Ett tillägg till föregående text

Under hela min uppväxt var jag jätteblyg och sa ingenting. Vid ett enda tillfälle under mina nio grundskoleår höjde jag självmant rösten i klassrummet, varför jag minns tillfället väldigt väl. Jag gick i åttan, vi pratade feminism och jag kokade inuti medan jag hörde killarna i klassen pratade om att det där var sånt som arga, bittra kvinnor sysslade med. Tillslut sträckte jag upp handen, blossade röd i hela ansiktet när jag fick ordet och sa:

– Du kan vara antirasist fastän du är vit och svensk, varför kan du inte vara feminist som kille? Det handlar om samma maktskillnader och strävan efter rättvisa.

Kära Elin, 14 år. Jag tror att du räknade med att vi hade kommit längre, än att jag idag sitter och har samma diskussion igen. Jag tycker att feministordet är viktigt. Jag tycker att många fler borde ta det i anspråk. Och jag tycker att samtalet kring män och feminism är genuint intressant, när man kommer bortom högstadieklassnivån. Och har ni inte redan gjort det tycker jag att ni ska läsa Niklas Hellgrens inlägg om det hela.

11 thoughts on “Ett tillägg till föregående text”

  1. Det du sade den gången uttalar en lojalitet mot en tanke, mot vissa idéer om var problemen finns och om hur det borde vara. Men idag handlar ‘jag är feminist’ lika mycket eller mer om att foga in sig i ett visst gäng, att få¨synas som en i (medie)possen. Varför skulle annars så mycket feministisk debatt idag handla om positionering, och varför skuylle det finnas en sådan förväntan att alla feminister ska ställa upp för en syster som råkat illa ut i debatten. Något som man också jobbvar hårt på att skapa en bild av så fort det blir en medial stormby eller “bloggaffär”: då hänger allal de hippa typerna i armkrok som om de vuxit upp tillsammans. Även om saken beror på att tjejen X faktiskt uttryckt sig klantigt eller överdrivet i sin intervju, bok eller blogg.

    Dessutom finns i det du yttrade då inget krav på att alla måste vara feminister, för annars vore man underförstått dum eller skulle gå omkring och dissa kvinnor. Men idag finns det ett tydligt krav på att män, icke-feminister och andra ska köpa allt en feminist säger, köpa hennes story utan besvärande frågor, utan reflektion eller kritisk granskning. Man kan inte ha en så låg nivå att feminism blir lika med att ingenting som uppskattas av ett hyfsat antal rtjejer får kritiseras, utom ifall det har utnämnts till Patriarkalt av en obestridlig auktoritet.

  2. Aha, kommunism som metod behöver inte va dåligt bara för att de va dåligt i Sovjet? Ärligt talat, är det inte snart relevant att istället ställa sig frågan när ett ord blivit såpass belastat att det närmast blivit obrukbart?

  3. det är sant. Samtalet kring kvinnor män och feminism är väldigt intressant, viktigt och ganska klurigt.

  4. Moarity: jag håller med att det blivit väldigt belastat. Påfallande förekommer diskussioner när en feministkritiker säger att feminismen står för XYZ (där XYZ är en uppenbart galen grej) och feministen slår ifrån sig med att nä det gör det inte alls. Och båda har rätt, då feminismen är ganska spretig, det finns falanger med extrema/radikala idéer och det finns lite mer moderata.

    Överlag är problemet med feminismen detta om värdering och balans i jämställdhetsfrågan. Även om få feminister idag förnekar att även män har problem så uppmärksammas de i princip aldrig. Man säger lite vagt att genom att kämpa för kvinnors rättigheter kommer det automatiskt ordna sig för männen. När väl män tas upp som exempel är det 90+% av fallen negativt, typ att män är våldsamma eller får saker gratis för att de är män. Jag har nog aldrig sett en feminist fundera över varför majoriteten av hemlösa är män t ex, eller unga killar som isolerar sig vid datorn för de känner att de inte klarar prestera socialt. Denna obalans leder till polarisering och en framtoning som uppfattas som aggressiv, och då blir det förstås motstånd. Obalansen blir också långt mer provocerande eftersom feminister själva säger att det inte är en obalans, dvs att deras omvärldsbeskrivning är heltäckande och rättvis.

    Jag menar att även om allt man säger är helt sant, så blir det ändå inte inte rättvisande och balanserat om man väljer att bara belysa en halva.

    Man kan säga att det finns osynliggörande av män, medelmåttemännen, förlorarna, och nördarna (framgångsrika på ett område genom hårt arbete, förlorare på andra). Ibland är det värre än osynliggörande, rent förakt förekommer. Att svaga män stämplas som förlorare som förtjänar sin plats.

    Män själva pratar ogärna om männens specifika problem eftersom man inte gärna associeras med gruppen “misslyckade” män. Tvärtom kan man som “manlig feminist” framstå som riddaren i glänsande rustning. Genom att själv tillhöra gruppen som osynliggör manliga problem så gör man ju liksom klart att man själv är en man som varit/är så framgångsrik att man inte märkt av några svårigheter, och att man inte tar åt sig av negativa snacket om manskollektivet (att ta åt sig och bli sårad är ju “omanligt”). Kort sagt, det är i linje med attraktiva manliga egenskaper att kunna vara manlig feminist.

  5. Idag är unga kvinnor, ofta tonårs- och singeltjejer, en av de tyngsta målgrupperna för tidningar och tv, de står också för en mycket större dle av köpbesluten (vilken tidning blir det?) än för ett par årtionden sedan. Och dessutom är de en tung målgrupp för de annonsörer som driver hela kvarnen. Det är inte så oerhört märkligt att unga kvinnnga krönikörer har blivit heta inventarier, att en del av dem går vidare till att bli chefer och att många artiklar uttryckligen smickrar en kvinnlig publik och i motsvrande grad gör ner killar. Men diskussionen om denna slags hårt rosafärgade rapportering lyser med sin frånvaro, det enda som sägs från feministiskt håll är “förr var det kvinnorna soim trycktes ner men nu har vi kommit igen, eat it! hihi!” Man får hjärnsläpp som t ex Anna Laestadius Larssons krönika nyligen om killar och tjejer i skolan. Logiken bakom den texten var att om det går dåligt för många killar beror det på att de är män (essens och individuell dumhet), men i de fall det går dåligt för tjejer beror det på manligt fölrtryck av kvinnor.

    Man kan knappast säga att den här nischningen av kvinnor och kvinnliga ämnen gynnar jämställdhet eller en vettig debatt om genus, klass etc; den lyfter bara fram en glamouriserad SATC-bild av tjejer – samtidigt som den ställer många andra grupper i en tung medieskugga.

  6. Visst män har problem dem med och det uppmärksammas inte allt för ofta inom feminismen. Detta är givetvis ett problem. Å andra sidan fattar jag inte varför män engagerar sig mer för att förändra mansrollen. Vi feminister kan knappast agera frälsare och lösa alla könsrollsproblem samtidigt. Andra får faktiskt ansluta sig med.

  7. Jag är kvinna, 35, och har med få undantag känt att min erfarenhet och uppfattning överensstämmer med feminister. Jag är uppväxt i ett hem där jag lärde mig att vara människa, inte ett kön, jag höjde rösten i klassrummet, fick uppmuntran av killarna, smala blickar av tjejerna. Jag har alltid sagt ifrån när något känts fel, aldrig sett varken någon man eller kvinna, ung som gammal, med hög som låg position, som bättre (eller sämre) än mig själv, har aldrig försökt vinna någons gunst, krypa eller smickra för att ta min plats i världen.
    Däremot har jag som arbetarklass hamnat i precis samma kollisioner som feminister pratar om gentemot män. Dvs en slags socialkrock, kulturkrcok. Eller om vi ska kalla dem trösklar, ibland murar. Man agerar inte eller uttrycker sig inte eller omfamnar inte exakt samma osynliga koder, man har inte samma syn, man värderar olika, uppskattar olika och man gör sig därför på många sätt opassande och besvärlig.
    Det är inte så att det är dags att återta jämställdhetsbegreppet till vad det var ursprungligen, dvs en strävan efter samma rättigheter och möjligheter för alla individer – framför ordet feminism?
    Och det är inte så att man som feminist först och främst ska titta på sin egen uppväxt och se om många av de problem man upplever kan hänföras dit? Eller är det lättare att dra hela samhället över en kam? (I så fall lever vi inte i samma världar.) Är det viktiga att kritisera bara den enda tröskel man själv har kvar att ta sig över (kön) för att nå makten (som tycks vara oerhört lockande), samtidigt som man struntar blankt i de trösklar man själv inte berörs av (som klass)?
    Det går tydligen bra att stå och skrika samtidigt som man blundar.

  8. Första raden, ska vara “INTE överensstämmer med feminister” – ganska avgörande…

  9. Svalin: jag tror jag kan ge åtminstone en stor bidragande orsak — det ingår inte i mansrollen att klaga. Likaså är det inte heller manligt att bli störd av orättvisa påhopp, man ska vara stark och trygg. “Mansfrågor” handlar också ofta om där män misslyckats och inte räcker till socialt, i relationer, i samhällsstegen. Manlig svaghet alltså (losers/förlorare), något män gärna undviker att bli förknippade med. Man kämpar på och kör sitt eget race, de som inte håller måttet, otur för dem, men så är livet.

    Till en del beror nog det också på att den feministiska tradition vi har idag som dominerar så starkt i jämställdhetsdebatten inte är så attraktiv för män. Oavsett vad man tycker om hur rättvis den är eller ej går det inte att komma ifrån att bilden av mansrollen överlag är negativ, och män åt sig personligt av det. Man blir inte så sugen att ge sig in i jämställdhetsfrågor om förväntan ligger på att man ska såga män.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>