Dagboksblogg, decemberblogg

Den här hösten är så underlig. Allt är väldigt intensivt, väldigt bra och jag går mest runt hela tiden och är lycklig. Lycklig och jag är inte särskilt kompatibla och lycklig och november är i det närmaste motsatta begrepp, så alltihop känns mycket konstigt och ovant. Det händer en massa saker hela tiden: Läsningar, författarträffar, feministiskt forum i Malmö, socialistiskt forum i Stockholm, vänner som jag äter middag hos, hälsar på eller bjuder hem, DJ-gig, föräldrabesök och första julen i Göteborg. Mitt i allt jobbar jag heltid på GP och trivs varje sekund, är sjuk och ignorerar det för livet är för roligt för att stanna hemma från och på kvällarna kryper jag ner mellan make och katter i vår fina förstahandslägenhet och är just lycklig.

Mitt i allt berättar en journalist som jag tycker om och respekterar mycket att jag utvecklats som skribent det senaste året. Att jag gått från att vara intressant till att bli en kulturskribent, med anspråk och självförtroende att våga diskutera ämnen och inte bara utgå ifrån jaget. Det gör mig mycket glad, då det har varit min ambition och önskan att ta just det steget. Att äntligen få självförtroendet och pondusen att tro på mig själv i andra lägen än när jag utgår ifrån mig själv. Att backa ett steg från den hetsiga samtidsdebatten och twittersnackisarna. Läsa böcker, analyser, ta reda på saker som intresserar mig och inte bara sådant jag redan vet. Det har sällan varit roligare att vara skribent än just nu. Jag får undersöka och analysera saker, snarare än att skrika ut saker jag tror mig redan veta. Det långsamma och eftertänksamma skrivandet, som är det som jag trivs bäst med. Jag tror också att det gör mig till en bättre skribent.

Hipp som happ recenserade Maria Schottenius i DN min roman, precis när jag trodde att de lämnat den därhän. Lika oväntat var det positiv kritik som tog fasta på mycket som jag försökt få fram. Det slog mig att en positiv litteraturrecension i DN Kultur var exakt det jag längtade efter och drömde om som konkret mål när jag exempelvis bråkade med min dåvarande pojkvän kring att jag inte ville ha det jordnära och äkta livet med ett rejält arbete och biologiska barn. Nu är mitt liv ganska jordnära och äkta ändå i mitt tycke, även om jag som kulturell medelklass och barnlös knappast räknas in i hans definition av klassmässig äkthet. Igår frågade jag min man vad en fontanell var för något, när ordet kom upp i The Wire. Han förklarade och jag såg på honom med förfärad och äcklad min, varpå han konstaterade att jag är “such a dude”, så särskilt härlig och jordnära rörande barn har jag knappast blivit heller. Men en utgiven roman som recenserats i DN Kultur har jag i alla fall.

Det var nog bara det jag ville. Ni vet att ni får följa mig på Twitter om ni vill ha dagliga uppdateringar, info om var jag pratar och läser och artikellänkar va? Inte för att jag twittrar så himla mycket heller längre, men ändå.

Här får ni ett klipp från när jag läste på Strand för några veckor sedan i alla fall.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>