Ingen trovärdig vänsteranalys

Krönika publicerad i GP Kultur 26/3

”Vänstern måste göra upp med identitetspolitiken.” Påståendet kommer ibland, från skilda håll och har varit en genomgående poäng i flertalet skribenters åsikter kring vänsterns framtid de senaste åren. Bo Rothstein, Fredrik Ekelund, Dilsa Demirbag-Sten och Sakine Madon är några av de som nyligen påpekat att den svenska vänstern måste släppa identitetspolitiken. Vad som menas med identitetspolitik är i sig luddigt, men det har blivit ett begrepp som får bära hundhuvudet för de få normkritiska och kulturrelativistiska åsikter som finns.

Det är underligt hur en liten och marginaliserad strömning har kunnat få sådan makt som kritiker menar att den fått. Parti- och fackpolitiskt är den inte synbar alls. I universitetssammanhang möter den mycket kritik från andra teoretiker och akademiker. Få kulturskribenter sällar sig ohämmat till postmodernismens hyllningskör. Snarare råder sedan länge en kapplöpning om vem som starkast kan underkänna postmodernistiska tankar kring relativism och subjektiva sanningar. Teoretiker som Wendy Brown och Nancy Fraser har båda riktat skarp kritik mot exempelvis Judith Butlers formuleringar kring normer och erkännande. De debattörer som vevar mot en dominerande identitetspolitisk agenda i dag lever kvar i ett decennium tillbaka. På samma sätt gör de ”identitetspolitik” till ett samlingsbegrepp för vitt skilda företeelser med lika skilda möjligheter att vara kraftfulla redskap i ett politiskt arbete.

Identitetspolitik är i sin sämsta form en individcentrerad åtgärd som snarare cementerar roller än befriar människor från deras position som minoritet i ett sammanhang. Den fastnar i representation, snarare än makt och blir i värsta fall urvattnade försök att bekämpa fördomar. En sådan analys blir ofrånkomligen ett alltför trubbigt politiskt redskap, då den varken förmår att diskutera skillnader i ekonomisk och symbolisk makt och bekräftar normen genom att lyfta fram de som hamnar utanför den.

Men när debattörer ytligt sveper över det identitetspolitiska begreppet missar man viktiga verktyg som diskuterats i kölvattnet av dess strömningar. Postkolonial kritik och intersektionalitet, som ofta nämns i samma kritiska andetag, är analytiska redskap som inte bara utgör ett komplement till en grundläggande klassanalys, utan är nödvändiga i en globaliserad värld. Det svåra ordet till trots innebär intersektionalitet inget mer komplicerat än en medvetenhet om att maktordningar samverkar och skär in i varandra. En vänster som i dag inte förmår att definiera de strukturerna kan aldrig skapa en trovärdig samtidsanalys.

8 thoughts on “Ingen trovärdig vänsteranalys”

  1. Jag läste den här krönikan tre gånger men förstod ingenting, jag är alltså inte kritisk till innehållet då jag inte kunde förstå det. Det var för mycket svåra begrepp och referenser till saker jag inte känner till; “Postmodernistiska tankar kring relativism”, “kulturrelativistiska åsikter”, “Postkolonial kritik och intersektionalitet”, “Wendy Brown, Nancy Fraser, Judith Butler”
    Min fru läste också ett par gånger, och mina äldre barn, men ingen förstod. Jag tog med tidningen till jobbet och lät tre normalbegåvade (tror jag) akademiker läsa men de förstod inte heller vad krönikan handlar om eller vad den ville säga. Jag vet inte riktigt vem som ska läsa den? Är det en fördel om man läst kulturvetenskap och genusforskning kanske? Men som sagt; inte kritisk till innehållet då jag inte förstår det.

  2. Bra! Det slår mig att många av dem som hårdast kritiserar “identitetspolitikens” innehåll i Sverige (med undantag för Daniel Suhonen etc) själva argumenterar enligt identitetslinjer. Det handlar ofta om “västerländska normer”, “europeisk kultur”, “sekulära värden” eller “klassisk bildning”, knappast om skattenivåer, ägandefrågor eller liknande. Även om “identitetspolitik” har fått beteckna vissa åsikter till vänster, så är dess motståndare ofta lika identitetsburna. Så något har de rätt i: slår man ihop Aftonbladet Kultur och Axess och läser deras debatter = ja, man kan väl säga att identitetsfrågor har fått stort utrymme.

  3. De anklagelsepunkter som högern riktar mot vänster i denna fråga är precis som du skriver en strawman som syftar till att etablera en bild av vänstern som irrationell, moralbefriad, ansvarslös, elitistisk etc. Det riktigt intressanta är dock att alla dessa anklagelser är ursprungligen vänsterkritik av högern. Högern har ju tvingats konstruera en diskurs som ska fungera som en motbild till vänsterns – och därmed har alla retoriska figurer övertagits och vänts emot vänstern. I själva verket är det ju högern som relativiserar klimathot och miljöförstöring, som föraktar t ex folkhälsoarbete, som genomför en av den moderna historiens största skattesänkningar mha massiv propaganda och folkföraktande elitism. Det har aldrig funnits någon stark opinion för privatiseringar, utförsäljingar eller liknande – det har tryckts på medborgarna av en organiserad höger i olika tankesmedjor – men i högerdiskursen så är det vänstern som bedriver elitism osv. Faktum är att högerns beteende påminner om gamla marxist-leninistiska strategier för entrism, elitism och propaganda.

  4. Ordet identitetspolitik används på olika sätt hela tiden. När man kritiserar det borde man konkretisera vad det betyder just där och då. Tror det som åsyftas många gånger är en slentrianattityd om “den andre” som är utbredd. Det gäller även när man pratar om multikulturalism; ofta menar man en uppsättning attityder som är vanliga, men det är ovanligt att stöta på folk som kallar sig multikulturalister nuförtiden.

  5. Av en slump såg jag precis denna artikel i The Atlantic, om English Defence League och deras demonstration i Danmark, som behandlar dem i just termer av identitetspolitik:”Identity politics appear to be on the rise in Europe, and precisely at a time when Europe can’t afford that”

  6. Identitetspolitik som den numera gestaltas i media (bloggar, krönikor, ledarskribenter, kulturstick, radio/tv-debatter etc) syftar ofta främst till att göra anspråk på en särställning för de/n person/er som skriver och den identitetsgrupp, den posse han/hon/dessa räknar sig till: “min grupp har lidit mest av alla i historien, så det vi säger får inte ifrågasättas” eller “det är just vi som går i spetsen för framsteget och därför ska vi ha ett eget körfält, de plikter och krav som gäller för andra gäller inte för oss”. Idenititen, den etniska, sexuella eller stilmässiga orienteringen bvkir ett snabbargument för att hävda att kritik mot dig ellerdina kompisar är illegitim per se, oavsett vad som sägs. Och den sortens identitetstugg är i längden ett hot mot tanken på likhet inför lagen, och på ett tránsparent debattklimat där diskussionen handlar om stådnpunkter och om verkliga företeelser och problem, inte om sköna, coola eller avskyvärda personer.

    I media leder det här till att allt beskrivs som personfajter, tuppfäktningar och revanschstrider. Politiskt leder det till symbolpolitik: både politiker och media favoriserar beslut som verkar ge godis åt någon viss grupp, oavsett om dessa beslut kan sägas lösa några reella problem.

    Det är helt åt skogen att jämföra t ex dagens svenska HBT-kamp och Pridegäng med Martin Luther King och den amerikanska medborgarrättsrörelsen (vilket ofta göra) eller med Östeuropas dissidenter. Inte därför at det är något fel ¨på gruppen som sådan, utan för att de risker svenska bögar och lesbiska tar och det förtryck de har levat under i nyare tid inte ens går att jämföra med den organiserade rasismen i USA på 50-talet, och långt senare, eller med det kalla krigets polisstater.

  7. Tvärtom.Vad vänstern måste göra är naturligtvis att bortse från intersektionalitet och istället koncentrera sig på klasskampen, på utjämning mellan fattiga och rika. Det finns många kvinnor, svarta, bögar, och rullstolsbunda, men ännu har det inte funnits den fattige som samtidigt är rik! Vänsterns problem är att den i mångt och mycket har anammat borgerlighetens demagogiska agenda med skenstrider, och naturligtvis applåderar kapitalisterna åt det hela, för man är naturligtvis medveten om att man om man strider för kvinnors, invandrares och homosexuellas “rättigheter”, så strider man inte för ekonomisk utjämning. Vad det handlar om i denna borgerliga agenda är att också kvinnor, invandrare och homosexuella ska ha rätt att förtrycka fattiga ekonomiskt; precis som de inte hade haft det under alla tider.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>