Kropp, ideal och komplex

Det finns något symptomatiskt med att jag, samtidigt som jag börjar skriva på den här texten, känner en vag oro över att gymvågen i dag visade att mina två semesterkilon fortfarande inte är borta. Känslan ligger där och trycker, medan jag läser och analyserar. Det är så det intellektuella förhållningssättet till kropp, vikt och ätande fungerar. Vi politiserar ideal och bantning, men i våra privata kammare är vi ändå oerhört många som har ett komplextfyllt och problematiskt förhållande till den egna kroppen.

Exakt hur privat och problemfyllt det är har blivit tydligt den senaste tiden. Efter mer än ett decenniums nästan kompakta tystnad kring kroppar och ideal har diskussionen tagit fart igen. På Sydvenskans kultursida publicerades under sommaren en rad personliga texter av skribenter som Annina Rabe och Andreas Ekström. Privat och politiskt berättar de om vikt, självförtroende, människovärde och normalitet. ”Det finns dagar – inte alla, men tillräckligt många – när jag på fullt allvar tror att hela mitt människovärde (och inte minst mitt kvinnovärde) står och faller med de där femton överviktiga kilona”, skriver Rabe (Sydsvenskan 110720).

På sin blogg skriver skribenten Isabelle Ståhl om hälsotidningar uppmanar oss att ”ta kontroll över begäret” och hindra hungersimpulser. ”Kroppens begär kan aldrig kontrolleras lagom. Man kan aldrig slå av kroppsmedvetenheten när man väl har slagit på den.”, konstaterar hon och förklarar i en annan text att kvinnor förväntas vara små väsen, som kan äta bakelser på ett lustfyllt sätt, men aldrig så att de inte viktlöst kan skutta vidare utan mättnad. ”Jag trodde att skamkänslorna kring det lustfyllda ätandet var en tonårssjukdom som skulle växa bort hos mig, men så var det inte.”

Det må låta som en gammal diskussion, återhämtad från 90-talets feministiska våg av idealkritik, men det samtal som just nu pågår går djupare än så. Uppmärksammandet av ätstörningar under 90-talet stannade uteslutande vid följande slutsatser:

  1. Bantning och ätstörningar var ett problem som enbart drabbade unga kvinnor, en problematisk, destruktiv grupp som man inte visste vad man skulle göra åt.
  2. Ätstörningar var alltid en konsekvens av överdriven bantning, till följd av smala modeller i reklamer och dåliga förebilder.
  3. Ätstörningar var klart diagnostiserade sjukdomssymtom och glappet mellan den ”normala” bantaren och den ätstörda var stort.

Såhär i backspegeln är det en smula sorgligt att inte ens den feministiska diskursen förmådde ta analysen av ätstörningar längre än så. Att ta patent på den osynliga gruppen av ätstörningssjuka och genom dem framföra kritik mot smala ideal var en legitim argumentation. Vad ätstörda tyckte om att bli slagträ i en debatt om H&M-modeller framgick aldrig, då ingen frågade dem. ”Vägra vara vacker, vägra vara smal, vi vill inte ha era jävla ideal!”, skrek vi under en kvinnodagsdemonstration. Samtidigt försvarade chefredaktören Mats Drougge sin herrtidning med utviksbilder med att de hade kvinnor med former och därför stod för ett bättre kvinnoideal än exempelvis modebranchen.

Sedan blev det tyst. De senaste åren har diskussionen kring kropp och ätande dominerats av alarm kring fetma-epidemi, kolhydratsfattiga dieter, kroppsliga make-overs och överviktsskräck. Fettpaniken har nått in i politiken. I januari i år argumenterade exempelvis Centerpartiets Stefan Hanna för att överviktiga skulle betala mer skatt. Trots att det i gruppen kvinnor 16-25 år är ett större problem med undervikt än övervikt dominerar skräcken för fetma både samhällsdiskussion och hälsoarbete.

Det enda synliga motståndet faller in under samma kategori som Mats Drougges uttalande. Ett hyllande av den kurviga kvinnokroppen och skräckutrop över anorektiska kroppar. ”Nu har hon gått för långt”, var exempelvis den samlade åsikten kring Kate Middletons magrade kropp i samband med bröllopet i England. Anorektiker behöver få lära sig att män uppskattar ”lite att ta i”, förstå att de flesta föredrar former och ”ett sunt och naturligt utseende.” Samma sorts sunda naturlighet, som Isabelle Ståhl vänder sig emot i sina texter, då ”kroppshatet inte ens får manifesteras offentligt längre.”

I den nyutkomna antologin Ätstört sker just denna manifestation. I boken – med undertiteln ”En antologi om ätstörningar, fett, mat och makt” samlas erfarenheter av kropp och ätande som alla går utanför det som normaliserats som sunt. Det är en märklig och mäktig bok. Som om alla de som lätt blir röstlösa offer i samhällets ögon; exempelvis den feta, den anorektiska, den bulimiska och alltför smala och omuskulösa pojken plötsligt rest sig från slutna terapirum, hetsätningssessioner i tonårsrummet och det privata kroppshatet. I stället blickar de utåt, hittar ett gemensamt språk att finna alternativa synsätt på ätandet och kroppen än vad medicinen och samhället förmår erbjuda. Här handlar både fetma och anorexia lika mycket om ett uppror mot en rigid tvåkönsmodell som inte kan hantera tjocka kvinnor eller arga flickor. Som inte vet hur man hanterar en man som inte kan bära någon på sina starka armar. En medicinsk vård som är besatt av sjukdomsdiagnoser och individuell förbättring genom viktuppgång och ett samhälle lika besatt av den respektabla medelklasskvinnans lagom sunda bantning och duktiga kropp. ”Vi var trötta på att vara våra kroppar men att inte få äga dem”, som en av skribenterna, Christina Gratorp, skriver. Att vara alltför tjock eller vägra äta kan fungera som ett sätt att ta makten över sin egen kropp.

Precis som antologin kopplar ätande och kropp till vad som förväntas av oss utifrån kön, behandlar den också klass.  Kanske handlar inte ätstörningars frekventa närvaro i presterande människors liv primärt om att just prestera, tänker jag när läser Lena Sohls text om en respektabel kropp. Snarare blir det utmärkande för klassresenärens strävan efter att ömsa skinn och bli någon annan. Att svälta sig bort från arbetarklasskroppens hull är ett sätt att göra klass. Den respektabla kroppen är den kontrollerade medelklasskroppen av lika delar träning, mattrender och god smak. Om både statistik och en allmän bild visar att underklassen lider av fetma och övervikt i högre grad blir självsvälten ett enkelt sätt att manifestera sitt avståndstagande från det sociala arvet och kliv uppåt i klasshierarkin. När kroppen blir en viktig del av ens identitet blir den också ett redskap för identitetsbyte.

Hela bantningsdramaturgin fungerar just så. Varje reportage och lockelse om ny diet säljs in med före- och efterbilder. I Du är vad du äter avslutas varje avsnitt med att huvudpersonen dansar runt, sminkad och lycklig i sin nya kropp. Ätstörningens fundament av att fly den man är genom att förändra sin kropp är egentligen inget annat än en logisk följd av det vi matas med dagligen. Ny kropp, nytt liv, nytt jag.

Det kan tyckas paradoxalt att låta kroppen vara bara kropp genom att oupphörligt fokusera på just kroppen, såsom sker just nu. Men samtidigt är det en nödvändighet att talet om kropp och ätande utvidgas för att den utvecklingen ska kunna ske. Den hegemoni, i form av bantningsreportage och livsstil hand i hand med ytliga analyser om modellers påverkan, som pågått länge nu kan enbart förändras genom att andra röster tar plats och skapar nya sätt att tala. Privata berättelser som sätter kropp och ätande i en politisk samhällskontext av normer, kön och klass. Viktväktarna är en folkrörelse av individuella strävanden kring den egna vikten, som Göran Greider en gång uttryckte det. I det nya talet om kroppen är det inte längre det privata bantandet som masspsykos i samtiden som står i fokus, utan ett ömsesidigt samtal kring vårt gemensamma, kroppsliga identitetsprojekt.

Text publicerad i GP Kultur 30/10

14 thoughts on “Kropp, ideal och komplex”

  1. Det är sant att analysen var grund men det behövdes väl då i den rätt abrupta heroin chick-eran kanske. Det här tror jag är superintressant för vidare tankar, har inte hunnit läsa än men Hanna Nordenhök skrev lite om den i en artikel i somras och jag fastnade lite för citatet ”Varför söka individuella störningar bakom anorektikerns drift att magra om vi alla i själva verket vill just det?”

    http://www.uibk.ac.at/theol/cover/contagion/contagion3/contagion03_girard.pdf

    Nu Landvetter, kram!

  2. Jättebra text! Klassresenärens ömsning och anpassning, omstöpning i passande form, stämmer så precist. Dock ser inte jag det som att avståndstagandet från det sociala arvet är frivilligt, utan ett krav från medelklassens tysta, säkert omedvetna, förakt.

  3. Hej och tack för många nya tankar om identitet, strävan och politik. Ja, mat och kropp är inte bara privatfrågor!!

    Det du skriver om att förändra sin identitet genom att ändra sin kropp (“stil”) får mig att tänka på Nina Björks bok Sireners Sång. Kapitlet om att självsvält för tjejer av oss själva kan uppfattas som en utväg från att vara bunden till (kvinno)könet. Till slut ingen mens, krympande bröst – sålunda ingen kropp som kan dömas som, eller av oss själva uppfattas som, en kvinnas.

    Tänker också på kroppen som ett hot mot det civiliserade och intellektuella. Som något som fångat en, som hindrar en från att bli självuppfylld. Det är som att kroppen står ivägen för den som vill leva som “fri och kapabel” individ. Istället för att kroppen ses som det den faktiskt är och som det vi jagar: livet.

    Tack för en hoppfull och djupt stärkande text!
    /Ellen

  4. Tack för en fin och angelägen text!
    Det finns en finlandssvensk forskare som nyligen fick pris för sin doktorsavhandling om ätstörningar:
    “bantning på grund av nedstämdhet eller en ogrundad diffus känsla av att vara fet innebär en kraftigt förhöjd risk att utveckla en ätstörning.”
    Han tror mycket på förebyggande arbete, de har sett att det faktiskt går att hjälpa personer som är i riskgruppen, bara någon fångar upp tecknen i tid och är medveten om att det inte bara är de “klassiska” ätstörningssymptomen.
    http://www.abo.fi/public/News/Item/item/3721

  5. Läste just ovanstående text i dagens GP och vill mest bara säga att jag, trots textens allvar och aktualitet, blev väldigt glad av att ngn uppenbarligen haft samma tankar som jag kring detta ämne. Jag är fd anorektiker och numera lätt överviktig/mullig och har funderat mkt kring detta: fördomar, bemötande, beundran, krav och status. Blir lika illa berörd av dagens hets och accepterande kring öppen avsky för övervikt som 90-talets förenklande och förklenande av ätstörda.
    Tack för en bra text!

  6. Gillar verkligen de tre slustatserna du tar upp, klockrena
    Att ta makten över sin egen kropp, absolut

    tyvärr låter ätstörda och ätstörningar rätt illa

  7. Hej! Tack för en fab. text! Försökte hitta den på gp.se men utan framgång – har du en länk så att jag kan länka den via antologins sajt? Tack och hej /Adrian

  8. Detta jag har varit jag i 66 år. Och med ett oupphörligt hopp om “Ny kropp, nytt liv, nytt jag”. Skrämmande!

    Tack för en tankeväckande artikel!

  9. Adrian: Den finns inte på GP:s sajt tyvärr, enbart i denna form på bloggen. Men ni är såklart välkomna att länka hit!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>