En saga om kvinnorollens paradox

Häromveckan såg jag Black Swan. En film som jag medvetet med väntat med att se, då den blivit föremål för såväl enorma hyllningar som debatt. Jag ville gärna ha distans till diskussionen kring Oscarsbelönade Natalie Portmans anorektiskt smala kropp och uppdelningen i stereotypa kvinnoroller.

Black Swan är en modern saga, vagt baserad på Svansjön, om en balettuppsättning av just Svansjön. Portman spelar en hårt hållen, självskadande och perfektionistisk kvinna som strävar efter rollen som både den vita och svarta svanen. Den svarta svanen kräver ett bejakande av sexualitet, utlevelse och sensualism. Ett känsloregister som Nina inte har tillgång till. Dessa sidor har istället balettkollegan Lily. Genom att pressas mot de sidor som Lily har, bland annat genom en manlig balettkoreograf, drivs Nina också mot galenskapen.

Det är stereotypt och klichémässigt. Men jag har svårt att se problematiken i det i just den här filmen. Det är ett element som krävs när man berättar en saga. Sagan använder sig av symboler och som sådana är både Nina och Lily oslagbara. Svansjön blir i Black Swan en högaktuell berättelse om samtidens kvinnobilder där kroppen är lika mycket i fokus som i filmen. Nina blir en mytologisk gestalt av kvinnokravens motsättningar.

Att kontrollera sin kropp genom bantning, hård träning, rakning, peeling, smink och kläder är en del av den kvinnoinriktade skönhetsindustrin. Väldigt lite har hänt sedan 90-talets debatt om smala modeller, objektifiering och bantningshets. Siffrorna pekar fortfarande på att många unga flickor börjar banta redan i 7-årsåldern, är missnöjda med sin kropp och lägger en hel del pengar på smink och skönhetsprodukter. I äldre åldrar har olika former av operationer och skönhetskorrektioner blivit allt vanligare. Vi strävar efter utseendets perfektion och det kräver kontroll över ätande, kroppsbehåring, rynkor och allehanda skavanker.

Samtidigt förväntas kvinnor bejaka sin lust och ta för sig. Den kropp som är hårt hållen ska samtidigt släppa loss i multipla orgasmer. Kvinnor som bantar är tråkiga och sippa, så trots att vi förväntas vara smala ska vi samtidigt njuta av mat och bakverk. Ingen vill ha den pryda kvinnan. Hon som släpper loss på dansgolv, äter stora hamburgermål och hungrigt knullar är mycket sexigare.

Häri ligger kvinnokroppens paradox. Kontrollera och släppa taget. Kroppen blir en palett för samhällets diskurser och förväntningar, vilket också är en stor anledning till att ätstörningar och självskadebeteende också kan vara ett uppror. Genom att skada sig själv eller svälta tar man tillbaka kroppen från objektifieringen och kraven. Det är ett sätt att äga sin egen kropp.

Genom att så tydligt visa två krockande stereotyper, som förväntas gestaltas i samma svan, blir Black Swan en allegori av ett samhälle som ställer omöjliga krav. Där kroppen och själen blir två väsenskilda ting och där lusten ska kontrolleras och samtidigt bejakas.

Krönika i BT Kultur 16/4

8 thoughts on “En saga om kvinnorollens paradox”

  1. Spot on! Jag håller verkligen med dig om den här tolkningen. Ätande, vikt, kontroll och njutning är något som “måste” balanseras med en omöjlig precision.

  2. Som allegori tycker jag verkligen den funkar. Väljer man att se den som en beskrivning av balettvärlden känns den däremot alltför klyschig.

  3. Hej Elin,
    så otroligt bra skrivet. Du fångar verkligen den absoluta essensen av filmen. Jag har sällan sett något så otroligt bra som “Black Swan” och det är just av den anledning du skriver. Så många kvinnor har just de här två stereotyperna av kvinnor att hela tiden dras emellan, å ena sidan vara pinnsmal och återhållsamt kvinnlig och å andra sidan, precis som du så bra beskriver, så ska vi njuta av stora hamburgare och dricka vin och vara livsbejakande. Bara min inte blir tjock och gränslös, liksom .
    Det här var den bästa recensionen jag läst hittills, det är så många som missat den inre kampen som så många kvinnor kämpar emot, istället har det bara fokuserats på filmens yta.
    Ha det bra!

  4. Jag var ännu senare än du med att se den, oh nu när jag sett den återgick jag till din text för att kunna förstå den bättre. Ja, paradoxen mellan de två olika identiteterna är kanske det viktigaste och det starkaste temat i filmen, men jag tycker också att konstruktionen av dessa är oerhört viktig för filmen. Filmen igenom ser det hela tiden på ytan ut som att det är Nina Sayers som utgör det essentiella i kvinnorollen. Modern och koreografen utmålas som bifigurer och något skyldiga, men relativt passiva. Men om man ser till deras roller ur ett större perspektiv inser vi att det är de som konstruerar hela de paradoxala identiteterna hos Nina Sayers.

    Genom hela sitt liv verkar Nina Sayers ha hetsats mot den vita svanen av sin moder, när hon får rollen hetsas hon istället av koreografen mot den svarta svanen. Aldrig får hon skapa sin egen identitet eller ge uttryck för sina egna känslor. Först ska hon fabricera kyskhet, skörhet, kontroll och perfektion på order från sin moder, sedan ska hon fabricera sexualitet, utsläppthet, styrka och frihet på order från koreografen.

    Det bisarra i filmen är kanske inte hennes psykiska stress eller vad hon utsätter sin kropp för – det har vi sett på film innan – utan hur det produceras. Det bisarra förefaller i mina ögon vara hur hon förtingligas på en närmast total nivå, hur hon fråntas all förmåga till identitet till förmån för hennes moder och hennes koreograf.

    Det är också något bisarrt över koreografens likgiltighet, hur han nästan hinner förtingliga och avverka tre kvinnor i samma film. Till skillnad från de andra karaktärerna i filmen skildras aldrig vad som driver honom. Makt?

  5. Ja fast detta är inget problem som isolerat genomsyrar genusdebatten. Hela vårat samhälle är konstituerat av denna paradox, intressant nog återfinns många liknande problem i kristendomens filosofi. Jag tror människan är tveeggad i naturen, problemet blir i vilken karaktär vår natur får uttryck, och i förlängingen handlar det om ett problem med kulturella och ideologiska begränsningar. Idag är vi extremt populistiska, att slagordet feminism perverterats till sin yttersta spets, som de flesta andra tankessytem, är ingen nyhet. Frågan är bara om vi kan lösa sjukdomen med kurer hämtat från den pool av vetenskap som gett upphov till symptomen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>