Ockupationsmakten

Min kropp skakar. Jag har myrkrypningar och yrsel. Illamåendet ligger och trycker i svalget, som en begynnande magsjuka som väntar på att bryta ut. Jag är lite småförkyld också, som alltid.  Men de sjukdomssymtom som jag upplever har ingenting med infektioner att göra. De är helt vanliga biverkningar under en doshöjning av SSRI. Ändå har jag svårt att prata om det.  Det är ingenting som jag lättvindigt kan skriva, på samma sätt som jag gnäller över förkylning eller ont i nacken.

Jag har kämpat väldigt länge med att begreppsliggöra mitt psykiska mående. Det mest avgörande någonsin för min självbild var när jag fick veta att de låga serotoninhalterna i min hjärna var genetiskt. Årstidsbunden nedstämdhet är en sjukdom, en fysisk och ärftlig egenskap som varken jag, samhället eller någon i min närhet kunde rå för. Naturligtvis fanns det sådana faktorer som kunde spela in. Men det fanns en ökad, biologisk känslighet. Det var avgörande för mig att äntligen få frikoppla mitt psykiska mående från mig själv. Kunna se vad som var sjuklighet och vad som var jag. Det hjälpte mig också att bli frisk och kunna distansera mig från mina skov av nedstämdhet. ”Ångesten är en ockupationsmakt, som försöker ta över mitt land”, som Kristina Lugn så klokt har sagt. Mitt land är ett fritt land av glädje, umgänge, kreativitet, självpepp och skärpa. Vintertid sköljer nedstämdheten över bitar av landet.

Min kritik av Jämlikhetsanden rymde egentligen mycket mer än vad som fick plats i en krönika. En del av det har andra människor i min bokcirkel formulerat bättre, genom att vara pålästa folkhälsovetare med känsla för statistik. Jag önskar att de hade skrivit texter om det.Jag motsäger inte på något sätt siffrorna och underlaget i Jämlikhetsanden. Det finns så oerhört mycket bevis för att social ojämlikhet är en stor grund till ohälsa. Jämlikhetsanden är en viktig samling av underlag. Däremot har jag en mängd stilistiska invändningar, jag tycker, rent utsagt, att den är uselt skriven och taffligt uppbyggd. Jag tycker att vänstern förtjänar något bättre än att utse denna bok till sin nya bibel.

En del av min reaktion var också personlig och emotionell. För i Jämlikhetsanden viftades det där med gener och anlag bort. Plötsligt var min nedstämdhet en del i ett ideologiskt resonemang. Liksom i Bli en dåre! blev min sjukdom frånkopplad en nyansering. Naturligtvis är samhället och samtidsandan viktiga faktorer när man talar om psykisk ohälsa. Jag tvivlar inte en sekund på att det också är en klassfråga hur man mår psykiskt, såväl som fysiskt. Jag tror att samhällets hets efter framgång och status påverkar hur vi mår inuti, även mig. Men att så lättvindigt vifta bort alla former av ärftliga faktorer är också att göra ideologiskt våld på en enorm mängd människor som kämpar med att skilja sitt jag från sjukdomen.

För mig personligen har jag sällan haft så starka skuldkänslor över mitt mående som under detta vinterskov. Nu när jag är framgångsrik, räknas som medelklass, har ett starkt socialt nätverk och alla förutsättningar för att vara lycklig. Hur kom det sig att jag ägnade hela januari åt att gråta redan när jag steg upp på morgonen? Att skilja mitt jag från sjukdomen brukade vara mitt sätt att hålla skuldkänslorna på avstånd. Det var inte jag som var jobbig, lipig, asocial, irrationell och känslig. Det var sjukdomen som skapade det hos mig. Men jag föll in i skulden ändå, eftersom jag inte kunde se några orsaker.

Det finns relevans att diskutera klass i frågan om psykisk ohälsa. Inte minst hur man hanterar det och tar sig ur det. Jag vet att jag är priviligerad, även här. Jag har ett socialt nätverk som ger mig stark stöttning i svåra perioder. Mängder av människor som jag kan tala och skriva öppet med om hur jag mår. Jag har också det kulturella och statusmässiga kapitalet att påtala brister i vården, argumentera för min sak och få rätt. Jag misstycker i felaktiga bedömningar och tjatar i vårdköer. Jag diskuterar biverkningar, påtalar vilken medicin som jag behöver och kan gå igenom journaler tillsammans med läkaren. Jag har språket och tron på mig själv till detta. Jag har också ett liv fullt av stimulerande arbete, sociala kontakter, framgång och framtidsutsikter. Jag har förvisso få möjligheter till sjukskrivning. Å andra sidan har jag ett arbete som får mig att må bättre, som gör mig glad, och som jag kan utföra väldigt bra, oavsett hur jag mår.

Jag vill aldrig någonsin bli sedd som mina vinterskov av nedstämdhet och min oro. För mig är det livsviktigt att kunna tala om det på ett sätt som gör det frikopplat från allt jag är. En ovälkommen ockupationsmakt, som försöker ta över allt jag är och är kapabel till. Samtidigt vill jag kunna tala om psykisk ohälsa som en effekt av hur samhället ser ut. Det finns statistik som visar på att en nedrustning av välfärden, ökad otrygghet, ökar ohälsan. Arbetslöshet, utförsäkrningar och ekonomisk oro påverkar naturligtvis hur vi mår. Det måste vara möjligt att hitta ett språk för att beskriva vad som sker med människors psykiska hälsa i ett samhälle med sociala klyftor, utan att använda människors medfödda känslighet som ett sammanbuntat, ideologiskt slagträ.

Fotnot: Texten skrev för några veckor sedan, men det tog ett tags tveksamhet innan jag publicerade. Skovet är över, biverkningarna inte lika intensiva och jag mår bra igen. För att kunna skriva om det behövde jag distans.

42 thoughts on “Ockupationsmakten”

  1. Jag som nykter alkoholist känner igen mycket av det du skriver. När jag läst klart började jag om och bytte ut “psykisk ohälsa” mot “alkoholism” Det funkar nästan hela vägen.

    Du är klok

  2. Starkt av dig att publicera detta. Känner igen våndan över om man ska eller inte ska släppa allt fritt som du skrev på Twitter.

    Förstod dock inte i vilken samhällsklass du tror eller anser att man mår sämre?

  3. Vad starkt och fint av dig att skriva detta. Jag har precis börjat äta antidepp igen efter ett ganska långt uppehåll då jag äntligen trodde att jag skulle slippa halka tillbaka. Jag vågar inte säga det till någon annan än mina närmsta vänner. Det skulle ha varit så skönt om jag kunnat förklara för de jag arbetar med att jag är förvirrad och seg på grund av biverkningar, men jag vill inte för all framtid bli sedd som den deprimerade tjejen.

  4. Bra där!

    Med kunskap om hur hjärnan funkar (och vi vet massor nu jmf för tjugo år sedan) så är detta med psykisk ohälsa inte speciellt dramatiskt. Vi behöver inte längre hålla oss till myter om tänkandet och kännandet. Det är lika mycket fysiskt med depression eller psykos som att människor med känsliga luftrör lättare blir förkylda.

    Och då behöver du inte hemfalla åt att välja mellan sköra gener respektive samhällelig otrygghet som förklaringsmodeller. Genetiken ger oss en mer eller mindre stabil grund, men ytterst är varje psykiskt sjukdomssymptom ett psykes reaktion på yttre omständigheter.

    Rädsla för hur det ska gå med försörjningen är en reell stressor som, tillsammans med annat, kan utlösa psykisk sjukdom.

    Märk dock att det är försörjningsmöjligheten i absoluta tal som utgör stressfaktorn. Att vara relativt sett fattig bland rika är visserligen stressig, men kan inte jämföras med den stress det innebär av att vara fattig med konkrekt oro för livhanken hos sig själv och sina barn. Vilket man ser om man inte – som i Jämlikhetsanden – rensar bort alla människor som lever där verklig fattigdom råder.

    Stressen av att vara fattig bland rika kan inte mäta sig med den konkreta faran av att vara fattig bland fattiga.

    Men hursomhelst, det finns all anledning i världen att fortsätta tala om psykisk ohälsa som samhällsfenomen. Det är ju neurala och andra biologiska strukturer PLUS händelser i omgivningen som ger oss våra psykiska och fysiska förutsättningar.

    mvh OcksåÅngestOchDepressivitet

  5. Så bra och viktigt att du skriver det här – och håller fast vid både kropp och samhälle!

    Om man tar del av debatten i dag, läser bloggare och yngre politiska och akademiska debattörer känns det ändå hoppfullt, tycker jag. De här arv- och miljödebatterna som lamslog så mycket av samtalet runt millennieskiftet, känns avlägsna idag – vi har faktiskt kommit vidare. Men ingenting förändras av sig själv, så det behövs talas och skrivas mycket mer på det här sättet! Tack!

  6. Men att psykisk sjukdom härrör från genetik och hjärna är ju inget nytt. De ideérna är ju faktiskt urgamla. Däremot är tanken att samhället kan påverka individers mående och försök att påvisa detta på olika sätt inte alls så gammalt. det är däremot omodernt just nu. Kan inte låta bli att se ideologi bakom det.
    Hursomhelst är det svårt att avgöra vad som är en struktur i hjärnan och vad som kommer sig av åverkan utifrån (och därmed orsakar strukturer i hjärnan). det är ju så gott som omööjligt att avgöra. Finns ingen absolut sanning i dagens vetenskap, såsom Ola Berg vill göra gällande. På medeltiden trodde de att folks sinnelag berodde av obalans i kroppsvätskorna. Biologisk förklaring således.
    Såvitt jag vet går det inte att bevisa att t.ex neuropsykiatriska gener finns i människor med denna typ funktionshinder. en dylik utredning är ingen exakt veetenskap. Det som slutligen avgör är ju att den omgivande miljön avgör graden av funktionshinder/sjukdom. Det jag vill säga är således att hur mycket kunskap vi än får om hjärnan, så kan inte miljön hela raderas som påverkansfaktor på individens beteende/välmående. En människa som är psykiskt sjuk lever ju för fan inte i ett socialt ingenmansland där allt är perfekt, även om man har ett nätverk mm. Detta inte sagt att elins psykiska svårigheter beror har sociala kopplingar. Tror inte det är så enkelt…

  7. jaja – :-) Men jag blev själv väldigt glatt överraskad över kunskapsläget när jag började läsa in mig för några år sedan, över hur hög detaljnivån på kunskapen om hjärnan faktiskt är. Inte bara ATT det är en kombination av arv och miljö, utan också i stora stycken VAD och HUR. Hur självbild och dopaminsystem samverkar till exempel. Där finns all anledning att uppdatera sig.

  8. Ola: Ja, jag har inget att invända emot det! Tycker också du diskuterar på en väldigt nyanserad nivå, tack för det. Det är så att vi vet mer om hjärnan nu än förr. Däremot är det väl svårt att med bestämdhet säga vad psykiska sjukdomar härstammar av. Min poäng är lite att den åsiktsriktning som förespråkar strukturer i hjärnan, säger att det uteslutande beror på detta i de fall de hänvisar till, trots att hjärnans struktur inte är oavhängig det yttre, dvs den omgivande miljön. Min poiäng är att det är svårt att veta, ändå görs det tvärsäkra uttalanden om att detta beror uteslutande på hur hjärnan är formerad.
    Jag förstår heller inte varför man ska poängtera att vissa är mer fysiskt sårbara än andra, som man samtidigt ändå säger att om den som är sårbar befinner sig i en trygg mijö så utvecklar man inte en psykisk sjukdom, eller utvecklar lindrigare uttryck av den. I så fall, varför kallas det för sjukdom, istället för att benämna det som alla vet är sant egentligen: Att vi alla är olika och reagerar på olika sätt.
    Och varför då lägga all emfas på hur hjärnan ser ut? Är det inte viktigare att se på miljön?
    Det finns, anser jag då, en massa blindskär i diskussionen om “forksningen om hjärnan” som förs. Därmed INTE sagt att själva forskningsförfarandet och resultaten inte är korrekta/ rediga, eller vetenskapliga och “sanna” i den bemärkelsen.

  9. Håller med alla ovanstående om att det var oerhört starkt av dig att publicera detta! Läste Ann Heberleins artikel i DN om Bli en dåre! och fick en tankeställare. Fick ännu fler när jag läste det här. Tack!

  10. Jag försöker att prata om det här online just därför att jag hatar att det är ett sådant stigma runt det. IRL är det mycket svårare, dels för att jag undrar om folk behandlar mig annorlunda pga det, och dels för att jag undrar om det kommer att göra det svårare för mig att få jobb i framtiden.

    Vem vet. Starkt skrivet dock.

  11. Kaia, med all respekt. Jag kan ju inte uttala mig om huruvuda du får jobb eller ej. Kan bara säga att din inställning är viktig, då den aspekten att en diagnos blir till ett stigma, hur mycket man än pratar om ökad förståelse hit och dit. Vad är det som ska förstås? inte är det hur hjärnan ser ut. Utan att en människa med en diagnos är ANNORLUNDA, inte som vi. Arbetsgivare vill inte ha sårbara, annorlunda människor med behov. de vill ha människor som ärstöpta i samma form, som levererar och håller käften.

    Det är en sorteringsmekanism, vare sig man tycker det känns bra att få en diagnos eller inte (betvivlar inte jag). Ändå pratar man så sällan om just baksidorna med stämpling. varför? Kan det ligga något i att det är läkemedelsindustrins pådrivande som styr vilka sjukdomar och behandlingar som finns att tillgå på marknaden? Jag tror det. det är ingen hemlighet. Läs gärna journalisten Inger carlqvists bok Pillret, där hon redogör för just hur mycket läkemedelsindustrin ligger bakom trender i diagnoser.

    Jag hävdar med bestämdhet att det är omgivningen som avgör hur pass sjuk eller funktionsnedsatt du är. Stark ångest kan alla människor få, det behöver inte vara en psykisk sjukdom att ha ångest. OM däremot omgivningen responderar på en människa i nöd som vore hen sjuk, så blir det naturligtvis så.

  12. Jaja: Utan att vara expert på hjärnan eller vilja ge mig in i en jättediskussion, så är det inte riktigt sant att man inte kunnat bevisa att det inte handlar om strukturer i hjärnan vid neuropsykiatriska funktionshinder. För jag antar att det var vad du menade med “Såvitt jag vet går det inte att bevisa att t.ex neuropsykiatriska gener finns i människor med denna typ funktionshinder.”? Annars skriver jag denna besser-wisser kommentar ändå.

    Det har bevisats. Nu blir det tekniskt och lite långt från Elins text kanske, men ungefär så här förklarade en specialist och forskare för mig vad det är för skillnader i hjärnan hos den med ADHD: Som jag förstod det pratar man om sju kandidatgener som påverkar dopamin och noradrenalin, som är de transmittorer som man vet är i obalans vid ADHD. Beroende på vilka av kandidatgenerna du har(eller har problem med, har inte riktigt förstått om det är gener man har oavsett, bara att de är “skadade” vid ADHD, eller om de är unika) så ser problemen olika ut – tre stycken ger vissa kombinationer av problem, tre andra ger andra, t.ex. Andra skillnader är att man upptäckt när man mäter hjärnans volym i grupp att de med ADHD totalt sett har lite mindre hjärnvolym än de utan ADHD. Man kan se att glykosomsättningen är mindre inom vissa områden i hjärnan. Aktivitetsnivån finns mer centralt. I den äldre delen av hjärnan finns också störningar. Även i lillhjärnan, som har med koordinationen att göra. Men det ser ju olika ut, vissa har problem med koordination och andra inte. För att det är olika områden som är påverkade. Man pratar om en ärftlighet så hög som 80 procent här.

    Med reservation för att jag kan ha missförstått någon teknikalitet, är inte genetiker, så – man har kunnat bevisa att det är strukturer i hjärnan som orsakar ADHD.

    Sen – hur stora problem man får, hur stort funktionshinder detta blir, beror naturligtvis till viss del på miljö. Men jag som själv har ADHD kan säga att jag inte kan se något samhälle där min ADHD inte skulle blivit ett problem alls. Möjligtvis ett jägarsamhälle där man bara lever för att överleva dagen, men det är ju ett högst hypotetiskt samhälle som man ändå inte vill ha.

    Så jag tycker det är väldigt bra att Elin skriver om det här, för jag vill inte att min situation blir kidnappad av en diskurs som förvisso menar väl, men som inte hjälper mig alls. Jag håller inte med om att det är “viktigare att se till miljön”. Det finns psykiska sjukdomar eller funktionshinder där det inte hjälper, eftersom de beror på specifika biologiska skillnader som i många fall går att behandla specifikt och som uppträder oavsett miljö. Men kanske i varierande omfattning, och där spelar miljön naturligtvis en roll.

  13. (Och jag vet att det inte är ADHD som Elins text handlar om, men samma saker om miljö och samhälle har tuggats inom det området också)

  14. Den där skulden, känslan att man är svag och att det är ens eget fel att man mår dåligt. Att man har försatt sig i den sitsen som får en att känna press, ekonomisk stress och att om man bara var en annan så skulle man klara av allt det som trycker ner en. Bara att få läsa om att man inte är själv om den tanken hjälper. Jag må behöva läsa det om och om igen innan det faktiskt sätter sig i. Och träffa läkare som förstår och förklarar det man själv anar och läser sig till.

    Som alltid när du skriver eller talar om det här: så mycket igenkänning och ett enormt tack.

  15. “Och varför då lägga all emfas på hur hjärnan ser ut? Är det inte viktigare att se på miljön?”

    Elin: jag hoppas att det inte gör ngt att vi tar den här diskussionen i ditt kommentarsfält?

    Jaja: Det är i samspelet hjärna-omvärld som sjukdom både uppstår och läks. Därför måste man betrakta bägge.

    Ta mitt självskadebeteende som exempel. Varför fortsätta med något så dumt? Jo, för att de nervbanor som är inkopplade i undvikandebeteendet självskada är dopaminerga. Hjärnan belönas när jag slår mig. Det blir ett beroende.

    Undvika vad? Angrepp på självbilden. Tidig debut. Var uppstod den dåliga självbilden? Aha, tidiga svårigheter att rätt tolka och förstå sig på omgivningens reaktioner och ansiktsuttryck. Ofta komorbiditet med grovmotorisk klumpighet och dålig bollkänsla, stämmer det? Jajamensan. Bra, då kan vi i terapin se vilka strategier jag under 40 år har använt för att samspela med folk, men som underhållit min dåliga självbild och upprätthåller den destruktiva strategin att slå mig själv så snart jag upplever att min självbild hotas, eller så fort jag upplever ångest överhuvudtaget.

    På så sätt blir kunskapen om hur hjärnan hänger ihop, hur barns utveckling sker, hur hjärnan kan tolka och vantolka mänskligt samspel, och kunskap om hur mänskligt samspel uttrycks i vår kultur; TILLSAMMANS en väg till läkedom.

    Alltså på samma sätt som händsyn till genetiskt dåliga luftrör OCH att sluta röka OCH att ta astmamedicin OCH arbeta politiskt för att minska luftföroreningarna; sammantaget ger friskhet i luftrören.

  16. Jaja: Och sedan det viktigaste: hur ska vi kunna skapa en värld som är snäll mot våra hjärnor om vi inte på allvar tar reda på precis vad våra hjärnor behöver?

  17. OK, Mira, självklart kan man se saker i människors hjärnor. Men man vet ju inte hur strukturerna hamnat där s.a.s. Det är såvitt jag vet vanskligt att säga, det finns en gen som ser ut så här hos personer med ADHD.
    Senast jag hörde detta var av en psykolog specialiserad på just neuropsykiatri. Hon behandlade alltså patienter med ADHD, men påstod att säger någon att det finn en ADHD-gen, så ljuger denne. Det är inte bevisat. Men det får som sagt stå för den här personen. Jag antar att hon ändå håller sig rätt nära sanningen, som en person som faktiskt tjänar sitt levebröd på att diagnoser av denna typ ställs. Så även om de kan säga att hjärnan ser ut si eller så, så kan man inte svara på frågan varifrån dessa strukturer kommer. Det torde ju vara omöjligt, för att inte säga svårt.
    Mycket vore vunnet om diskussionen om diagnoser ändå kunde få inefatta denna ödmjukhet inför fenomen som arv och miljö.

  18. Ola berg, det jag funderar på är om man inte gör det du förespråkar en björntjänst då man undanhåller den viktiga poängen att förändringar i hjärnan inte uppstår ur ett vaakum, utan kan vara förändringar utifrån, dvs att mijlön HAR större betydelse än vi vågar se eller tro, även vid sjukdomar etc som anses medfödda. Känns, erkänner jag, väldigt laddat att påstå det i denna bilogismens tidevarv…

  19. Ola:
    “På så sätt blir kunskapen om hur hjärnan hänger ihop, hur barns utveckling sker, hur hjärnan kan tolka och vantolka mänskligt samspel, och kunskap om hur mänskligt samspel uttrycks i vår kultur; TILLSAMMANS en väg till läkedom”

    Har inget att invända emot detta…

  20. Och Ola, tror verkligen att det är så att påverkan utifrån i samspelet människor emellan kan påverka kroppen/hjärnan på så sätt att man får vissa spår och mönster, tex utvecklar ett beroende som du menar. Det är inte detta som är min invänding, och påstår inte att kunskap om hjärnan är oviktig.Dock uttryckte jag mig lite slarvigt i min kommentar till dig, där det låter som om jag inte tycker kunskap om hjärnan är det minsta viktig. Jo, naturligtvis är den det. Det jag är skeptisk emot är däremot att allt mänskligt beteende ska härröras biologin, och medicineras bort.
    Jag kanske trampar Elin på tårna i detta, inte meningen då det är ett känsligt ämne och jag också tycker hon är modig som berättar hur hon mår. Önskar att samhället hade lite mer tolerans mot att människor kan vara olika, med betoning på olika, och tror att sjukdomsbegrepp, diagnosticering mm inte bara är gott. Man får nästan inte säga så, utan att bli stämplad som fanatisk och galen. Synd, för det är en viktig aspekt.

  21. Jag tycker att det är en jättespännande diskussion och håller med alla inblandade i mycket av det ni säger. Fortsätt gärna diskutera, det trampas inte på några tår!

  22. Jaja: “Det jag är skeptisk emot är däremot att allt mänskligt beteende ska härröras biologin, och medicineras bort.”

    Men allt mänskligt beteende ÄR per definition biologiskt. Sagt utan någon som helst reduktionism. Det finns såvitt vi vet inget medvetande hos levande varelser som inte sker med nervsystemet som verktyg. Även tankar på metanivå, till och med upplevelsen av mirakler (om verkliga sådana sker – vilket jag fö tror), upplevs såvitt vi vet inom ramen för vårt nervsystem.

    Förståelsen av vårt nervsystem ger helt enkelt den mest grundläggande förståelsen av vår existens. Det som inte registreras av nervsystemet har vi inte upplevt, medan å andra sidan alla våra upplevelser inklusive vår djupaste insikt och mest fantastiska påhitt sker inom de begränsningar som nervsystemet ger oss.

    Däremot har ingen påstått att naturliga beteenden (och psykiska sjukdomar är naturliga beteenden) alltid ska medicineras bort. Men om mötet mellan hjärna och omvärld blir olidligt plågsamt är det ju en bra sak om man kan lindra.

    Det finns en mytbildning och diskurs om neuropsykiatri som går ut på att beskriva piller som den enkla fuskvägen, medan rotorsaken till psykiskt lidande ska sökas och åtgärdas i samhället. Men det går inte att peka ut en rotorsak, för det finns inget normalt eller naturligt grundtillstånd i samhället att återvända till som inte innebär psykiskt lidande för en del av populationen.

    Man kan inte säga att hjärnan sådan den är i sitt omedicinerade tillstånd alltid ska vara normen, eller tvärtom: att samhällsformen är oundviklig och hjärnorna ska fås att anpassa sig. Man kan bara konstatera att en hjärnas interaktion med sin omgivning resulterar i mer eller mindre plågsamma eller behagliga tillstånd.

    Med ökad förståelse för hur vi faktiskt fungerar, bortanför mytbildningarna och de rent litterära spekulationerna om känslans och tankens funktion, så kan vi göra ett bättre jobb i konsten att leva tillsammans. Att acceptera vår biologi är inget hot utan en fantastisk möjlighet.

  23. “tror att sjukdomsbegrepp, diagnosticering mm inte bara är gott. Man får nästan inte säga så, utan att bli stämplad som fanatisk och galen. ”

    Tvärtom, som tur är. Att patologisering, när man kallar vissa saker för sjukt och annat för friskt, är problematiskt och stundtals destruktivt är man mycket väl medveten om inom psykiatrin och skolmedicinen. Det är ett helt forskningsfält för sig.

  24. Jaja: “då man undanhåller den viktiga poängen att förändringar i hjärnan inte uppstår ur ett vaakum, utan kan vara förändringar utifrån”

    Men man undanhåller ju faktiskt INTE just det. Tvärtom. Det är ju just i att lägga pusslet hur samspelet arv och miljö ser ut som de stora framstegen har skett. Till exempel hur en otrygg anknytning påverkar delar av hjärnan som förstärker tendensen att välja vissa undvikandestrategier, och som gör det fysiskt svårare att byta ut dem. Undvikandestrategier som lätt hamnar i förstärkningsloopar med ångestkänslor. Som skapar fysiskt mätbara skillnader i hjärnans uppbyggnad.

    Det du oroar dig för är tack och lov inte om vad neuropsykologin faktiskt säger. Det har som sagt hänt massvis på området under de senaste 20 åren. Jag rekommenderar verkligen att du tar en eftermiddag och googlar runt för att se hur långt man kommit.

    Jag vill inte skriva på näsan, för jag är verkligen själv bara en glad amatör på området, men jag känner verkligen inte igen din beskrivning i jämförelse med vad man kan läsa om forskningsfältet. Hoppas någon annan läsare kan fylla i och berätta mer.

  25. Ola: Jo jag behöver väl uppdatera mig lite. Det du säger är oerhört viktigt.

    Jag vet dock att det ibland tas till brösttoner då det att finna förklaringar till psykisk sjukdom. T.e.x gick Hjärnkoll ut och ville tvätta bort idén om att psykiska sjukdomar beror på dåligt föräldraskap. De lät nästan som om de helt ville radera den möjligheten. Jag tror faktiskt att man kan skada barn psykiskt så de utvecklar olika “sjukdomar”, destruktiva beteenden. barn som blivit helt övergivna blir traumatiserade, etc, och de som inte får kroppskontakt dör tom. det är då inte så svårt att föreställa sig att ett barn också kan dö psykiskt om man vanvårdar det.
    Det behöver naturligtvis inte vara medvetet beteende heller, de flesta vill ju ingetn ont, i synnerhet inte sina barn. Men jag blir oroad då man helt strävar efter att knäppa igen den kopplingen mellan hur man haft det som barn och psykiska pålagringar senare i livet. jag tycker det är viktigt att tala öppet om hur dysfunktionellt föräldraskap faktiskt formar barn och påverkar vuxenlivet. Vi har alla olika biologiska förutsättningar, naturligtvis som bestämmer hur vi tacklar det bemötande vi får. Men även sköra individer/barn har ju rätt att bemötas med full respekt och adekvat utifrån den nivån de fungerar på av sina föräldrar, så det kan faktiskt även här vara föräldrar som orsakar ett destruktivt beteende hos sina barn.
    Ibland tycker jag att det finns en utbredd rädsla för att anklaga föräldrarna hos professionen, dvs läkare, psykologer mm, för saker som de utsätter sina barn för.
    Tror kanske att vi måste våga tala öppet om våra brister som färldrar, för dessa förekommer, och att det kanske gör att man vå¨gar ändra sig som förälder och inte får stämpeln på sig att vara oduglig, för att man råkar ha bagage. man kan skada människor omedvetet, ingen är osårbar. Men detta var endast en passus. Du säger ju inget av detta, utan går in på just anknytning mm.
    Så det är ingen kritik, utan mer en synpunkt/reflektion utifrån det vi diskuterar.

  26. Och Ola, tycker den forskning du hänvisar till om hur känslor ser ut i kroppen, är superintressant…bara det.

  27. Tack, det här inlägget kan komma att betyda mycket för mig i framtiden, jag hoppas det. Får jag fråga hur du gick tillväga för att få hjälp med din sjukdom? Vad var första steget, vem kontaktade du?

  28. Vill bara stanna till och säga att jag är glad över att du publicerade den här texten. Den gav mig mycket att läsa! Blir så glad varje gång någon beskriver olika aspekter av att leva med psykiska svårigheter och slår hål på illusionen att vi människor är robotliknande varelser som alltid “mår bra, tack” och tuffar på oavsett omständigheter. Vi vet ju att det inte är sant, men det har funnits en norm av att inte låtsats om det. Därför blir jag lycklig ända in i benmärgen när någon, som du, ger en annan bild. Och sättet du gör det på – du skriver otroligt bra och träffande! Tack! <3

  29. Men Ola, så är det inte:”allt mänskligt beteende ÄR per definition biologiskt”. Snälla nån! Det kan beskrivas biologiskt, men oxå psykologiskt och filosofiskt och på en mängd sätt. Beteenden eller tillstånd är inte “definitionsmässigt” nånting alls. Jag uppskattar enormt Elins inlägg,( o andras) och vill bara belysa den aspekt som har med viljan att göra. Ty här talas mkt – mest i ganska oklara referat – om gener och sådant. Vad var och en vet ( t.o.m. de som forskar ) är att vilja kan sätta spår, att vilja kan bygga en människa (t.o.m. biologiskt ) och att därför hoppet aldrig är ute… Hur illa det än är, hur enorm ångest är , och i vissa fall depression (fast denna är ngt mer oemottalig )så har jag en tro på de små stegens politik, den positiva förändringen, och jag tror att det är många som vet sig ha tidvis byggt sig själva starka med hjälp av envetenhet och små beslut, stödda ,förhoppningsvis av ett soc. nätverk. Vad jag – alltså – vill understryka är den mänskliga egenskap som gör – säkert en mångfacetterad sådan – att hela ens vara har en förmåga till förändring. Ofta behöver man en dialog för detta – åtminstone tidvis – och även för att klargöra sina grunder för att besluta sig för att ta upp kampen mot sina tillkortakommanden, (sitt öde ), kan en medmänniska behövas.
    Så är min erfarenhet av detta.Jag har – givietvis – ingne erfarenhet av ALLA psykiska sjukdomar och alla tillstånd, men har erfarenhet av att en kombinatorisk syn är den bästa, och en som aldrig utesluter något, allra minst den personliga viljan, övningen och det helt mystiska att en vacker dag finna att man, efter en eon av mörker, mår riktigt hyfsat.

  30. Genetics holds the gun – environment pulls the trigger. Och Jämlikhetsanden fortsätter att vara en taffligt skriven sexistbok med några av vänsterns starkaste argument i.:)

  31. Elin, om du någon gång hamnar i samma sits med dosändring av SSRI-preparat, se till att få tillräckligt med ångestdämpande mediciner för övergångsperioden (som varar några veckor), för det är inget problem med att trappa ner på ångestdämpande när SSRI-preparatet kickar in. (Och SSRI-behandling har typ räddat mitt liv, kommer aldrig att sluta, synd bara att jag inte fick dem tidigare, hade varit så mycket bättre för min familj utan en tidvis förstörd mamma.)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>