Fattigdomen privatiseras

Krönika i GP Kultur 12/5

Jag råkar en kväll fastna framför programmet Lyxfällan på TV3. Det handlar denna gång om en barnfamilj som inte gör särskilt stora ekonomiska utsvävningar, men ändå hamnat efter med räkningarna när mannen blivit arbetslös med låg a-kasseersättning och kvinnan har ett lågt betalt arbete. De behöver nu hjälp med ekonomin. Tårögt och skamset erkänner de inför kameran att jo, visst unnar vi oss fredagsmys med barnen. ”Något måste vi få ha kvar i den här situationen, annars orkar vi inte”, förklarar de.

Naivt förväntar jag mig att de ekonomiska rådgivarna ska säga något om att situationen blivit svår på grund av arbetslöshet. I stället påpekar de att den här familjen måste sluta lägga pengar på fredagsmys när de inte ens kan betala elräkningarna i tid.

Skuldbeläggandet av den enskilda skiner igenom i fattigdomsförnekelsen var man än stöter på den. Varje försök att uppmärksamma en tillvaro som går stick i stäv med bilden av framgångsrika Sverige med en växande medelklass bemöts med ifrågasättanden. Exemplen på politiker som inte ”tror på fattigdom i Sverige”, som om det handlade om en gissningstävling, är vid det här laget många. Häxjakten på arbetslösa Frida, skildrad i radiodokumentären Ingen är vän med en fattig i P1, har varit hård och handlat om allt från hennes matvanor till att hon bor i bostadsrätt. Detta trots att hyresrätter försvunnit till förmån för just den bomarknad hon tillhör och hyresrätter nu är svåra att få, i synnerhet som arbetslös.

Man förvandlas dessvärre inte till en övermänniska av hemlagade linssoppor, genomtänkta inköp och luslästa kundvillkor bara för att man är fattig. Tvärtom påtalar forskaren Torbjörn Hjort i Svenska Dagbladet (9/5) att man med små ekonomiska marginaler är utlämnad åt de dåliga valen. Stormarknader är svåra att ta sig till utan bil. Avbetalningarna blir många när man inte kan betala kontant. Akuta kreditlån växer snabbt till skulder. Strukturerna som gör livet som fattig till en ekonomisk fälla synas däremot sällan i sömmarna. I stället är det individen som får skulden och betraktas som dum eller oansvarig. Skammen över att vara fattig ökar när det ses mer som ett personligt misslyckande än ett samhällsproblem. Den skammen föder i sig också nya skuldfällor och snabba krediter.

Men det handlar varken om fredagsmys, McDonalds-mat eller bostadsrätt. Det handlar om ett samhälle som har konsumtionen, lånen och skulderna inbyggda i systemet. Det vi kallar valfrihet är en schimär, då vi tvingas in i ett ekonomiskt ekorrhjul som man lätt faller ur när tempot ökar. Men det är de som faller, inte hjulets takt, som granskas.