Normbrytare blir alltid en symbol

Krönika publicerad i GP Kultur 3/7

I kölvattnet av Anja Pärssons sommarprat har både vettiga och märkliga åsikter luftats. En av de sistnämnda rör debatten kring Pärssons avståndstagande gentemot Pride och betonandet att hon inte vill bli någon symbol. Vill inte Anja vara politisk utan hålla sitt privatliv för sig själv har hon all rätt att göra det, menar många. Att vara politisk hbtq-person antar jag här förstås som att man deltar i Pridefestivaler, uttalar sig i frågor rörande sin sexuella läggning och blir en symbolperson för rörelsen. Som om det vore så enkelt. Som om det gick att välja.

Alla som bryter mot normen blir i viss mån ett politiskt objekt. En symbol för någonting som inte tillhör det förväntade i sammanhanget, samhället eller kulturen. Du medvetandegörs ständigt om ditt normbrott, oavsett om det sker genom nyfikna frågor, kränkningar, trakasserier, hot om våld eller bara en omgivande kultur som dagligen påvisar att ditt liv och dina begär bryter mot vad som uppfattas som det mest önskvärda.

Du får också ett ständigt pedagogiskt ansvar som du inte bett om. Fråga bara personen med ett utseende som vittnar om ett utomeuroepiskt ursprung och därför fått svara på frågan var hen egentligen kommer ifrån ett otal gånger. Eller den icke-monogama som alltid får berätta hur dennes privata relationer fungerar. Fråga bögparet med barn som gång på gång förväntas förklara hur ungarna kommit till eller flatan som ständigt möts av frågeställningen kring hur det var att komma ut inför sina föräldrar.

Att på något sätt bryta mot en norm är att förväntas vara en informationskampanj som ställer upp med pedagogiska svar i tid och otid. Det är inte en politisk rörelse som gör människor som avviker från normen till en symbol, utan det omgivande samhällets förväntningar som skapar den rollen. Att ha privilegiet att vara ett storsinnat hetero som kan vräka ur sig klyschor om att homosexualitet i dag inte borde vara någon grej är inte alla förunnat. För oerhört många andra finns en internaliserad medvetenhet om att någonting skaver gentemot den dominerande bilden av normalitet. Ja, visst vore det enkelt om vårt privatliv också fick vara vår privatsak, om det faktiskt inte var ”någon grej”. Men de enda som erhåller rätten att hålla sitt ursprung, sina relationer och sina känslor privata är de som på inget sätt avviker.

Nej, varken Pride eller hbtq-rörelsen politiserar den privata sexuella läggningen. Det är i stället en zon som omvandlar det ofrivilliga politiska objektet till ett subjektskap. För alla som balanserar vid normbrottets gräns, likväl för de som för längesedan passerat den, är det en nödvändig oas.

One thought on “Normbrytare blir alltid en symbol”

Comments are closed.