mikael berättar också om hur han flera gånger ifrågasatt vänner och familj kring deras val.

Artikeln väckte en del uppmärksamhet dagen då den publicerades. På Twitter och i bloggosfären förekom en rad raljanta uttalanden om den bekväma, om än politiskt korrekta, familjen som ansåg sig stå över andra och ha rätt att ifrågasätta andras val. Hånfulla tweets om medelklassfamilj blandades med raljeranden över deras självgodhet.

Ingen av upphovsmakarna till de raljanta uttalanden som förekom verkar ha funderat en extra gång över sin maktposition. Bloggare, debattörer och journalister kastade sig istället över familjens utlämnande uttalanden och försökte överträffa varandra i sarkasmer på 140 tecken. På Twitter handlar det inte om att reflektera, där handlar det om att leverera vassast oneliner på kortast tid.

Problemet i artikeln är möjligen att stora politiska frågor görs till enskilda livsstilsval, när det borde handla om gemensam organisering och kollektiva krav. Detta kan däremot inte personerna i artikeln beskyllas för, utan journalisten som slänger in lite klimatångest i livspusslet.

Jag skulle aldrig våga gör som paret i artikeln. Vara ärlig med min konstanta ångest över miljön, världens tillstånd och samhällets utveckling. Berätta om hur mina ideal ständigt skär sig med min livsstil av långa duschar och miljöfarlig hårfärgning. Hur jag kan ägna timmar åt att ifrågasätta liberalers osvikliga tro på vår rätt att köra SUV:ar, flyga inrikes och äta kött varje dag samtidigt som det ostridbart får konsekvenser för andra människor och begränsar deras liv. Jag skulle aldrig berätta om min desperata jakt på en vinterjacka som inte innehöll dun eller sådant som påverkar miljön på ett dåligt sätt, samtidigt som den var tillverkad under schyssta villkor. Hur jag tillslut gav upp, köpte en säkerligen genomond jacka på Stadium i min desperation efter att hålla mig varm i vinter. Skulle jag berätta om det skulle jag säkerligen lägga till en distanserad, lagom självironisk ton i slutet av det. Förlåt alltså, jag är så himla PK!

I en samtidsdebatt där ingen längre bryr sig om tänkande, utan bara om tyckande, har alla med reella funderingar över sina och andras livsval blivit lättillängliga mobboffer. Politiskt korrekt är ett skällsord och engagerade människor har förvandlats till töntar med Messias-komplex som borde slappna av lite och gå på McDonalds någon gång ibland.

Medan naturkatastroferna ökar och människors liv förstörs genom vår självutnämnda rätt till en bekväm livsstil, medan den gemensamma välfärden och arbetsrätten monteras ner bit för bit, extremhögern flyttar fram sina positioner och terroriststämpeln används alltmer godtyckligt sitter mediaeliten och hatar på ett medelklasspar med klimatångest. I mina sämsta stunder tänker jag att vi håller på att få det samhälle som vi förtjänar.

Krönika publicerad i ETC 17/12

6 thoughts on “Tyckande istället för tänkande”

  1. Jag tycker delvis om din artikel, men tycker också att det är viktigt att man försöker förstå ilskan. Kom kritiken från de med samma position – fine. Men det finns också de som på många sätt ser sådant som familjens artikel som ofattbart, helt enkelt för att större delen av landet (ja – större delen, men det är inte deras röster som dominerar media) inte på långa vägar lever på andra eller miljön eftersom de inte har råd. Och då måste de få ifrågasätta, även om de inte uttrycker sig särskilt väl, eller som du anser vara särskilt väl (för vilka är det inte som sätter reglerna där också…) Ska man dra det till sin spets, vilket jag gör i förhoppning att försöka skapa förståelse, tror jag att även du skulle ifrågasätta den som delger sin ångest över sina sju segelbåtar som står uppradade nere vid hamnen. Man tänker: Ja men vad fan, gör dig av med dem då. Eller sätt pengar före människor och knip käft.

  2. Så där resonerar folk bara för att dem är för lata för att ta ansvar för vad som händer utanför deras lilla bubbla. Alternativt är dem för ommedvetna. Förmodligen är det båda två.

  3. Jag håller med dig i ditt svarta tänkande i slutet. Jag har sedan länge ställt in mig på att ta konsekvenserna av mitt eget och andras själviska beteende, och tröstar mig med att det kommer att slå lika hårt på dem som avfärdat/ignorerat hotet. Vi är verkligen inte värda något bättre om vi inte är beredda att kämpa och göra uppoffringar för det.

  4. Så bra skrivet. Har svårt att förstå detta hat mot folk som tar allvarligt på miljöhotet (eller nej, det har jag väl egentligen inte men… svårt att acceptera då)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>