Inget har hänt sedan Lilla Fridolfs dagar

I morgon är Solsidan tillbaka. Tittarsuccén ska under sin andra säsong fortsätta att skildra den övre medelklassen i Saltsjöbadens villaområden. Den återvändande Alex (Felix Herngren) fortsätter att taffligt försöka vara alla till lags, inte minst den klassresande hustrun Anna (Mia Skäringer) som har svårt att finna sig till rätta. Johan Rheborg spelar fortfarande den hunsade och neurotiska Fredde och Josephine Bornebusch hans dominanta hemmafru Mickan.

Vari ligger hemligheten bakom såväl tittarsiffror över miljonen och flertalet priser?  Somliga menar att det handlar om identifikation. Under den hemdesignade och märkesklädda ytan av parmiddagar och stora grillar finns kommunikationsproblem och knaggliga relationer. I den heterosexuella medelklasskontexten ryms känslor av oduglighet, förvirring och viljan att vara till lags. Trots att man befinner sig mitt i den tryggaste av världar rämnar tillvaron ändå.

Fast särskilt mycket rämnar den ju inte. En grillkväll går överstyr, en svärmor kommer på besök, någon köper barnmat på burk. Farligare än så blir det aldrig. Att säga att det är ett sätt att skildra svenskar och vardagen, när handlingen är förlagd till ett rikt ghetto med en tillvaro som de flesta av oss bara läst om i DN Bostad, är befängt. Klassiska könsroller med den taffliga och förvirrade mannen och styrande hustrun är en trött buskisupprepning som inte förändrats nämnvärt sedan Lilla Fridolfs dagar. Felix Herngren och Johan Rheborg får gestalta samma roller som de alltid har gjort, medan Skäringer och Bornebusch får det otacksamma ansvaret att spela de tjatiga och bitchiga frugorna.

Det riktiga hotet ligger någon annanstans. I Henrik Dorsins karaktär Ove. En hopplöst socialt inkompetent gammal vän och granne, oförmögen att tolka signaler och därtill både självgod och snål. När Alex i förbifarten säger att de väl kan ta en fika någon dag ringer Ove på med kakor nästa dag. Ove blir, i sin fullständiga brist på insikter i de sociala konventionerna som håller tillvaron intakt, en obehaglig kil i de förnöjsamt rullande hjulen. Det är det närmaste man kommer en revolution av de spelregler som råder mellan medelklassvillornas invånare.

Text publicerad i GP Kultur 15/1

14 thoughts on “Inget har hänt sedan Lilla Fridolfs dagar”

  1. Kul att du lyfter detta. Har ofta undrat vilka det är som kan identifiera sig med denna skildring av ett liv, som jag antar att rätt få lever? Själv har jag svårt att se färdigt ett avsnitt. Särskilt roligt är det inte, eller insiktsfullt.

  2. Ähh Solsidan är bra, men om de blir för intelligent och man saknar humor kanske det är enklare att hålla sig till typ “drottningoffret”.. och annan pekoral-tv.

  3. “I den heterosexuella medelklasskontexten”. Du menar den bisarra och konstiga verklighet som 85% av Sveriges befolkning lever i? Varför måste ALLT analyseras ur ett klass och könsperspektiv. Trött o dålig analys.

  4. Intressant, jag skrev en kommentar att jag tyckte din analys var ganska platt. Men du tog bort kommentaren. Du vill bara ha hyllningar?

  5. Böcker och filmer om tristessnöpta, smånördiga och statusfixerade villamiljöer med outlevda rock’n’rolldrömmar runt knuten är ju en egen subgenre sedan så där 2000. “Vi i villa” möter “High Fidelity” och “American Beauty” ungefär. Det brukar leda till att mannnen får ett sammanbrott och att kvinnan bränner hans samling av gamla soulsinglar eller trädgårdsredskap på gräsmattan. Mycket formelfixerat.

  6. Tycker det var en bra analys jag. John, du reflekterar inte något över att heterosexuella är i majoritet och att det därför kan vara tröttsamt för andra som inte känner sig inkluderade i heteroklabbet att ständigt få serverat heterosexuellas verklighet på ett fat som dessutom skall gå under benämningen humor, och som blir överhypat som allmän igenkänningskomik?
    SÅ kul är det inte med medeklassheterovillaförortsliv för alla, att man inte ens får tycka att det är lite småtjatigt.
    Personligen tycker jag det känns som om Felix Herngren vill någon annanstans, men inte kommer vidare. Han trampar i samma könsrollslarvande i varje uppsättning; den tröttsamma fars mellan män och kvinnor, som ju alla förutsätts känna till och mysa över. Han tycks inte, men detta är mina egna spekulationer utifrån detta ständiga temata, en ha tänkt tanken att man faktiskt inte måste stanna i ett dött äktenskap som handlar om konventioner, eller stå ut med sina trista grannar, så att den enda rimliga utvägen blir att försöka skratta åt eländet.
    Man behöver ju inte vara homo för att man känner sig icke-hemmastadd i eller fed up med heteromedelklassträsket.
    Det är inte så att allt analyseras ur kön och klass, och det är väl inte vad Elin påstår att det ska göras här heller. Sen vad du tycker om att det görs, är ju en annan sak.

  7. Jag håller heller inte med om att det är identifikationshumor, det är ju snarare roligt för att man raljerar med medelklassen. Eller det är i varje fall därför jag tycker Solsidan är så rolig. Man får inte direkt några medelklassdrömmar efter att ha sett den serien..

  8. Jag bor i ett sådant område. Mina grannar och jag älskar serien. Det är ju såhär det är, bara uppskruvat ett par snäpp.

    Elins analys. Tja, hon borde fundera på hur en serie kan bli så omtyckt när analysen visar att serien är kass. Något brister i analysen, eller…

  9. Har inte sett solsidan innan utan det var premiär för mig nu. Det var riktigt kul emellanåt, mycket beroende på bra skådespelare som verkar ha erfarenhet av och insikt i det liv de gestaltar. Det är förmodligen inte jättemånga som lever exakt det liv som skildras men den absoluta majoriteten av Sveriges befolkning kan nog plocka ut bitar från serien som de känner igen sig i. Mycket bra serie.

  10. För mig är det snarast så att Solsidan visar att problem har vi alla. I våra relationer, i våra drömmar, i våra liv. Saker blir inte automatiskt lättare bara för att man bor i “Saltis”. Det finns så mycket stautshets – man skall ha rätt jobb, tillräckligt mycket pengar, rätt kläder/inredning/åsikter, fina och välartade barn och så självklart en passionerad relation och fantastiska fina vänner. Kalla mig medelklassig då – men som småbarnsmamma tycker jag t.ex. att avsnittet i säsong 1 där Mickan drömmer mardrömmar om att hon inte är en bra mamma för att hon ger barnet mat på burk var rätt träffande. Och jag tycker det är ok att även medelklassen får ha en skrattspegel.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>