Vad ska feminismen med män till? Och vad ska män med feminismen till?

Jag lever ihop med en person som, liksom jag, är skribent och feministiskt engagerad. Det är oftast oerhört roligt. Människan jag lever med är dessutom ohyggligt smart och rolig, vilket märks i hans texter men också en vetskap man har när man sovit i samma säng som honom i snart två år. En av de saker som dock blir tydligt kring hans hype och vår relation är hur ofta det påtalas vilken fin feministkille jag har hittat. Hittills har, så vitt jag vet, ingen gratulerat Gustav till vinsten av att ha en feministisk tjej. När det kommer till mig verkar jag ha scorat högsta vinsten enbart genom att lyckas ha en relation med en dude med någon slags feministisk medvetenhet.

Det är ibland roande, men ofta också irriterande, när personer som inte vet någonting om vår relation och väldigt lite om honom privat hyllar honom som den fina killen i relationen. Lite har vi oss själva att skylla, som ett av de där mest irriterande twitterparen. Men samtidigt ter det sig ganska naturligt att skriva saker i vardagen som inte är för privata och då ligger det närmare till hands att skriva om att ens kille städat lägenheten efter en nyårsfest än att nämna det där tretimmarsgrälet.

Det är obehagligt hur det feministiska epitetet på en man fortfarande, så oreflekterat, betraktas som en så åtråvärd egenskap. Som om vi inte vet att en ideologi eller politisk tanke ofta säger väldigt lite om personen privat. Att tycka att personens tankar och debatterande texter är kloka och bra sätter inte nödvändigtvis likhetstecken med hur personen är privat. Men dessa likhetstecken dras fortfarande gärna mellan feministiska mäns åsikter och privata förehavanden. Vi är fortfarande en smula besatta av dessa Fina Män och lika ofta är de Fina Männen minst lika besatta av att påtala sin egen finhet. De avvärjande tweets av typen ”så bra att jag inte känner igen mig” och ”jag har minsann aldrig gjort något sådant här” i samband med att #prataomdet exploderade på Twitter bevisade återigen hur stark normen är kring Fina Killen. För att inte tala om Ordfront Magasins Johan Berggrens gamla blogginlägg om att feministiska män borde börja slå sig för bröstet. Fina feministkillen är helt enkelt en lika åtråvärd mytbild att leva upp till som den om Starka feministtjejen. Sådana som står över alla destruktiva mönster, roller och gått vidare till någon himmelsk feministisk insikt där man fungerar som Feministen i Platons idévärld i alla lägen.

Själva idén om den fina feministiska mannen går förmodligen att spåra i den grundläggande frågan vad män egentligen ska med feminismen till. Uppenbarligen finns tanken om att inte bara feminismen per se, utan även själva begreppet, exkluderar män och borde ersättas av något bättre. Fortfarande påpekar ohyggligt många att det minsann är skillnad på feminism och jämställdhet. Huruvida det innebär att den historia av strukturellt förtryck mot kvinnor också är någonting vi kan lägga bakom oss när vi skiter i det där jobbiga feminism-begreppet är ingenting som jag riktigt har förstått, men med tanke på att den är en alltjämt levande historia som återupprepar sig själv i allehanda obehaglig statistik runt om på jorden verkar det minst sagt som ett skygglappstänkande. Så länge det finns obestridliga bevis på att människor dör till följd av ojämställda förhållanden har jag också svårt att se det där offerkofta-ordet utan att få en fadd smak i munnen. Att tycka att mediafeminister på 2000-talet ter sig en aning gnälliga är en sak, att börja sucka över offermentalitet i tid och otid är samma typ av historielöshet som att anse att det helt plötsligt ska heta ekvivalism för att män i västvärlden känner sig missgynnade efter årtusenden av obestridlig makt. Feminismen är traditionellt en rörelse för kvinnors rättigheter, men att därigenom inte kunna se hur män också har massor att vinna på normers och könsrollers uppluckring och större frihet för individer faller under den gamla debattklassikern Inte kunna hålla två saker i huvudet på samma gång.

Problemet uppstår snarare när inte ens etablerade och medvetna feminister verkar kunna se att män har mer att vinna på feminismen än att de kanske blir lite mer hyllade som fina män. I början av december var jag på ABF i Stockholm och lyssnade på Gudrun Schyman, Unni Drougge och, redan omnämnda partner of mine, Gustav Almestad. Det skulle handla om feminismens framtid, men handlade mest om hur Feministiskt Initiativ hade fallit offer för blockpolitiken. Jag antar att jag borde ha känt mig träffad, jag som slutligen röstade på Miljöpartiet, men istället var jag mest frustrerad över en påtaglig brist på självinsikt i partiets problem. Det handlade också om en feministisk backlash av näthat och arga män, där jag återigen förvånades över att så framträdande människor med makt och pondus som Drougge och Schyman ens lägger energi på att bekymra sig över små ynkliga troll och skvallerkärringar när de har en gigantisk plattform att göra bättre saker av sin tid.

Riktigt intressant blev det inte förrän mot slutet då frågan om vilka som borde driva den feministiska kampen framåt ställdes. Gustav svarar att fler män borde bli engagerade. Exempelvis skulle alla daddy-bloggare, som spyr skit över kvinnors förfördelning rörande vårdnad av barn, börja se det som ett tecken på ojämställdhet istället för bevis på kvinnors makt. Att kvinnan ses som den primära föräldern drabbar både kvinnor och män och vårdnadstvister är ett typexempel på hur denna norm fortfarande styr och ställer. Unni Drougge instämmer, fler män borde vara med i den feministiska rörelsen. Dessutom är det är ju så oerhört sexigt med feministiska män. Titta bara på Gustav, vilken härlig man han är. Schyman nickar likaså, fler män behövs eftersom det är viktigt att de stöttar kvinnornas kamp.

Plötsligt fick jag lite insikt i att denna förbannade myt om den fina, feministiska mannen inte bara kommer från Ronnie Sandahls romantitlar och uppblåsta vänstermän. Den lever och frodas bland feministiska kvinnor och handlar om ett totalt feltänk kring vad män har med feminism att göra. Lika mycket insikt fick jag i hur svårt detta ständigt pågående könskrig verkar vara att överbrygga. Det behöver inte ens handla om extremer, som Pär Ström. På ett håll står ledande feministiska kvinnor och vill att män ska bli bättre på att stötta kvinnornas kamp. På ett annat står mediamän och undrar varför deras situation inte är intressant i den feministiska rörelsen idag. Allt görs till en könad dragkamp av offerstatus och förtryck och mitt i allt står media och älskar rubriker om vilket kön som egentligen har det jobbigast och vi ska tycka mest synd om.

Mot bakgrund av det blir det lite mer tydligt hur mitt privatliv tolkas. Att jag ser det som självklart att vi försöker dela upp allt det tråkiga därhemma handlar mer om common sense när vi bor under samma tak och skiljer sig väldigt lite ifrån uppgörelser som jag haft med flickvänner och kompisar som jag bott med. Ändå kommer vår vardagsuppdelning och vårt liv tillsammans att tolkas könat in i minsta detalj. Mitt slarv och min lathet kommer inte sällan att tolkas som en subversiv handling, trots att jag mest tycker att det är skitjobbigt att känna mig omyndigförklarad när Gustav påpekar att det inte är så smart att sopa ner smulor på golvet när det är nystädat. Att jag tycker att det vore fantastiskt om min pappa tog mer ansvar i köket handlar väldigt lite om att han skulle vara mer av en feministisk manshjälte då. Snarare tror jag att det vore självförtroendehöjande och stärkande för honom att, som vuxen människa, kunna bjuda på någon annan mat än ugnspannkaka. Ändå tolkas det som en feministisk kamp för min mamma, där pappa antingen blir hjälte eller patriark.

Så länge könskriget pågår kanske jag helt enkelt får leva med att tilldelas rollen som hon som lyckades scora den fina feministiska mannen med de långa ögonfransarna och kloka tankarna som stöttar kvinnor i sin kamp. Men med detta bittra konstaterande vill jag ändå ge er denna information: Vi har inte en perfekt, feministisk relation. Ni vet inte vilken dy vi varit i och fortfarande stundtals harvar runt i. Ni vet väldigt lite om oss som privatpersoner. Allt ni ser är glimtar av the good stuff. Två människor som på något vänster försöker få en relation att fungera, trots alla gamla skitmönster och skräp. Två personer som båda tror på feminismen som ett sätt att befria människor, oavsett kön, från inlåsande normer. Ingen av oss är särskilt fina människor, vi gör väl vårt bästa helt enkelt.

55 thoughts on “Vad ska feminismen med män till? Och vad ska män med feminismen till?”

  1. Så vansinnigt bra. Att placera feministiska män (och alla andra idealiserade och idébaserade gestalter för den delen) på en piedestal är så kontraproduktivt, och förhindrar överhuvudtaget att tankar dras ett steg längre.
    Jag tror att du sätter fingret på något väldigt viktigt. Eloge, jubel och applåder! :)

  2. Jättebra text.

    För mig handlar det mycket om värdegrund. Inga människor lever till fullo efter sin ideologi, men en man som säger att han är feminist öppnar i alla fall upp möjligheten till diskussion. Det är ju så extremt många som inte ens klarar av att höra ordet, har jag till slut förstått. Och det ÄR avundsvärt att ha den möjligheten till diskussion, att ha kommit förbi så många hinder att bråken kan handla mer om människoproblematik än könsrollsdito.

  3. Jag tycker texten är bra, och jag håller med om det mesta du skriver. Men det finns en sak som jag tycker du och andra feminister tolkar underligt. Nämligen att feminismen skulle vara det enda forumet för jämställdhetsfrågor.

    Man väljer givetvis själv vilken avgränsning man vill göra. Jag tycker att frågor om könsmakt är alldeles för smalt. Jag anser att jämställdhet ska omfatta alla grupperingar i samhället. Diskriminering är fel oavsett. Därför kallar jag mig humanist. Och därför får jag leva med att aldrig bli en fin kille som Gustav.

  4. Intressant skrivet. Jag tycker mig rätt ofta se en viss hyllning av själva ettiketten feminist också, precis som om det vore just erkännandet “jag kallar mig feminist” som är värt något, snarare än verkliga handlingar. Själv väljer jag att inte kalla mig feminist, men står för mestadelen av hushållsarbetet — har dock svårt att se att Schyman skulle hylla mig för det, eftersom jag faktiskt stundtals även vågar mig på att kritisera den del av den feministiska rörelsen hon står för.

    Alltså: handlar det inte ofta om ett politiskt hyllande? Lite som om någon skulle säga “oj vad kul att du hittat en kommunistkille”?

  5. “Att tycka att personens tankar och debatterande texter är kloka och bra sätter inte nödvändigtvis likhetstecken med hur personen är privat. Men dessa likhetstecken dras fortfarande gärna mellan feministiska mäns åsikter och privata förehavanden.”

    Jag skulle ta bort ordet “mäns” i det här utdraget. Idag är det viktigare att kalla sig feminist (ett uttalat som outtalat krav – vilket är anledningen till att jag aldrig kommer kalla mig för det. Vill inte tillhöra någon enda konstellation med tvingande påbud) än att leva som man lär.

  6. Fast kritiken mot “offerkofta” respektive “vad män har att vinna etc” behöver ju inte handla om relativisering. Det kan ju också ha att göra med att varken maktutövning eller offerroll är kollektiva egenskaper.

    En människa som inte löper någon risk att könsstympas delar inte utsatthet med offren för könsstympning, bara för att hon har samma kön. På samma sätt som maktutövning är individuella handlingar, och att dela kön med patriarken inte gör folk till patriarker.

  7. Vilken bra text, elin! Sitter här och nickar igenkännande och kan inte låta bli att läsa rad efter rad för min sambo som håller med.

  8. Och hade du städat när han sov eller softade, inte hade han fått några tweets om hur bra han scorat. Jag funderade lite på den där tweeten du fick igår om vilket bra kap du hade gjort (du kanske fick flera, jag såg bara en) och att det just nu verkar vara så jävla svårt att få någon annan reaktion än det på något fullkomligt självklart. Och om nu situationen varit den motsatta och han hade fått hejarop som “Håll fast vid henne! Vilket kap!” hade jag blivit vansinnigt provocerad, till och med mer än nu. Och också att jag själv har så svårt att separera våra diskussioner om diskning och städning från genusdebatten, när det i vårt fall mest handlar om två personer som har olika toleransnivå på damm och i bottnen helst skulle undvika all form av städning. Jag ska tänka på det i framtiden när vi grälar hemma.

  9. Bra text!

    En detalj som jag tänkte på är att anledningen till att jag sällan (aldrig?) har uttryckt offentligt att jag är glad att jag scorat en grym feministtjej är för att det skulle kunna uppfattas som… Jag vet inte. Hur jag än skulle lägga fram det skulle det ju kunna uppfattas som konstigt:

    “Älskar att min tjej är feminist, jag lär mig så mycket!” (= det är hennes ansvar att göra mig medveten och förändra mig)

    “Älskar att min tjej är feminist, det borde alla tjejer vara!” (= tjejers val måste godkännas av mig som kille, jag får se ner på och dissa tjejer som inte har “fattat”)

    “Älskar att min tjej är feminist, hon håller inte på med en massa störiga tjejgrejer!” (= kvinnligt kodade intressen/beteenden/komplex/nojor frikopplas från det faktum att de uppstått som logiska konsekvenser av historiska maktförhållanden)

    Men med det sagt: jag älskar att jag bara har varit ihop med tjejer som är feminister!

  10. Jag förstår dig helt, och känner mig givetvis skyldig till det ensidiga hyllandet av Gustav. Det är ju halvt på skoj med dessa tillrop om vilket sjyrro han är, men jag är kluven som fan till detta med feministiska män och har pendlat åtskilligt genom åren. Jag har sett många exempel på frasradikala snubbar som är praktarslen i praktiken. Å a s vill jag verkligen att killar som kämpar på vår sida ska få en ryggdunk då och då. Märk väl: kämpar på VÅR sida. Killar som vill nivellera könsorättvisorna till en individuell sak och trolla bort de strukturella missförhållanden har vunnit mycket terräng de senaste åren och det ÄR en käpp i jämställdhetshjulet, kalla dem troll eller whatever. De finns överallt, inte minst i den aggressiva papparättsrörelsen. De får ett oerhört medieutrymme, vilket leder till den önskvärda slutsatsen hos stora delar av befolkningen att kvinnor och män är ungefär lika bra på att förtrycka varandra. Ta bara irrlärorna om att kvinnor misshandlar män i samma utsträckning som motsatsen. De ventileras så jävla ofta, bl a hos Malou, att man faktiskt mår illa.

    Jag märker jämt hur obekväm man gör sig om man kallar sig feminist sådär till vardags, hur man liksom sabbar stämningen och lätt faller in i det mjäkiga och bortförklarande: ALLA män är inte svin.

    Ja, det är svårt att navigera i det här debattklimatet. Men självfallet tror jag inte att du är en lat diva och att Gustav ränner runt som din slav ;) Jag tror snarare att du får brottas med dina premisser precis som de flesta av oss gör.

    Kräm!

  11. Några tankar i all hast. skidspåret väntar.

    Det är sant att män ofta får beröm för att de knuffar barnvagn och tar pappaledigt på ett sätt som inte kvinnor får. Ibland blir berömmet lite infantilt, som om mannen ifråga var en liten gosse som hjälper mamma med att plocka undan disken. Gulligt och förminskande. Men det berömmet kan väl bero på att det ännu är förhållandesvis ovanligt!? Det finns ju faktiskt ännu ett motstånd mot det. Men jag har aldrig hört någon utanför feministkretsar berömma sin kille för att vara en fin feminist som stödjer kvinnokampen när han delar hemarbetet med sin sambo. Det sker nog i väldigt snäva kretsar av Bangläsare, tror jag.

    Givetvis har du rätt i att de flesta män tjänar på den jämställdhet som feminismen strävar efter och att det borde vara ett av två huvudmotiv för feministiskt tänkande och agerande. Den egna frigörelsen och alla andras frigörelse. Uppfattas du av omgivningen som inte hållande måttet som man, eller som icke-kvinna, degraderas du av både män och kvinnor. Ibland rent handgripligen.

    vad gäller F-begreppets varande. Hur många vill se sig som feminister idag? Vad förknippar dom med feminism? Maria Svedlands och Tiina Rosenbergs generaliserande råsopar!? Vem tror ni Per Ströms fans lyssnar mest på: Maria Svedlands kritik av mäns ovilja att diskutera mansrollen eller Mario Vargas Llosas kritik av machismon och manlighetskulten? Men allt är inte feministernas eget fel. Det finns grupper som demoniserar feminismen på ett djupt ohederligt men också skickligt sätt i det att de fått genomslag och förfulat bilden av feminismen. Kanske skulle ett annat begrepp, av intersektionalistisk karaktär, skapa en starkare allians eller så skulle det bli splittringar kring det också. Eller är det för tidigt att döma ut F-begreppet? Jag menar, hur lång tid har feminismen haft på sig jämfört med många andra politiska begrepp och rörelser?

  12. Jag hoppas ju innerligt att alla (såväl läsare som kommentatorer och författare) behandlar både partners och medmänniskor som kännande varelser och inte utifrån kön och könshistoria. Gör man det så är man okej i min bok.

  13. Ola skriver: “En människa som inte löper någon risk att könsstympas delar inte utsatthet med offren för könsstympning, bara för att hon har samma kön.”

    Nej, men den som riskerar att könstympas eller omskäras gör det pga dennes kön. Om förtrycket vore enbart individuellt så skulle inte individen eller gruppen av individer som ska förtryckas behöva inkluderas av förtryckaren i ett kollektiv baserat på kön, etnisk tillhörighet, funktionsduglighet, klass, kast, sexualitet, osv på det sätt som ofta sker.

    Makt utövas på många olika vis och är ofta en kollektiv handling.

  14. Det är inte en situation som är begränsad enbart till media, till kvoinor resp män som försöker ta sig fram genom att förhålla sig till slagordet “feminism” och olika teorisnuttar coh -element (även om den mediamän-mot-mediekvinnor-dynamik du beskriver naturligtvis finns). I grunden handlar det om att de flesta yngre feminister som syns och hörs försöker freda ett mer eller mindre gemensamt revir och därmed tar ifrån varje man – även män som vill vara feminister – rätten att _definiera_ sig själva, sitt arbete, sina genusfrågor, sin feminism och var dessa hänger ihop med världen i övrigt. Att få göra detta själv utan att få det dikterat. Post-Fittstimfeminismen trär på män överlag en rambokostym som alla kan känna igen men som inte stämmer för särskilt många, och den enda väg ut som mediafeministerna vill erkänna är att vara en mjuk “skön/mjäkig” och litet, tja, avkönad man.

    Jag menar inte att detta “att förhålla sig till sin person och sin inställning” måste ske enväldigt eller bullrande men det ska få göras på egen hand, med egna avgöranden olch avvägningar. Problemet med denna dubbla agenda – man talar om at bjuda in killarna men bara om de sväljer allt i ett stycke – vill feministbrudarna oftast inte låtsas om, men de flesta män som skulle vilja delta i genusdebatten har för länge sedan upptäckt att i kvinnorörelsen bjuds man idag bara in med armbågen. Om en man talar med egen auktoritet (något som anses hur positivt som helst för tjejer) eller själv formulerar sina synpunkter och därvid trampar en ledande hona på tårna litet blir det en störtskur av örfilar och i värsta fal utkastning. Varför är detta så svårt för folk att få syn på?

  15. Niclas: Bara för att två personer har samma kön – eller nationalitet eller sexuella läggning – betyder det inte att de automatiskt drar åt samma håll eller har sammam intressen. De flesta europeiska kvinnor hotas inte av känsstympning eller av att inte kunna få någon utbildning, och omvänt: bara för att vi är män har vi inte gemensammma intressen med våldtäktsmän eller talibaner. och därmed finns det inte heller anledning att hela tiden kalla in oss som skolpojkar till nån kvinnlig rektor och avkräva oss offentliga intyganden om att vi minsann inser vår skuld och att vi faktiskt inte tänker kräva bisarra starff mot kvinnor eller begränsningar av deras rättigheter (att avkräva någon offentlig avbön är ett mycket effektivt sätt att tvinga ner någon i ett hopplöst retoriskt underläge utan att formellt sätta munkavle på honom/henne).

  16. Ang ideal vs verklighet. Jag vill citera Doktor Kosmos.

    “Men faktiskt gäller vad man säger
    Inte bara vad man gör”

  17. Vill bidra till debatten med en rolig anekdot som inte i sig tillför någonting…

    Jag läste Laskasks kommentar och nickade för mig själv – nog hade väl jag också blivit provocerad i den omvända situationen (kille gratuleras till kap när tjejen städar/utför hushållsarbete).

    Och sen inser jag att jag för ett tag sedan var precis i den. Ibland ter sig tillvaron extremt komisk om man tittar på den utifrån, fast man inte märker något själv: jag gick seriöst runt med en fjädervippa och dammade enbart iklädd underkläder. Insert French maid fantasy here, liksom. När pojkvännen berättade för sina vänner var det precis det han fick höra: Holy shit, håll fast vid henne!

    Och det tyckte jag var askul, då.

  18. Åh, vad bra och oj vilken hög igenkänningsfaktor!
    Vill bara snabbt reagera på Niclas Kuoppa här ovanför: Jag tror inte alls att hyllandet av de goda männen bara sker i snäva Bangkretsar, tvärtom! Fast det handlar då inte nödvändigtvis om män som kallar sig feminister, men män som är pappalediga, drar barnvagn, hjälper till i köket och så vidare. Min 86-åriga släkting har inte särskilt bra koll på feminism som ideologi, men påpekar gång på gång vilken bra kille jag har hittat eftersom han är så bra på att laga mat.

    Och det där är lite läskigt och jag har inte tänkt på det så mycket förrän nu – alla ryggdunkar man får när man hittar en snäll kille. Jag tror inte min kille fått alls samma respons, jag vet att hans kompisar tycker att jag är en “grym tjej”, men det är liksom inte på samma nivå. Jag får nästan budskapet att jag ska vara tacksam, för alla har minsann inte en så snäll kille som jag har. Och det vet jag ju. Och det är skrämmande.

  19. Pingback: Män och feminism
  20. Det känns lite störande att män kan kalla sig feminister och få så oerhört mycket beröm för det bara för att dem är män. För ett par år sen var det ett manligt upprop mot mäns våld mot kvinnor som hyllades så oerhört i media, ett jobb som kvinnor gjort i årtionden utan att få samma kredd för. Hur ofta har kvinnojourerna eller dem feministiska rörelsen hyllats för sitt arbete mot våld? Jag har varken sett eller hört det en endaste gång. När män är för mänskliga rättigheter så ska det hyllas, men inte när kvinnor är det. Det är faktiskt irriterande.

  21. Intressant text.

    Jag är tydligen ett av trollen Unni talar om. Visst sitter det inpräntat från modersmjölken hur män och kvinnor skall uppföra sig, men i ett förhållande eller på en arbetsplats spelar det faktiskt inte någon roll hur de sköter det på andra sidan väggen. Det handlar då främst om respekt och att i sig själv och den andra kunna identifiera tokigheter.

    Och visst får jag ibland höra hur duktig jag är på det ena eller andra kvinnogörat. Men fråga inte min fru hur jämställda hon tycker vi är… ;-)

    Jag får nippor när en feminist talar om en man som kommit över på DERAS sida. Det finns inte några sidor! Det finns bara en massa rätt och fel, ingen mur som delar i två delar. Feministernas största problem är att de delar i vi och dom. Genast de slutar med det så finns det massor “dom” kan se som positivt och åtråvärt i feminismen!

  22. Malin: jag tror inte du ska analysera för mycket… man är som man är, man mår sällan bättre av att skämmas för det. Mycket humor bygger ju på skojande runt traditionella mans- och kvinnoroller. Trivs man med det man gör så gör man, tror inte på att skuldbelägga folk som råkar dela upp hushållsarbete traditionellt (män som skottar snö och fixar i huset och kvinnor som lagar mat eller vad det nu kan vara).

    Detta med sexuella fantasier kan ju också vara ett intressant område, tror inte man ska dra in jämställdhetspolitik där heller, gillar man ett undergiven/dominant-spel med sin partner i sängkammaren så gör man. Det har inget med vardagslivet att göra (de som har denna läggning förstår… hehe)

  23. 1. Det är inte så intressant vad alla säger om dessa manliga feminister. Det intressanta är vad folk tycker. Jag känner inte många män som tycker att en manlig feminist är något bra. Men jag känner säkert många som skulle säga så…

    2. Undra när Elin kommer inse att hon inte är feminist.

    3. Tack för en bra bloggpost.

    //T

  24. Anders:

    Jag vill poängtera att jag faktiskt inte skrev något om vem som vanligtvis gör vad i vårt hushåll eller om huruvida vi fantiserar om lättklädda hushållerskor – det första har inte med saken att göra riktigt eftersom det roliga var just klyschan, och det andra har inte med saken att göra riktigt eftersom det roliga var just klyschan.

    Och jag skäms bara för saker jag vill men inte vågar ändra på. Att vara komisk med en fjädervippa var verkligen inte en av dem.

  25. vad är det du värjer dig mot i texten, dina medsystrars avundsjuka över att just du fick den feministiska mannen?

    nu har det säkert inte kunnat utföras någon dubbelblind studie av fenomenet, men vi har nog all anledning att tro att:

    – ett förhållande med en feministisk man är bättre ävnat att bli lyckligt än ett med en manschauvinistisk man. eller en man som tycker att feminism är helt ointressant, utan att han därför skulle vara starkt chauvinistisk.

    det här är väl inte ett problematiskt påstående? din kille skulle då vara “fin” i bemärkelsen att “honom går det bättre att ha ett lyckligt förhållande med”. (påståendet är inte “honom är man förstås alltid dödslycklig med”)

    det är väldigt cyniskt, tycker jag, att börja anta att de verkligt engagerat feministiska männen inte uppvisar ett kurage som de borde kunna få så mycket credit för, att de kan kallas “fina”, utan snarare borde/kunde antas verka utgående från nånsorts egennytta. visst, det gör de säkert också, men den egennyttan ligger i den sköna känsla som det ger att jobba för nåt som känns rätt – och att växa upp som man, med den socialisering som det innebär, och ändå kunna utveckla en total insikt i feminismens nödvändighet, det tyder på något “fint” inuti. punkt slut. (ja, jag är man och feminist, skjut mig)

  26. @Malin: Man får nog säga att du gjorde ditt bästa för att skriva som om ditt axlande av rollen “lättklädd tjänarinna” _under_en_period (och inte bara någomn vecka, då) varit en sak ni tog för given – men nu är avslutat. “Och sen inser jag att jag för ett tag sedan var precis i den. Ibland ter sig tillvaron extremt komisk om man tittar på den utifrån, fast man inte märker något själv: jag gick seriöst runt med en fjädervippa och dammade enbart iklädd underkläder.”

    Låter som ett tillstånd som pågått under en tid men inte nu längre, såvida du inte slirade rejält med de där markörerna man använder för att skapa tids- och tankesammanhang när man berättar.

  27. Om man är så dum att man nöjer sig med ett litet epitet, och tror att en man som kallar sig för detta epitet (feminist) automatiskt har empati och mognad och verklig insikt i könsmaktsstrukturerna, så får man helt enkelt skylla sig själv alt. gå till sig själv och forska om vad som gått så ininordens fel och varför man har sånt förbannat behov av att idealisera pappa.
    Jag har på denna blogg sett sidor av Gustav som är ytterst osmickrande, både förminskanden, och förlöjliganden, samt även anat en tillfredsställelse hos G att göra dessa små krumsprång inför publik, ett synnerligen obehagligt karaktärsdrag (t.ex genom att hånfullt ställa en fråga i tredje person, vad vill “Jaja”? utan att ärligt vara ute efter svar eller en diskussion). Oavsett om denna metodik kommer av en orsak, och en respons på något så finns den förmågan där, lika obehaglig effekt ger dem, som vore fallet om det vore ett genomgående karaktärsdrag.
    “Fina män” existerar inte. Det enda som existerar är människor. Lär er det feminister oich sluta leta efter den perfekte mannen som kan uppfylla alla era drömmar.

  28. Kenneth:

    Hoppsan, glömde visst det där med tidsmarkörer. Borde skjutit in en gång, en dag, vid ett enskilt tillfälle en gråmulen eftermiddag i oktober fann jag mig i den komiska situationen att… osv.

    Skyller på språkligt förfall till följd av långvarig exil.

  29. Jag tycker artikeln är intressant och sätter fingret på något som jag funderat mycket på som man och feminist. En känsla av att å ena sidan få cred just för att man är man och feminist, men å andra sidan vara lite misstänkliggjord för att man är man och feminist (“jag kan ju inte riktigt veta hur det är att växa upp som kvinna”).

    Jag tror att det gör att ganska många män har svårt att engagera sig för jämställdhet, och därför tror jag att fler feministiska män är en nödvändighet för att bryta detta. Att män som engagerar sig för jämställdhet blir mer hyllade än män visar ju igen på ojämställdheten i samhället, men jag tror inte att det är dåligt i sin kontext.

  30. Malin: jag använde nog bara ditt lilla exempel som språngbräda att säga något vagt relterat, sorry :-).

    Öht tycker jag att kärlek, drift och attraktion ges extremt liten uppmärksamhet i feministisk analys, och jag tror det är ett misstag.

    Könsrollerna runt partnersökande och uppvaktande är nog en av de starkaste bidragande faktorerna i hur samhället ser ut. Så länge män och kvinnor väljer prioriterar kvalitéer hos sin partner olika (män traditionellt mer intresserad av kvinnans skönhet och kvinnor mer intresserad av mäns framgång) kommer det prägla samhället i stort. Män som i större utsträckning får ta den aktiva rollen i uppvaktandet vet mycket väl i att attraktion fortfarande skapas på traditionellt vis.

    Man kan mycket väl anamma feministiska värderingar, det kan till uppfattas som ett litet plus av många, men i stort måste man agera traditionellt manligt och vara framgångsrik som man för att uppfattas som *attraktiv* och inte bara snäll och sympatisk. Tro mig, man blir inte sexig kille för att man kallar sig feminist.

  31. Anders: Vad har du för belägg för denna utbredda myt? Några större studier eller dylikt? Och hur fungerar det om man är attraherad av båda könen eller samma kön som en själv?

  32. Elin, velourmän eller typiska snälla mjukismän som inte ibland visar en hård och tuff kant upppfattas sällan som erotiskt attraktiva på allvar. Inte så det verkligen tänder till. Det är definitivt så bland heteromänniskor och förmodligen också på de flesta håll i bögvärlden, även om det finns en större uppskattning av dem på sina håll. Det är också intressant att samma polaritet tuff/’maskulin’ – mjuk och behagfull/’feminin’ är en väletablerad konvention bland lesbiska: butch och femme.

    Det lönar sig inte att appellera till ett “men då skulle kvinnor vilja ha knölaktiga män som inte tror på ett jämställt samhälle? är det det du menar?” De flesta par synkar inte det mått av jämställdhet de vill gestalta i sitt privatliv, i sitt spel inför varandra så hårt med de förväntningar de har på att *samhället* ska fungera jämställt. Oavsett om kvinnan har byxor och ett aktivt eget företag, oavsett om man backar upp sina döttrars utlandsstudier så vill många att deras samliv ska ha en ton av Hollywoodfilm från 50-talet. Och då gör de på det viset.

  33. Anders & Elin:

    Jag tycker Anders har en viktig poäng i det han skriver, även om jag tror vi resonerar olika kring den. Samhällets normer i praktiken laggar ofta lite efter de teoretiska normer vi ofta tror oss agera efter. Exempel: Bögar är väl helt okej – så länge det inte syns på dem. Feminister är väl sympatiska – om de rakar sig under armarna. Mjuka män är väl modernt – bara de kan skruva i en glödlampa. Osv.

    (Sedan är det inte nödvändigtvis samma diskussion som den om huruvida feministiska män får oförtjänt credds. )

  34. Elin: jag är inte riktigt på det klara med vad du anser vara myten. Men jag antar att du menar att män och kvinnor överlag prioriterar olika när de väljer partner. Individuella variationer är naturligtvis stora, dvs du eller jag som individer kanske inte alls väljer enligt gruppens mönster, men det går att se tendenser när man delar in i större grupper. Bisexuella och homosexuella är inte en tillräckligt stor grupp för att ge ett stort utslag.

    Bo Rothstein har skrivit en lite mer djupgående artikel i ämnet som heter “den moderna könsmaktsordningens grundbult”:
    http://www.sciecom.org/ojs/index.php/st/article/download/3119/2679

    Men jag tror det är viktigt att titta på hur tonåringar väljer också, inte bara vuxna. Som tonåringar är vi mycket mer formbara. För att uttrycka sig lite grovhugget – det går inte så bra för den sympatiske tönten. Felet är inte att han är sympatisk, utan att han är en tönt. Eller med andra ord, de egenskaper som gör en man attraktiv, gott självförtroende (gott självförtroende bland kvinnor speciellt), konkurrenskraftig jämte andra män osv är tämligen frikopplat från värderingar. Det är klart det kan vara en turnoff om snubben verkar vara aningen dum i huvet (men kanske duger till ett engångsligg).

    Då kan man förstås fråga sig varför dessa skillnader finns, t ex att en kille straffas hårdare på partnermarknaden om han har dåligt självförtroende än en tjej, och att en tjejs attraktivitet sitter mycket i utseende. Jag har inte uppfattat det som så att man från feministhåll förnekar att dessa skillnader finns (man brukar bara fokusera på de avseenden där kvinnan har nackdelar dock vilket jag tycker är lite smalt), men man kanske menar att de är socialt konstruerade snarare än biologi. Sanningen ligger nog som vanligt nånstans däremellan. Oavsett orsak så är människors faktiska känslor äkta.

    En annan intressant aspekt som jag tyvärr inte lyckades gräva fram statistik på nu (så du får välja att inte tro mig om du vill :-) ) är att trots att det är så skämmigt för unga män att vara oskulder så är det en väldigt stor grupp som har första sex långt förbi tonåren. Tjejer har lägre debutålder. Vad beror det på? Att tjejer mognar snabbare? Ja delvis, men också att en stor grupp killar inte klarar prestera på partnermarknaden, för det är just prestation det handlar om, som kille räcker det inte bara att se söt ut.

    Catherine Hakim har skrivit en del om “Erotic Capital” som är relaterat till detta.

  35. Niclas: Makt utövas aldrig kollektivt. Makt utövas med ord och gärningar, och både ord och andra gärningar är alltid resultatet av individers viljeakter.

    När individer hävdar något annat, så skyller de ifrån sig och vägrar ta ansvar för hur de förhåller sig till de olika gruppdynamiska spelen som pågår.

    Däremot uppfattar vi människor, med vår fördomsfulla benägenhet att förenkla och schablonisera, att grupper agerar. Att det går att utkräva kollektivt ansvar av folk som delar hudfärg, nationalitet, kön, eller någon annan egenskap.

  36. Malin: jo råkar nog glida från ämnet lite… men än har vi inte kommit till nazistjämförelser (Godwin’s lag), men det kommer nog tids nog, haha.

  37. Jag känner att min hänvisning till Vargas Llosa blev ganska fånig. Men jag tänker så här. Vad driver förändring? Någon säger att i takt med att kvinnor blir ekonomiskt självständiga och får högre poster i samhället så ordnar sig det mesta. Åtminstone för kvinnornas del. I takt med demokratiseringen så skapas utrymme för mer jämställdhet globalt sett, säger någon annan. (själv tror jag att diskussioner om könsnormer i skolan är nyckeln till framtiden) Men det här med könsmaktsordning och begränsande könsnormer kan samexistera med demokrati och hög levnadsstandard. Japan är ett bra exempel på det och så även Sverige, dock i mindre grad. Så vad göra då? Det första ´är att som nu prata om det. Men ett meningsfullt samtal förutsätter väl att man inte med svepande generaliseringar och nära på ohederliga förenklingar tar död på meningsmotståndarnas lust att lyssna, ens när man sedan faktiskt är nyanserad och hederlig. Då hamnar vi i det där käbblet om vilket kön det är mest synd om-eller vilket kön som är mest skyldigt och har mest ansvar (som även jag deltagit i ibland). När jag läser vissa feminister känns det verkligen som att dom inte vill ha mig i sitt lag, med mindre än att jag sväljer hela deras idékomplex och analys. Om ens då. Men jag kan inte se könsmaktsordningen bakom precis varenda siffra i “På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet” från SCB. Och där könsmaktsordning och föreställningar om män och kvinnor verkligen verkar kan den också samverka med andra faktorer. Men det gör mig inte mindre intresserad av feminism och jämställdhetsfrågor. Schyman, Sveland och Rosenberg (jag gillar faktiskt alla tre i flera avseenden) behöver inte mig. Men tänk på alla de män och kvinnor som tycker jämställdhetsfrågor är viktiga och intressanta men som stöts bort av skyttegravarna. Vore det inte bra att ha dem på sin sida!? Men då måste de först fås att vilja lyssna. Det tror inte jag de gör just nu. Det var inte många, vare sig män eller kvinnor, som röstade på fi och ett vanligt svar på frågan “Är du feminist?” är: “njaa, jag är inte feminist men jag vill ha jämställhet.” Låt dom som gapar om feminazism stå ensamma kvar i skyttegraven och för ut till Verklighetens folk vad feminismen kan göra för att öka friheten för dem. Men det kanske ni redan gör och då var ju detta väldigt onödigt av mig.

    Ola, en individ kan inte alltid utöva makt därför att ensam är inte alltid stark. Beslutet att utöva makt tillsammans med andra är individuellt. Men matkutövningen är kollektiv. Tänk nu att vi pratar om normbildning- och efterlevnad. Ensam får du det svårt att få ett större samhälle att efterleva dina normer. Du måste förmodligen göra det tillsammans med andra. Om vi tänker efter så kan vi säkert komma på en massa normer och fördomar som vi upprätthåller som en slags vardagshandlingar, utan att vi tänker på det. Vi må som individer vara ansvariga för vad vi gör, men vi är knappast ens medvetna om allt vårt deltagande i upprätthållandet av de normer som styr vårt eget och andras beteenden.

    Jag känner att jag pratat alldeles för mycket här. Jag ska låta er vara ifred nu.

  38. @Unni Varför denna fientlighet mot internationell forskning? Kvinnors våld mot män är lika vanligt som mäns våld mot kvinnor ÄR fastställt i flera stora studie runt om i världen. I Sverige har det inte bedrivits någon sådan här forskning överhuvudtaget efter som det inte anses nödvändigt och relevant.

    Internationella feminister och forskare skrattar åt den “jämställdhet” som råder i dagens samhälle och undrar vad Svenskarna sysslar med.

    Varför ska inte Pappa rörelser få komma till tals att det Matriarkatet förtrycker deras rätt till att vara föräldrar? Jag har hör flera extremt skrämmande historier där matriarkiska feministiska kvinnliga socialsekreterare har brutit mot lagen (och kommit undan med det) för att kvinnan i ett förhållande ska har hand om barnen även om pappan har ENSAM vårdnad av barnet/barnen.

    Fundera på hur mycket media utrymme en kvinna får om barnens pappa rövar bor barnen vs en mans utrymme om barnens mamman rövar bort barnen. Pappan for ofta höra att det INTE är medialt intressant att rapportera medan det är MYCKET medialt intressant att rapportera om en pappa som har rövat bort sitt eget barn.

    Om man ska börja kämpa för ÄKTA jämställdhet så är första steget att ta avstånd från feminismen och inse att visst det finns områden där jämställdhet inte finns när det kommer till kvinnor. För att kunna kämpa om äkta jämställdhet måste man se även mannens områden där det är förtryckta och ojämställdhet råder. Feminismen är förblindad av alla orättvisor som drabbar kvinnor och struntar totalt i orättvisor för män. När man bara arbetar för EN sida är det inte jämställt.

  39. Niclas: debattklimatet är så polariserat att det är nästan omöjligt att gå in och göra sig hörd med en balanserad och därmed av nödvändighet komplex bild på världen. Jag är tyvärr pessimistisk, jag ser ingen väg ut närmsta tiden. Det enda man kan hoppas på är att de råder viss balans mellan skyttegravarna så att man hamnar nånstans mittemellan.

    Själv tror jag inte att man kan vara feminist om man vill kämpa för sann jämställdhet både för män och kvinnor. Samtidigt förstår jag ju att många feminister anser att det enda sättet att kämpa för sann jämställdhet är just att vara feminist. Skillnaden är att jag tror att feminismens samhällsbeskrivande modeller är skeva och att perspektivet överlag är obalanserat (för lite hänsyn till utsatta män, överlag orättvist negativ syn på män, för mycket fokus på samhällselit mm), så för mig är uttrycket “jag är inte feminist men jag vill ha jämställdhet” helt ärligt och logiskt. Att jag inte röstar på fi beror inte på att jag är mot jämställdhet utan att jag inte tror på deras analyser och metoder.

    Sen ska jag vara helt ärlig med att jag har lättare att sätta mig in i utsatta mäns situation än utsatta kvinnors, just för att jag är man. Därför är det viktigt för mig att vara lyhörd för kvinnors upplevelser. Jag efterlyser samma sak från kvinnliga feminister. Mycket av den obalans jag ser från båda läger tror jag beror på att man är omedveten om ens begräsningar i att sätta sig in i andra människors villkor.

  40. Det här är kanske en väldigt förenklande analys av mig, men…

    …är det helt enkelt inte så att män har mer att förlora av feminismen. Nu vet jag inget om din kille, men om han är en vit man som skall bli medelålders snart så har han ju mycket statistiskt att vinna på att saker förblir. Därför lyssnar man mer på honom när han säger att han är feminist, för att han kan ha andra orsaker till sitt ställningstagande än den media ger.

    Det fungerar på samma sätt, för mig iaf, att jag helt enkelt anser att t.ex. en uttalad Vänsterpartist som råkar vara multimiljonär vara mer intressant att lyssna på än en bidragstagande Vänsterpartist. För att den personen måste se något i politiken man har missat.

    Eller för den delen en arbetslös bidragstagande Moderat, jämfört med en Moderat som har ärvt sina miljoner från sina föräldrar.

    De personerna får än helt enkelt att förstå att det kanske finns en bredare bild i det hela än den mediabild som finns.

  41. Jag är en av den som liksom en del ovanstående hyllats för att ha en jämställd, feministisk man. Ändå måste jag säga, kan kärleken ta slut. Jämställdheten är inte lösningen på alla problem. Det är svårt!

  42. Män ska inte vara feminister så dom till slut blir som kvinnor.Ska se ut och bete sig som riktiga män. Skägg, hårigt bröst, stora händer ska det vara :-P Men dom ska absolut se män och kvinnor som jämställda.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>