När omvärldsbevakning blir fascinationsfrossa

Det började någon gång i samband med utvecklingen i Egypten. Jag hade förvisso redan tidigare följt skeenden i realtid via Twitter, exempelvis demonstrationerna i Iran något år tidigare. Men i samband med Egypten blev mitt realtidsföljande närmast maniskt. Det liknade sättet som jag ibland kastat mig in i romaner, som jag inte kunnat släppa, eller maratontittat på TV-serier. Skillnaden var att det inte längre var fiktion som jag inte kunde slita ögonen från, utan människors verklighet.

Al-Jazeeras bevakning innebar att revolutionen visst blev televiserad. Via streamade livesändningar var vi många som betraktade massiva demonstrationståg, pansarfordon, byggnader satta i brand och polisbilar omkullknuffade ned i Nilen. För den som önskade kommentatorsspår fanns Twitters 140 tecken både inifrån och utifrån att följa. Medan jag lagade kvällsmat föll presidentens makt. Revolutionen befann sig i mitt vardagsrum, vid mitt matbord, med mig överallt via mobiltelefonen.

I samma hast som Al-Jazeera-länkar spreds i sociala medier har den senaste veckan både uppdateringar och filmer från katastrofens Japan hamnat på var mans Facebookprofil. Dramatiska bilder som visar hur ofattbara vågor sprider sig över landmassor, sveper med sig hus och båtar. Bilar som försöker köra ifrån vattnet, fastän det från ovanperspektivet är uppenbart hopplöst. På en film, fotograferad ute till havs, syns en gigantisk ström. Någonstans mitt i skymtar ett fartyg, som dras längre och längre ner. ”Detta är det sjukaste jag sett!”, konstaterar vi och sprider vidare. ”Titta på det här då!”, säger någon annan. Och någonstans mitt i allt får jag en fadd smak i munnen.

Det är fantastiskt att kunna följa och sprida nyheter med sådan realtidskänsla och precision som sker i dag. Vår uppfattning om omvärlden är inte längre styrd av journalisters efterrapporteringar och nyhetsflödet har både vidgats och ändrat form. Men omvärldsbevakningen riskerar också att bli en distanserad fascinationsfrossa, där människors kamp för frihet eller sönderslagna liv blir en actionfilm. En dramaturgi där realtiden är hela poängen; att uppleva, snarare än att fundera. Där eftertanken och analysen ersätts av en rädsla att missa de coolaste klippen. På samma sätt som man inte kan låta bli att stirra mot en bilolycka, stirrar vi på tsunamivågors ohyggliga framfart. Det ena må betraktas som en smula oetiskt och äckligt, men det andra kallas ”nyhetsuppdatering”. Jag stänger ner datorn och slår på radion. Utrikeskorrespondenternas röster når mig. Sedan inleds en längre diskussion i studion. Det är allt annat än actionspäckat, men ger mig desto mer förståelse och reflektion.

Krönika publicerad i BT Kultur 19/3

2 thoughts on “När omvärldsbevakning blir fascinationsfrossa”

  1. Så sant Elin. Vi sitter i soffan och kollar in dagens nyhetsaction långt därborta. Vi frossar i det. Det är ofattbart, det är skrämmande. Och det är bara dessa bilder vi matas med. Inga känslor, inga reflektioner kring människoöden. Inget mer än dessa actionbilder. Till slut blir det för mycket, kan bli, och vi stänger av. Tänker att det här drabbar aldrig oss. Oss – vi här hemma, som ser denna actionfilm. Vi som har det tryggt. Vi och dom. Suck. När ska vi inse att vi alla har ett ansvar?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>