Feminism handlar om makt

Text i Göteborgs-Posten Kultur 8/3 2012

”Var argare!”, uppmanar debattredaktören på en större svensk sajt mig i min telefonlur, ”och sedan undrar vi om vi kan titulera dig feminist i presentationen?”. Jag säger ja. Skriver om texten till något mer yvigt och väntar sedan på den stora anstormningen av arga kommentarer och ilska mejl om galna feminister. Jag ignorerar den fadda smaken i munnen, känslan av att ha sålt ut någonting som en gång räknades på riktigt. En kollektiv ilska över ett samhällstillstånd där kön värderades och behandlades olika, en uppriktig ambition att förändra. Det här är inte den feminism som jag i tidiga tonåringen fann som min tröst och bråkiga, stundtals uppfodrande, vän i en könad värld av orättvisor. Den har gått från att vara en radikal tanke om samhällsstrukturer till en avpolitiserad pose av slentrianmässigt tyckande. Feminismen har satt sig i knät på mediernas alltmer utbredda åsiktsjournalistik och blivit en guldgruva för besöksstatistik och antal kommentarer. Genusdebatten är överallt i informationsflödet. Ändå är det förbluffande lite som faktiskt sägs. Få ansatser görs till en strukturell analys och ännu färre artiklar är genomgående vetenskapliga, statistiskt belagda och vågar ta feminismens kanske viktigaste begrepp i sin mun: Makt.

I tidskriften Bangs senaste nummer gör skribenten Nasim Aghili upp med samtidsfeminismen. ”Jag ger feminismen en sista chans”, konstaterar hon efter att ha riktat svidande kritik mot en rörelse som inte längre förmår tänka radikalt och kan erkänna olika former av förtryck, inte minst rörande etnicitet och klass. Det är en text som gör mig lika delar skamsen och inspirerad. Aghili träffar någonting viktigt i texten: En feminism som inte förmår sätta migrerade kvinnors situation som RUT-städerskor före den kvinnliga journalistens krav på lika lön för att bekosta sina semesterresor är en feminism som inte bara felprioriterar och ignorerar makt, utan också är en uddlös rörelse som tappat riktningen. En icke-radikal rörelse som hellre slåss mot halmgubbar och antifeministiska bloggar än formulerar en ambition om ett mer jämställt samhälle för alla, oavsett kön, sexualitet och etnicitet. Jag vill hitta den svettiga, blödande, ärliga feminismen igen, den som var kompromisslös och som satte sin egen agenda.

Klockan är kvart över nio i hörsalen. Erika Alm, idéhistoriker och forskare, inleder föreläsningen om familjekonstruktioner med ett samtida exempel: debatten kring Maria Svelands och Katarina Wennstams antologi Happy, happy om positiva följder av en skilsmässa.
-De kritiska reaktionerna kring den boken säger något om vår syn på familjen, konstaterar hon.
Efter det följer en gedigen genomgång av synen på familj, reproduktion, kärlek och sexualitet genom historien. Bland annat kärnfamiljens framväxt, 70-talets kvinnorörelse och de svenska tvångssteriliseringarna hinner avhandlas, liksom aktuella debattämnen som surrogatmödraskap och inseminering av singelkvinnor.
-Jag förhåller mig en hel del till samtidsdebatten i min undervisning, förklarar Erika Alm efter föreläsningen, jag tycker att det är viktigt att bibehålla blicken på att det vi gör här ska relateras till samhället. Genusvetenskapen i Göteborg har överhuvudtaget mycket kopplingar till reellt arbete.
Genusvetenskapen som akademiskt ämne är något som dyker upp med jämna mellanrum i debatten. Det är ett politiskt manifesterande som inte hör hemma på universitetet, menar många kritiker. Även det är något som Alm och hennes kollegor diskuterar, både med varandra och med studenterna.
-Det är viktigt att vi pratar om de synsätt som finns på det som vi gör. Genom att studera kritiken i exempelvis seminarier kan vi anlägga både vetenskapsteoretiska och historiska perspektiv på det. Genusvetenskapen är tvärvetenskaplig och ett prövande ämne, där vi både granskar samhället och olika teorier med en kritisk blick. Jag tror att den mer än många andra akademiska discipliner ställer sig prövande till sina egna teorier. I vår forskning och undervisning är det globala perspektivet ständigt närvarande liksom en självreflexiv hållning där vi lyfter upp den egna privilegierade positionen. Däri ligger också vår radikalism.

Att feminismen blir mindre radikal ser Erika Alm som ett större hot än en feministisk backlash. Hon menar att den antifeministiska vågen känns som en mediekonstruktion. Då är det betydligt mer hotfullt om de feministiska frågorna avpolitiseras och jämställdheten blir en marknadsvara, där allt handlar om individen och individens val.
Kanske är det som Alm säger, mitt problem ligger i att samtidsfeminismen ofta blivit en vara. Våra åsikter är till salu i en tyckonomi – ett åsiktsjournalistiskt orienterat medielandskap – eftersom genus, i egenskap av att alltid vara personligt och beröra varje människa, skapar intresse. Detta vi är en relativt homogen liten grupp av vit medelklass. Vi lyssnar sällan så mycket som vi talar.

Bokcafeét Vulgo på Nordhemsgatan firade i dagarna ett år och startade just med ambitionen att underlätta för möten mellan olika politiska rörelser. I dag rymmer lokalen både en fullmatad bokhandel, vegancafé, konstutställningar och flera mötesrum. Här anordnas bland annat föreläsningar, aktivistkvällar och samtal.
-Det politiska samtalet är i fokus, förklarar Lasse Rusk som är en av grundarna, de som söker sig hit är på något sätt intresserade av samhällsförändring.
Bokcaféets radikala ansatser behövs i samtiden, menar Lasse. Samhällsklimatet har förändrats, det känns mer hotfull nu. På Vulgo kan man tillsammans intellektualisera och reflektera över det som sker. Han funderar över om det kanske bara handlar om att antifeministiska och rasistiska strömningar fått en annan uppmärksamhet och media lyfter fram dem på ett annat sätt. Men samtidigt bör man kanske ta de antifeministiska bloggarna på allvar.

Även om genusdebatten ofta är livlig i media finns en större motvillighet att ta till begreppet feminist. Fjärran känns 90-talet där så gott som alla partiledare kallade sig feminister, oavsett praktiska handlingar. Begreppet har blivit problematiskt igen, något Anna-Sara Rosengren på Kvinno- och tjejjouren ADA vittnar om. När kvinnojouren nyligen startade upp en ny utbildning för ideella var det många unga tjejer som tyckte att de blev dåligt bemötta om de kallar sig för feminister. De hade skaffat sig strategier för att gå runt detta, genom att inte saluföra sina åsikter och upplevelser som feminist och att inte svara ja på frågan om de är feminister. Då uppfattade de att de lättare kunde nå acceptans och bli respektfullt bemötta.

Det passar sig inte längre att vara stridbar och kompromisslös. Det feministiska begreppet vittnar om en ilska. Att vara för jämställdhet är oproblematiskt, att vara feminist innebär att man inte bara uttrycker en tanke om allas lika värde. Man vill också förändra. Kanske handlar det om att inte göra sig obekväm i det offentliga rummet. I en tid av hårda arbetsmarknadsvillkor och höga krav på individen är det svårt att bryta av mot agendan med radikala tankar och andra perspektiv.

Men för att feminismen ska vara relevant krävs det gemensamma modet att vara obekväma och bråkiga och ta ansatser kring samhällsförändring. När jag pratar med forskare och aktivister är det uppenbart att den kraften fortfarande finns där, i marginalerna av den offentliga debatten. Inte minst måste feminismen återigen börja sätta sin egen agenda i stället för att falla för den ytliga medielogikens polemik. Att se maktstrukturer som så komplexa som de faktiskt är och inbegripa både antirasism, klass och postkolonial kritik i arbetet på ett annat sätt än vad som syns i dag. Feminist måste återigen bli ordet som man stolt uttalar i sammanhang där det kan bli obekvämt och inte något debattredaktörer skriver för att skapa sajttrafik.

5 thoughts on “Feminism handlar om makt”

  1. Och medan ni tyckare dominerar medierna har vi aktivister jobbat vidare som kvinnorörelsen alltid gjort. Vår kamp är bara osynligare än någonsin idag. Så kan ni i medierna ifrågasätta en rörelse ni aldrig tillhört annat än som just tyckare.

  2. Skriver du någonsin nånting som inte tar avstamp i vad andra redan har tyckt? Något som inte är en reaktion eller kommentar på något redan skrivet? Testa.

  3. För att feminismen på nytt ska kunna vara relevant och ha längre räckvidd än ett par veckor i mediecirkusen krävs

    1) att den är emot sexism av princip. Inte bara när sexismen är jobbig för den enskilde debattören (en gång självklart, idag oftast i tysthet avpolletterat, om än detta är dolt under yvig retorik och jag-kräver-allt-de-andra-har-tugg

    2)att den åter blir verkligt mediekritisk. Och på ett intelligent sätt, inte bara som poser.

    3) att den slutar vara så eländigt, enbart medelklassig.

    4) att den vågar använda massmedierna som *plattform* för en diskussion, inte som ett inneslutande akvarium. Att den inte styrs av medias agendor och kompisstrukturer.

    5) att den slutar köra på ett så reaktivt sätt. Håller med JD ovan, och Anders Johanssons artikel om krönikan som överskattad form i Aftonbladet för ett par veckor sedan. De ståndpunkter som är värda att diskutera är till slut de som inte bara formuleras reaktivt och argast-i-stan-drivet och/eller insmickrande, utan står på egna ben i sin argumentering, som kämpar med öppet visir, med blanka vapen.

    6) att den inte längre skrivs som om debattörer och aktivister förväntade sig att alla vettiga människor “ska hålla med”.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>