För vem skrivs historien?

Det har gått tio år sedan jag som 18-åring färdades i en buss från Östersund ner till Göteborg för att delta i demonstrationer under EU-toppmötet. Jag hade i sista stund sagt nej till att följa med mina vänner till Hultsfredsfestivalen. ”Jag tror att det här kommer att bli stort, någonting som man kommer att minnas”, sa jag. Rörelsen för global rättvisa var som allra mest aktiv, bland de demonstrerande fanns allt från fältbiologer till utomparlamentarisk vänster. Känslan av att förändring faktiskt var möjlig låg i luften.

Historieskrivningen om helgen skulle bli en helt annan. I vårt kollektiva minne har EU-toppmötet 2001 etablerats med begreppet ”Göteborgskravallerna”. Med detta avses både de upplopp som skedde, när Avenyn slogs sönder, samt sammandrabbningarna mellan demonstranter och polis. Samtidigt finns det mängder av andra historier från den helgen. Vad som egentligen hände i Göteborg de dagarna är fortfarande ett laddat ämne. När det nu åter aktualiseras väcks hätska känslor till liv.

Man kan urskilja tre huvudlinjer i berättelserna om Göteborg 2001. Den första rör den mediala, allmänna bilden. Den har etablerat ett minne om en helg med bråkstakar som orsakade förödelse på allmänna platser och en poliskår som gjorde vad de kunde för att stoppa anarkin. Även om det innebar att fredliga demonstranter blev inspärrade, visiterade och fasthållna i timmar samt skarpa skott sköts i Vasaparken gjorde ändå polisen vad de skulle. De hade inget annat val utifrån situationen. Mediebilden har modifierats i efterhand. Inte minst väckte Erik Wijks bok Göteborgskravallerna och processerna stor uppmärksamhet på bland annat kultursidor när den kom ut 2002. Den tjocka boken gjorde en gedigen genomgång av vittnesmål, händelser och rättsprocesser där bilden blev en smula mer nyanserad. Kritiken mot polisens agerande tilltog och man ifrågasatte de utdelade domarna mot demonstranter och poliser som friades.

Den andra berättelsen kommer från dem som var med. De har spridit sig, genom vänskapskretsar och politiska förbund men också genom litteratur, media och officiella vittnesmål. Här består ”kravallerna” av ett fåtal bråkmakare långt ute i periferin av rörelsen för global rättvisa. AFA (antifascistisk aktion) samt unga män som helt enkelt hört att det var bråk på gång och därför deltog, var de små grupperingar som ställde till med oreda. Resten var en stark och levande rörelse som riktade hård kritik mot makten och världsordningen. En rörelse som blev törnad och skrämd av en polismakt som godtyckligt arresterade, trakasserade, kroppsvisiterade och sköt mot demonstranter. Utifrån denna linje var Göteborgshändelserna ett slag i magen mot alla dem som trodde på demokrati, polisväsende och rättstaten. Både på ett personligt- och ett samhälleligt plan hände någonting den helgen. Poliserna som kränkte och skadade hölls om ryggen, medan de som ville utöva sin rätt att demonstrera och föra fram sin åsikt buntades ihop som våldsverkare och kravallaktivister.

Den tredje, om än mer marginella, linjen är en nyliberal sådan. För några veckor sedan skickade den liberala tankesmedjan Timbro ut en inbjudan till en fest för att fira globaliseringens triumf. Detta i samband med uppmärksammandet av att det gått ett decennium sedan Göteborgshändelserna. Den starkt kritiserade festen för en antologi om globaliseringen pryddes med en aktivist på väg att plocka upp en gatsten. Efter många reaktioner kring det osmakliga i att fira under en dag som, av många, konnoterades med polisövervåld och rättsosäkerhet, byttes bilden ut mot en mer neutral, utan koppling till kravallerna, och utropandet av globaliseringens triumf fick ett frågetecken efter sig. Det nyliberala resonemanget manifesteras dock fortfarande: Göteborg 2001 innebar att luften gick ur den rörelse för global rättvisa, som i liberalismens begreppsvärld kallas ”antiglobaliseringsrörelsen”. Det var slutet på historien, antikapitalismens sista suckar. Genom att gestalta historisk utveckling linjärt i en framstegshistoria, där dagens moderna marknadskapitalism är det lyckliga slutet, blir Göteborgshändelserna en slutgiltig strid. Där gjorde vänstern och globaliseringskritikerna bort sig och tappade ett bredare stöd från allmänhet

Spelar de begrepp, som kommit att förknippas med Göteborg 2001, någon roll? Mitt svar är ett otvetydigt ja. Ett begrepp som ”kravaller” konstituerar ett kollektivt minne av ofredliga demonstrationer, våld och störande av ordning. Ingenting om merparten av demonstranternas syfte framkommer. Inte heller polisens och rättsväsendets ansvar. Likaså ger ”antiglobalisering” en bild av en passiv rörelse som vill stanna framtidståget, den enda framkomliga vägen, istället för att utveckla och skapa någonting. Globaliseringen är det framåtskridande, att ifrågasätta den i dess nuvarande form är en negativ och passiv roll.

Om uppmärksammandet av Göteborgshändelserna ska vara någonting värt bör begreppen ifrågasättas. Etiketteringen ger ett tolkningsföreträde. Det innebär att flertalet upplevelser tystas ner och många frågor fortfarande inte kommer upp till ytan. Vem skrivs historien för och vad behöver vi minnas? Polisens agerande och de påföljande rättsprocesserna påverkade onekligen vår samtidshistoria. För många politiskt aktiva var det en helg då man förlorade tilltro till polis och rättssystem. Många slutade vara politiskt aktiva. Det är en demokratisk fråga som rymmer en betydligt djupare problematik än en kravallbeteckning kan sammanfatta.

Text publicerad i GP Kultur 14/6

7 thoughts on “För vem skrivs historien?”

  1. En högst personlig kommentar:

    När jag var 18 år hade jag varken tid eller råd att åka land och rike runt. Vare sig på festivaler eller på förmodade “våldsamma gatuprotester”. Tråkigt nog verkar en del heller inte ännu idag kunna se någon skillnad mellan just en “festival” eller en förmodad “våldsam gatuprotest”.

    Anledning till att jag inte kunde “resa land och rike runt” är enkel.
    Jag hade antingen feriearbete eller skola att sköta!

  2. Kan också vara bra att höja blicken från naveln. Tänk på alla som tagit sig ur fullkomligt skoningslös fattigdom. alla miljontals barn som nu lever, och inte fått de om du hade fått din vilja fram. För dem skrevs historien. De ger lite perspektiv.

  3. Jag tycker det är skamligt att den svenska polisen ännu inte är försedd med tårgas och vattenkanoner. Vi lever inte i någon skyddad bubbla, våldet finns i allra högsta grad i den svenska politiken.

    För övrigt måste det klassas som årtiondets mest naiva tanke att en rad demonstrationer vid ett EU-toppmöte skulle leda till någon slags förändring i den riktning den högljudda minoriteten i demonstrationstågen önskade.

  4. Jag delar inte din analys. Det är samt att vi med anknytning till Göteborg förfärades över att vår hemstad delvis slogs sönder, men annars är det väl konsensus om att polisen var oerhört klantig. Det som diskuteras väldigt lite är det plågsamt naiva i att vara för samarbete globalt, men samtidigt försöka hindra samtal mellan Europas ledare och den amerikanska presidenten. EU:s utvidgning var en väldigt bra sak.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>