Långsamma tankar, tvekande svar

I slutet av september fick jag ett erbjudande från GP om att gå in på ett korttidsvikariat på kultursidan igen, med start 1 november. Jag har redan GP som min primära uppdragsgivare, men vid sidan av har ju haft en hel del andra. Jag visste att det skulle innebära att jag skulle behöva säga tack och adjö till merparten av dem. F/A-skatt för skribenter fungerar inte helt optimalt i praktiken, trots fina ord om flexibilitet. Åtminstone inte om man är skribent och alla tidningar vill att man ska vara trogna dem och där ett bortfall på några månader (eller ens några veckor) är lika med uppsägning av fasta uppdrag. Går man in på en anställning skriver man inte för andra ställen, i synnerhet inte större konkurrenter. På så vis blir det en svårighet att kombinera frilans med kortare vikariat.

Å andra sidan var ledarskribenterna på Kyrkans Tidning på väg att bytas ut och framförallt hade jag en gnagande känsla av att jag inte var på rätt plats. Jag tycker mycket om opinionsskrivandet, jag har ofta skrivit bra texter, men de senaste månaderna har jag inte varit bra alls. Några intressanta krönikor i GP, men i övrigt har det varit plöjande i redan redan tänkta tankar och skrivna texter. Jag har haft för många uppdrag av samma typ, ibland tre tyckartexter på en och samma dag och kvaliteten har blivit därefter. Svepande formuleringar som jag inte hunnit tänka igenom, som varit lätt mål för ordmärkande meningsmotståndare och en inkonsekvensletande flabbhöger. Tröttsamma upprepningar av sådant som andra redan sagt bättre. Så gott som varje inlämning har lämnat mig med missnöjeskänslor och dalande självförtroende. Jag har nästan bara lämnat sådant som jag inte varit nöjd med, men inte haft tid till att göra bättre.

Isobel Hadley-Kamptz sätter fingret på tyckonomins problem i sin ETC-krönika och i Viktor Barth-Krons text i DN Kultur. Detta dåligt underbyggda tyckande, utan tid till att verkligen sätta sig in i ämnet och där hjulen snurrar allt fortare. Jag har varit en del av det mycket länge. Jag har ofta trivts med det. Jag har skrivit mycket bra. I andra fall har jag lämnat texter jag inte varit nöjd med, som mest bestått av ytligt tyckande för att hyran måste betalas eller för att jag varit usel på att säga nej då redaktörer på debattsajter oftast är oerhört trevliga. Det mesta går att tyckas till om man har en obetald hyra hängande över sig.

Parallellt med tyckandet under hösten har jag så smått börjat skriva på nästa roman. Jag har läst, föreläst och suttit i panelsamtal som passat det som jag tycker är viktigt och där jag kan utveckla tankarna. Jag har skrivit bra litteraturkritik och utvecklat mina tankar i essätexter för GP kultur, där jag haft tid att läsa på och analysera. Det har å andra sidan gjort mig verkligt glad och stolt. Utifrån magkänslan om vad som faktiskt driver mig och får mig att känna mig nöjd över mitt arbete sa jag ja till vikariatet och därmed hejdå till mina fasta uppdrag för bland annat Aftonbladet. Jag hade säkert kunnat bli bättre och stolt över vad jag skriver igen, men det var inte värt det. Jag står inte ut med mitt missnöje över mina egna texter längre. Som kulturskribent får jag användning för alla mina år av humaniora-studier. Inte bara som i referenser och begreppsramar, utan också utifrån den analytiska förmåga som jag utvecklade där. Det är en viktig sak som ofta kommer bort när man diskuterar humaniorans och bildningens relevans i utbildning. Humanioran är ofta oslagbar i utvecklingen av att se strömningar, tendenser och analysera skeenden utifrån historiska och samtida perspektiv.

När jag sitter med böcker, etymologiska verk och 15 flikar i internetfönstret samtidigt som jag försöker få ihop allting till en längre text om ett ämne är jag som allra lyckligast. Det är så jag vill arbeta. Inte alltid. De kortare reflektionerna har också en viktig plats. Men framförallt när jag känner att jag har tid med dem båda, tid att läsa och tid att tänka. När mitt vikariat är slut på GP kommer jag framförallt att skriva för dem. Förhoppningsvis får jag något till fast uppdrag (hint hint) och en del tillfälliga. Jag är på inget sätt avog till att någon gång skriva en debattext på någon av alla sajter eller utrymmen, så länge det är ett ämne som jag på allvar kan bidra med någonting till. Jag vet inte om det löser sig ekonomiskt, men jag räknar med att det gör det. Jag måste hoppa av tyckonomins hamsterhjul innan jag ramlar ur helt i mitt missnöje över vad jag skriver. Jag längtar efter de långsamma tankarna och tvekande svaren.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>