Storebror behåller greppet

Ett femtontal journalister och bloggare har samlats i fikarummet i TV4:s lokaler ute i Årsta. Gruppen är en brokig blandning av både ansedda kulturskribenter som Åsa Linderborg (Aftonbladet) och Jens Liljestrand (DN, Sydsvenskan) och yngre mode/livsstilsbloggare från sajter som Finest och Spotlife. Vi är alla inbjudna till ett ovanligt påkostad PR-jippo. I ett dygn ska vi bo i huset där deltagarna i dokusåpan Big Brother kommer att vistas i upp mot 100 dagar.
Precis som de kommer vi att vara avskurna från kontakt med omvärlden, bli utsatta för uppdrag som ropas ut i husets högtalare, filmas i varenda vinkel och bjudas på rikliga mängder alkohol. Det är både ett genrep inför programstart, för alla bakom kameran, och ett smart sätt att skapa medial uppmärksamhet kring programmet.

Den första reality-tv som skapades var MTV:s The real world, som sändes kring 1992. Snabbt utvecklades formatet och kom att börja benämnas som dokusåpa. Expedition: Robinson blev bara några år senare en stor succé, gick på export till flertalet länder, och skapade hård debatt kring utröstningsmoment och vuxenmobbing. I ljuset av den våg av dokusåpor som skulle följa, känns diskussionen kring utröstning idag en smula naiv. Vi har vant oss vid dokusåpan som socialt experiment och tv-underhållning med människor i stället för är rollfigurer. Inte heller chockas någon längre av vare sig sex i tv eller småpennalistiska gruppmekanismer på primetime-tid.

Vi journalister som släpps in står med varierande grad av kritisk blick inför portarna till huset. När vi får på oss mickar och blir insläppta är det med en distanserad nyfikenhet. De inledande timmarna diskuterar vi främst husets inredning, där vi är relativt ense. Det är gräsligt. Vi talar lite om dokusåpafenomenet och pekar ut kamerorna på väggarna, som följer de skeenden som är mest intressanta för tillfället.

Efter några timmars tristess i det tysta huset, utan visuell stimulans eller information att ta del av, blir flertalet deltagare uttråkade. Vi gnabbas, suckar, börjar diskutera mer hetsigt. Några kommer på kant med varandra och börjar skrika. Frånvaron av kontakt och information, från både mobiltelefoner och datorer, är för flera av oss påtaglig. Det uppstår en blandning av rastlöshet och ansträngning, i ständig social samvaro med människor man inte valt.

Så blir vi kallade till det första uppdraget. Fyra av deltagarna ska fästa elektroder på skinkorna. Det är, i stort sett, allt som vi vet från början. Ovissheten om vad som ska hända är plågsam, ett godtyckligt utlämnande till någon annans order.
Några av oss börjar prata om Milgramexperimentet. De klassiska socialpsykologiska experiment, som visade på nivån av lydnad hos försökspersoner när de fick order om någonting som de normalt inte skulle göra av samvetsskäl. Försökspersonerna åsamkade frivilligt en annan människa smärta, bara genom man fick order om det. Tänk hur benägna människor är att lyda auktoriteter, konstaterar vi samtidigt som vi utan att närmare reflektera över det klär oss till ett uppdrag vars innebörd vi inte känner.
Vidare instruktioner kring uppdraget anländer genom ett anonymt brev. Fyra av oss andra ska föra en mindre ögla genom ett labyrintskruvat rep, med handbojor på oss. Varje gång som öglan nuddar repet avger elektroderna, fästa på andra deltagares kroppar, en stöt. Vi provar nivån på stötarna och flera skriker högt av smärta. Likaså konstaterar vi att vi inte kommer att kunna få öglan till andra sidan repet utan att tillfoga dessa människor smärta.
Några protesterar och påpekar att vi inte har någon skyldighet att genomföra uppdraget. Rösten i högtalarna talar neutralt om för oss att uppdraget ska inledas. Situationen blir alltmer hetsig. Flera av de elektrodbärande deltagarna påtalar sin smärta och vill inte vara med. Samtidigt infinner sig redan nu en rädsla hos många av oss. Skräcken inför att göra den anonyma rösten besviken, oron inför att misslyckas gentemot auktoriteten.
Gruppen delas i flera läger som svajar i beslutet. Medan flera påtalar att det inte finns någon skyldighet att genomföra uppdraget och att vi inte kommer att bli straffade då det bara är ett PR-dygn, börjar andra sucka och mena att det väl bara är att göra det.
Slutligen kommer en anonym kvinna in och läser upp reglerna för oss. När någon försöker inleda en dialog med henne lämnar hon huset igen. Vi sitter uppskakade, och rädslan för repressalier är tydlig. Slutligen beslutar gruppen att vi inte ska genomföra uppdraget och många känner lättnad. Inte bara över de obehagliga tendenserna i uppgiften som sådan, utan kanske ännu mer över att vi vågat vägra order. Trots detta oroar vi oss fortfarande över vad straffet kommer att bli, utlämnade som vi är till Big Brothers nycker och uppmaningar. Plötsligt har vi blivit en del av ett liknande experiment som det vi nyss diskuterat. Distansen till den situation vi befinner oss i har minskat avsevärt.

En anonym lapp skickas in med information om att festen är inställd på grund av vårt misslyckande med uppdraget. Dagen därpå ska vi få veta av producenten att det inte var tänkt att vi skulle straffas, det var ju ändå bara ett pressdygn. Men eftersom vi talar om det så intensivt, väljer man att för en kort stund låta oss tro att vi blivit bestraffade.
Flera börjar ropa åt kamerorna, vi skämtar om mediabojkott och det råder en gemensam upprörd stämning. Hotet utifrån definierar oss tydligt som grupp. Allt som på något sätt stör rutinerna och den trygghet vi försöker finna i vår utlämnade situation blir ett hot som måste angripas utifrån gruppens behov. När högtalarrösten informerar om att festen blir av jublar samtliga, som om det vore en gemensam seger för oss.

Men under kvällen splittras gruppen. Ingen bryr sig längre om att vi är mickade och övervakade, snarare är det instängdheten som gör sig påmind när många av oss ryker ihop. Flera längre diskussioner uppstår, folk blir hätska och skriker upprört. Vi börjar skapa gemenskap i ett mindre sammanhang, ett fåtal personer som tyr sig till varandra.
Det yttre hotet består inte längre av vare sig kamerorna eller den anonyma rösten, för dem har vi glömt. Istället är det andra i gruppen som stör gemenskapen, vår konsensus, och som blir föremål för skitsnack och viskningar. Fastän vi vet att detta filmas och att alla deltagare kommer att få en privat dvd med klipp från dygnet finner jag mig själv i en soffa, pratande med några om hur jobbig någon annan deltagare är.
Inne i biktrummet sätter vi oss, två personer, och pratar rakt in i kameran om vilka som vi tycker sämst om i gruppen och vill ha därifrån. Senare på natten himlar vi öppet med ögonen mot varandra så snart någon av dessa öppnar munnen.
Trots att vi ibland metakommenterar vårt beteende är det också tydligt hur enkelt som vi fallit in i både tv-formatet och i en klassisk gruppsykologi. Det är en både fascinerande och obehaglig känsla av förlorad kontroll, när vi, trots förmågan att analysera det som händer, inte står emot de mekanismer som uppstår i en övervakad grupp på en liten yta. Fastän vi haft en journalistisk ingång beter vi oss ungefär som vilka dokusåpadeltagare som helst, redan efter några timmar.

Under ett dygn blir vi utsatta för det mycket intressanta sociala experiment som formatet är. Flera av oss vittnar om ökad förståelse för mekanismerna i exempelvis diktaturer. Frågan som kvarstår är huruvida TV11 kommer att lyckas väcka liv i ett insomnat programformat och göra bra TV av det.
I en samtid då gränser mellan privat och offentligt förskjutits rejält, sedan Big Brother först sändes, är tv-tittarna betydligt mer vana.
Ett möjligt sätt att lyckas är att med castingen hitta människor i varierande åldrar som tittarna känner tillräckligt mycket sympati för och kan identifiera sig med på ett sätt som gör att publiken vill följa vad som händer med dem.
Chock-tv och skandaler är vi redan blasé inför. Det som krävs nu är en produktion som lyfter fram det som skulle komma att bli vår erfarenhet efter ett dygn i Big Brother-huset: Övervakning och straff som socialpsykologiska mekanismer samt maktkonflikter och gruppindelningar. Hur lätt vi faktiskt faller in i att både ta order, skapa grupptillhörighet och fjärma oss från andra. Den dokusåpa som lyckas resa sig ur träsket av skandal-TV och istället skärskådar den utsatthet och det beroende som vi har, inför varandra och samhället, har alla möjligheter att vara relevant även idag.

Text publicerad i GP Kultur 20/2

Fotnot: Läs även Åsa Linderborg , Jens Liljestrand och Eric Rosén.

5 thoughts on “Storebror behåller greppet”

  1. Tv-format och tv-tid idag är hårt slimmade och det finns inte tid för att öppet kliva ut ur de föreskrivna sätten att tala om en viss fråga, att se ett visst problem, köra det från ett annat håll och förklarar vad det är man gör. Som i Godmorgon Världens panel eller TV4:s morgoinsoffa: man säger en sak inte för att man verkligen håller på den ståndpunkten utan för att få ordet först med en liten ironisk twist eller för att kryssa runt ett blindskär. Och hur skulle det e ut om journalister eller tyckare faktiskt började kämpa om agendan på allvar i sina tv- eller radiostudios? Verkligen bena ut problemen som de ser dem? Då vore det ajöss till soffan och den färdigmallade dramaturgin, ajöss till det småputtrigt trevna, men det skulle också betyda en reell risk att journalist A skaffar sig fiender i journalisterna B, C och D och redaktör E. Och så kan man ju inte ha det.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>