Staden har blivit en handelsvara

I början av april meddelade Park- och naturförvaltningen att nöjesbåten Rio Rio, i Rosenlund, måste bort. Vid årsskiftet sägs hyresavtalet upp. “Rio Rio-båten tillför ingenting. Alla i nämnden delar den uppfattningen”, sa nämndens ordförande Marina Johansson (S) i frågan.

Båten kan inte heller flyttas. Trots att den beviljats plats till 2015, måste stället läggas ned redan vid årsskiftet. Hela Rosenlund ska fräschas upp. Arkaderna längs Rosenlundsgatan ska bli butiksyta, p-platserna utanför blir trottoar. Mellan Feskekôrka och Haga byggs en gångbro och stråken längs kajerna ska rustas upp. I den nya Rosenlundsbilden passar inte Rio Rio längre in.

Rio Rio är en nöjesbåt, med något sliten fasad, som råkat hamna mitt i det ökända prostitutionsområdet kring Rosenlund. Nattetid fungerar båten som en betryggande nöjesoas i ett annars relativt ödelagt område. Klubbarna och människorna som den drar blir en motvikt till det rykte som platsen dras med, luckrar upp bilden av en del av staden som enbart horor och torskar vistas i nattetid. Rio Rio är också en av få mötesplatser som lockar många olika människor. Göteborg har fortfarande ett relativt starkt segregerat nattliv. Där har Rio Rio blandat hejvilt med salsaklubb på nedervåningen och hipstertäta klubbar på övre däck. På rak arm finns det inget ställe som på samma lyckade sätt kunnat blanda publik så djärvt.

Hur kommer det sig då att en väl fungerande mötesplats plötsligt måste stänga ner? Johanssons uttalande om att båten inte tillför någonting är symptomatiskt för en stadsplanering som sker över huvudet på stadens medborgare. Det snabba beslutsfattandet, baserat på ett antagande om Rio Rios icke-relevans, sker på en princip som blivit allt vanligare i Göteborg. Allt ska rustas upp, förskönas och göras om, i strävan efter att bli en turiststad.

I den nyutgivna antologin Ojämlikhetens nya geografi analyserar kulturgeografen David Harvey städernas nya roll som varumärke. Urbaniseringens fysiska och sociala landskap formas i dag efter kapitalistiska principer. Själva staden har blivit en vara i en värld där konsumtion och turism har blivit viktiga beståndsdelar i den urbana, politiska ekonomin. Under senare år har det vuxit fram ett allmänt samförstånd om att städer gynnas av ett entrepenörsmässigt förhållningssätt. Stadens roll som vara innebär att den rumsliga organisationen allt mer kommit att handla om marknadsföring.

En ny, påkostad logga och en rad eventsatsningar och turistattraktioner är några av de mer framträdande satsningarna som Göteborgs stad har gjort de senaste åren. Utmärkande för urbant entrepenörskap är att det inriktar sig på attraktiva platser, snarare än området som helhet. I stället för att ha ett makroperspektiv, kring till exempel bostadsbyggande och regionutveckling, läggs resurserna på ett fåtal innerstadsplatser. Argumentet är att det kommer att gynna hela området på lång sikt, genom exempelvis ökad turism. Enligt Harvey har dock sådana effekter varit marginella för städernas befolkning som helhet. Platsspecifika projekt, såsom Göteborgshjulet, brukar också röna så stor offentlig och politisk uppmärksamhet att de avleder uppmärksamhet från mer allmänna problem såsom bostadsbrist och otrygghet.

Att staden blivit en handelsvara och måste slipa sitt varumärke innebär också en ökad konkurrens mellan städer. När Göteborg ska tävla med andra attraktiva städer innebär det ofrånkomligen att fokus sätts på att försköna de centrala delarna av staden. Marknadsföringen ger upphov till såväl gentrifiering, som ökad kommersialism. Men många av de innovationer som syftar till att göra staden mer attraktiv imiteras snabbt på annat håll och konkurrensen hårdnar igen. Således måste fler områden rustas upp, ännu fler köpcenter byggas och nya idrottsarenor byggas. Konkurrensens lagar är tvingande. Det finns inget annat val än att göra staden mer attraktiv enligt den marknadsekonomiska kommersialismens villkor.

Mot bakgrund av detta blir en levande stad för de boende mindre intressant och det blir mer aktuellt att laga även sådant som redan fungerar umärkt, såsom Rio Rio. Göteborg försöker intensivt att marknadsföra sig som en turistvänlig eventstad, i förlängningen innebär det att allt ruffigt och skevt måste bort. Rio Rio passar inte in i en bild av en kommersiell stad, med sin något slitna fasad. Samtidigt är det inte i putsade gator och nya arkader som staden lever. Det är i marginalerna som en medborgarvänlig stad skapas. Att köra bort en av få fungerande mötesplatser i Göteborg bekräftar en allt mer oroande bild av att staden fastnat i en accelerande entrepenörsurbanism, som fokuserar mer på varumärket än på människorna som lever i staden.

Text publicerad i GP Kultur 14/5

9 thoughts on “Staden har blivit en handelsvara”

  1. fantastiskt välskrivet, som vanligt. jag upplever att exakt samma sak pågår i malmö och det är svårt att få inblick förrän det är försent.

  2. Helt riktig iaktagelse! Detta gäller inte bara städerna, även om förändringen kanske är tydligast där, även mindre kommuner utefter kusten omformas till turist och “upplevelseplatser”. Platser där man effektivt städar bort ursprungliga miljöer eller miljöer som möjliggör lokal verksamhet av olika slag. Istället uppstår omfattande reservat av exklusiva bostäder, marinor etc.

    Jag minns mitt Göteborg under 1960, 70 och 80-talen – när Haga, Majorna och hela centrum verkligen var levande! Jag bodde själv på Magasinsgatan och betanade 180:- i månaden för 160 kvadratmeter! Så var det – gott om billiga bostäder och lokaler. Staden var full av små verkstäder, butiker, teatrar och lokaler/mötesplatser för människor. I dag är Göteborg en allt tristare, stelare och andefattigare öken där endast kommersen styr utbud och utveckling.

    Marie – gammal nog för att ha upplevt Göteborg som en verkligt levande plats!

  3. Riktigt bra skrivit! Göteborg har alltid varit folkets stad, känns på senare år som vi fastnat i någon slags tävlingsanda och glömt bort det viktiga, nämligen människorna.

  4. Samtidigt skall man hyra ut Tyska bron till ett kafé och förstör så hela hamnkanalen med alla vackra hus. Varför inte döpa om staden till Liseberg med en gång och ersätta kommunfullmäktige med Göteborg & co?

  5. Jag har inget emot RioRio och vet inte skälet till att den inte får vara kvar. Men jag tycker du gör det lätt för dig när du hävdar att det är marknadsföringen av Göteborg som turiststad som är orsaken till gentrifiering, kommersialisering, bostadsbrist m.m. Om vi satte stopp för turismen, skulle staden då bli mer blandad, integrerad, inkluderande? Skulle RioRio då få vara kvar?
    Det finns inget som säger att “allt ruffigt och skevt måste bort” för att turiststaden inte vill ha det så. Tvärtom så tillför t.ex. Långgatorna och Röda Sten mycket positivt till bilden av Göteborg. Eller till varumärket om du så vill.
    Det som händer med Posthuset just nu är också ett exempel på hur turismen får liv i en byggnad som stått öde i många år och dessutom skapar jobb till många.
    En stad måste vara mångfacetterad för att uppfattas som spännande. Där är vi helt överens.
    Stefan Gadd, Göteborg & Co

  6. Stefan: Jag uttrycker ingenstans att vi ska “sätta stopp för turismen”. Det handlar om HUR man tror sig locka turister.

  7. Superintressant och verkligen en fråga i tiden. Jag kan rekommendera en avhandling som kommer i höst eller nästa vår om liknande processer i Malmö:

    Per Möller: Den kreativa stadens ideologi. Politik, värdeförhållanden och kulturproduktion i Malmö stad. (arbetstitel, preliminärt utgivningsår 2011)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>