Lite mer om Timbrofeminism

Både Johanna Nylander och Anna Svensson har skrivit angående min motorsågsläsning av Myten om det andra könet. Jag tycker att båda texterna är intressanta, men kommer att uppehålla mig vid Svenssons text då det är den som riktar starkast kritik mot min.
Känner Elin Grelsson inte till femme-rörelsen och den långa diskussionen kring hur visst feministiskt arbete kan bidra till kvinnors underordning? undrar Anna Svensson. Naturligtvis gör jag det. Både Ulrika Dahl och Maria Niemi, som citeras i inlägget, har skrivit oerhört inspirerande texter som problematiserar feminismen på ett förtjänstfullt sätt. Men poängen med dessa texter, till skillnad från Coopers resonemang, är att de beskriver en normbildning och en utveckling av en hierarki. De förenklar inte, de utmålar varken offer eller förövare och de gör frågan exakt så komplex som den är.

Det gör inte Eva Cooper. Istället inleder hon de tre nämnda exemplen Arpi, Lidström och Magnusson, med följande resonemang: ”Det finns starka drag av en feministisk härskarteknik som försöker strömlinjeforma kvinnor, oavsett var i samhället de befinner sig. Den som sticker ut gör fel, är förrädare och bör tryckas ner.”
Efter genomgången av exemplen konstaterat hon att det är en ständigt återkommande radikalfeministisk tes att omyndigförklara kvinnor. Allt blir mer eller mindre bevis på en patriarkal kultur. ”Det radikalfeministiska perspektivet är att om alla hinder elimineras bör utfallen bli likadana, annars är det ett bevis på ojämlikhet. Lika villkor är samma sak som lika utfall och först då kan sann frihet uppnås.”

Jag håller inte med om den tolkningen och anser att det är en missvisande läsning av radikalfeminismen. Till skillnad från exempelvis Dahl, som diskuterar patriarkala strukturer och en kultur där kapitalism aldrig ifrågasätts, faller här all skuld över femininitetens underordning på radikalfeminismen. De aspekter av queer som faktiskt ryms, även inom denna rörelse, försvinner fullständigt i Coopers analys. Det är en orättvis missuppfattning och dessutom en oerhört grov förenkling av kvinnlighetsförakt.

Jag anser dessutom att en hel del har hänt sedan både Niemis och Dahls texter. Att kritisera radikalfeminismen är i dag ganska mycket att sparka på någon som ligger. Den feministiska debatten innehöll kanske en gång en diskurs av ”sexualfientligt” motstånd mot exempelvis porr, sexualisering och prostitution, ifrågasättande av skönhetsideal och skönhetsindustri riktad till kvinnor samt hemmafruideal. Så ser det inte ut i dag i den offentliga debatten. Snarare anses de få kvarvarande radikalfeminister som hörs och syns vara ena riktigt sippa surfittor som harvar tråkiga frågor. Friheten att vara ett sexobjekt, gilla porr, ha en snygg inredning och baka cupcakes står högt på agendan. För att parafrasera Cooper: Med jämna mellanrum kan man få intrycket att rätten att suga av någon mot betalning, köpa dyra läppstift och baka en jävla kaka är de mest brännande politiska frågorna.

Ska man tala om underordning och hierarkier inom feminismen är det också en smula underligt att utgå ifrån vita, heterosexuella, medelklasskvinnors problem med att deras feminina intressen ifrågasätts. Det är en fullständig icke-problematisering av den egna maktpositionen, som förvisso går väl i Timbros anda, men likväl är ihålig. Ska vi tala exkludering inom feminismen undrar jag varför inga invandrare, flator och arbetarklasskvinnor förekommer i boken? Det är knappast kvinnor med rakad skalle, hår under armarna och radikalfeministiska åsikter som får det största medieutrymmet i dag. Istället är feminismen 2011 klädd i 50-tals klänning, klädsamt problematiserande och tycker att det där med bolagsstyrelser och könsfördelning ju är lite jobbigt, men kvotering väl ändå är att gå för långt. Den feminismen handlar mer om att rättviseförmedla mediajobb till sina kompisar och bloggbråka om cupcakes än kämpa för papperslösa kvinnor och sjuksköterskelöner. (Och ja, jag är också en del av den utvecklingen och det här resonemanget är också en självkritik).

Jag tror inte att vare sig vänstern eller högern har en objektiv universallösning som gör alla nöjda. Men ska högerfeminismen ha en chans bör man göra en reality check och uppdatera sig kring hur det feministiska klimatet ser ut i dag, innan man skriver en bok utifrån lösa antaganden om det.

4 thoughts on “Lite mer om Timbrofeminism”

  1. Men jag fattar inte, vilka är de kvarvarande aggresiva radikalfeministerna? Jag fick höra om dem idag också. Är det Maria Sveland? Feministiskt initiativ? Elin Grelsson? Finns de bara på nätet? För jag stöter ytterst sällan på några IRL. Eller finns svaren på dessa frågor om jag läser Genusnytt?

  2. Bra!!!! Du formulerar verkligen flera skrämmande verklighetstrogna bilder av den feministiska rörelsen idag. Jag känner mest efter att ha läst det här typ en tredje gång: och vad ska vi göra åt det här NURÅÅÅÅÅ?! Hur får vi en schysst debatt som liksom handlar lite mindre om cupcakes och mer om tja, papperslösa kvinnors rättigheter? Och framför allt, vad ska vi GÖRA efter att vi tjötat oss sönder och samman? Eh, ursäkta att jag typ frågar om en lösning på hela det patriarkala systemet, men blir så himla upphetsad.

    Och så himla lustigt ändå att Timbro ger ut en skrivelse om hur radikalfeministerna härjar på den feministiska scenen, medan man frågar sig själv dagligen om alla dött ut.

  3. Jag tycker att du hade relevanta kommentarer i din “motorsågsmassaker” av boken. Mest för att du har en relevant frågeställning, som du följer upp i detta inlägg. Feminismen, som ideologi, är divers – något som oftast bortviftas som “det finns olika syn på saken” – när det är mer divers än till exempel liberalismen som oftast måste motivera sig som socialliberal, nyliberal, liberal eller konservativliberal.

    Radikalfeminism är just vad namnet säger, radikal. Särartsfeminism är diametralt annorlunda, även om båda vinklingarna är feministiska och ser till kvinnors ställning i samhället. Själv skulle jag säga att det är “som vanligt” med revolutionära (i benämningen “anti-nuvarande samhällssynen”) ståndpunkter, de börjar extremt för att väcka debatt för att sedan finna likheter och försöka söka lösningar. Radikalfeminismen väckte frågan om att kvinnor inte ses som jämställda – trots samhällsviljan sa att det var så….

    Nu är det mer nyanserat, vilket gör att cupcakes bakande 50tals inspirerande kvinnor har en plats i diskussionen (“det är ett val som vi vill göra, ta inte bort det”) på samma sätt som radikalfeminister anser att det är ett samhällsproblem att kvinnor inte har ett val på samma sätt som män….

    Personligen anser jag att problemet med högersynen på feminism är att den just nu verkar ha glömt bort alla de kvinnor som inte har möjlighet att välja på grund av ekonomi, syn på kvinnor och allt annat som påverkar “det fria valet”. Jag har inte sett någon bra förklaring, förutom Frederika Bremersällskapet som fortfarande i mitt tycke står för en högerfeministisk syn. Det är värt att notera dock att de utgår från att kvinnor behöver såväl möjlighet till utbildning som ekonomi för egna frivilliga val…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>