Kulturdebatt lindrar inte ångest

Det är Trettondagsafton på den akutpsykiatriska mottagningen, den enda som finns kvar i Göteborg. En mottagning ansvarar för hela stor-Göteborg samt all akut beroendevård i området. Väntrummet är fullt av människor. På väggen hänger en TV som skrålar ut TV4:s helgtablå. Jönssonligan och Göta Kanal 2 blir ett absurt glättigt inslag i ett väntrum av gråtande, oroliga och påverkade människor. Personalen gör vad de kan för att lugna och trösta, men räcker inte till.

Inom kulturvärlden är psykisk ohälsa ett omkramat ämne. Just nu spelas Teater Giljotins Bli en dåre! i Stockholm. En performancepjäs där åskådarna uppmanas delta i skådespelet kring psykisk sjukdom och vård. Där gränserna mellan normalitet och icke-normalitet suddas ut och de friska framstår som de mest dåraktiga. Medan recensenterna har hyllat pjäsen har, bland annat, Johan Wennström på Svenska Dagbladets ledarsida den 7:e februari varit kritisk till sättet som psykisk sjukdom exotiseras och framhålls som dygd.

Det är inte svårt att hålla med honom, i synnerhet inte när man har suttit i sju timmar på en akutpsykiatrisk mottagning och varit mitt i det kaos som råder där. Här är dårskapet varken sanningssägande eller relativt. Här råder bara mer eller mindre högljudda rop på hjälp. Men liksom i den övriga vården, inte minst den psykiatriska, räcker inte resurserna till. Några blir ivägslussade för något dygns inskrivning, starka tabletter skrivs ut, väntetiderna är så långa att många ger upp. Det finns inte tid eller pengar för någon långsiktig behandling.

Debatten är ofta livlig kring vad som är psykisk sjukdom, vem som är sjuk och vilka samhällsfaktorer som skapar sjukdom. Snabbt läggs ett ideologiskt raster över samtalet, där vänstern gärna pekar ut sociala orättvisor som en grund till psykisk ohälsa medan högern påpekar felaktigheter i detta. Diskussionen om de försvinnande resurserna som inte kan hjälpa ens en bråkdel av de behövande är däremot försvinnande.

Det är kanske inte lika spännande att prata om hur vårdens resurser urholkas. Men för de sjuka ligger intresset snarare i att någon ska peta i den tråkiga frågan kring att psykiatrin går på knäna av bristande resurser. Akutmottagningar försvinner, psykologtjänster tas bort och behandlingshem stänger i en tid av vårdval och minskade skatteintäkter. Om man på riktigt är intresserad av psykisk sjukdom är det här man ska börja. Har du ett brutet ben får du oftast medicinskt riktig och kunnig vård. Lider du av ångest blir du i bästa fall ett ämne i en kulturdebatt.

Krönika publicerad i GP Kultur 12/2

7 thoughts on “Kulturdebatt lindrar inte ångest”

  1. Väldigt bra skrivet. Jag har träffat fyra psykiater det här året, en ny varje gång. Enda ordinarie läkaren på mottagningen är skitläskig och över 80 år gammal. Alla andra kommer och går, varenda en misstänker ny diagnos, ingen har tid att utreda. Får mer piller. Och om fyra veckor har jag haft mina 30 möten med en psykolog och är friskförklarad.

    Hurra.

    Mer prat om psykvården. Mindre prat om politik. Ideologi. Det viktiga är inte varför det är som det är, utan att ge den hjälp som behövs.

  2. Det finns ju onekligen en fördel med att psykiatrin blir uppmärksammad överhuvudtaget; de som jobbar med kultur kan ju inte göra mycket mer än att göra kulturdebatt av ett ämne, sedan får man hoppas att ämnet sprider sig i samhället och att någon gör något åt problemen. “Bli en dåre!” är inte alls en exotisering eller ett framhållande av psykisk sjukdom som dygd, på Giljotin ropar flera av patienterna desperat efter hjälp.

  3. Som psykologkandidat som just kommit ut på min första praktik och är stationerad på psykiatrisk mottagning Hisingen så kan jag inte annat än hålla med och vara oerhört glad att någon skriver om ämnet. Så mycket nedskärningar jag hört talas om de senaste två veckorna här jag nog inte hört om sedan jag gick i grundskolan på nittiotalet. Det är helt sjukt att man på alla psykiatriska inrättningar tar bort tjänster när det skulle behövas fler. På psykakuten finns det ingen psykolog alls längre. på slutenvården på östra som jag besökte igår, vittnade psykologen där om hur man minskat hans tjänst på avdelningen till 50%. Han tycker inte han hinner utföra en bra vård surprise, surprise. Förr kunde han t.ex. erbjuda samtal efter utskrivning från slutenvården i väntan på kallelse från öppenvården, nu hamnar patienter istället i ett vakuum däremellan. Patienter som oftast in the first Place blivit intagna till slutenvården för att de är suicidala…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>