Några ord om Springsteen, rockmän och musikjournalistik

Mitt allra lyckligaste barndomsminne är från sommaren då jag skulle fylla elva. Pappa jobbade extra några dagar med att tidiga morgnar köra en lastbil med grus från ett grustag till ett annat. Jag bestämde mig för att följa med. Klockan sex gick vi upp, ingen av oss sa någonting och frukost var inte ens att tänka på med våra respektive usla morgonhumör. Han satte sig i förarsätet, jag bredvid. Så satte han i Springsteen-kassettbandet och vi åkte. Det var sådana där sommarmorgnar då världen var helt öppen och drunknade i sitt eget solsken, glittrande vatten, gröna löv och gula åkrar. Jag hade avklippta jeansshorts, en smutsig T-shirt och satt bredvid pappa som inte sa någonting och jag sa ingenting men ibland knöt vi våra nävar och väste refrängen till Badlands eller Thunder Road mellan läpparna innan vi tystnade igen. Någon gång berättade pappa om olika sorters grus. Jag hummade till svar och sedan kom Point Blank och pappa höjde och vi väste återigen med.

Springsteen har funnits med, genom hela mitt liv. I de lyckligaste stunderna och i de allra värsta. ”Blow away the dreams tear you apart”, viskade jag till mig själv när jag städade hotellrum och drömde om ett liv i medelklassen. Fade Away lyssnade jag och exet på när vi tillslut insåg att vi måste bryta vår fortsatta nära vänskap innan vi båda gick sönder av den. Point Blank kedjerökte jag till i det stora fönstret i studentlägenheten som jag hade mina bästa – och sämsta – singelår i. It’s Hard to be a Saint in the City som fanns med varje kväll när jag misslyckats med att övertala mig själv om att stanna inne och för en gångs skull ta det lugnt. Och så allt det andra: arbetarklassarvet, stoltheten, svagheten, skammen – allt som ryms i Springsteens alla skivor som jag lyssnat på genom åren.

Springsteen är min, den där manliga arbetarvärlden är också min, jag har gjort den till min på samma sätt som jag gjort allt från sexistisk rap till Ulf Lundell till mitt helt enkelt för att jag gillade musiken för mycket för att låta bli. Det innebär inte att jag älskar Springsteen villkorslöst. Åh, det finns så många usla låtar på exempelvis Born in the USA-skivan. Den dåliga vanan att spela Twist and Shout som sistalåt är ett annat exempel på när magin försvinner och det bara blir trams. Jag avskyr långa gitarrsolon och meningslösa rockposer och sådana finns det ju ett och annat av hos Springsteen.

**********

Det var ju inte konstigt att debatten kring manliga rockjournalister blossade upp igen nu i samband med Springsteen. Det skrevs fruktansvärda texter om kvinnliga artister tidigare i somras. Rihanna gick sönder på scenen och var porrig, Madonna borde act her age och skriva låtar om en medelålders kvinnas verklighet och jag läste dessutom en hopplös Amy Winehouse-biografi som mest fokuserade på hennes utseende och saknas pojkvän kanske? Och sedan kommer Bruce Springsteen och hela den manliga kritikerkåren går upp i brygga och det skrattas och hånas.

Jag var på Springsteen i fredags. Det var stundtals redig gåshud, som i inledande The Promised Land och My City of Ruins. Men här fanns en helt förskräcklig timme av anonymt gitarrunkade, som flera recensenter påpekat (om än inte med just detta ord). Det var en fyra, för mycket var ändå stor konsertmagi. Jag är fullständigt övertygad om att spelningen igår förtjänar alla femmor, för den föraning man fick om hur bra det skulle kunna bli under fredagen räckte för att inse det. Riktigt trött blev jag förvisso över tilltaget att ta upp en 23-årig tjej på scenen och dansa med henne. Inte för tilltaget i sig, utan i vetskapen om att ingen av alla manliga recensenter skulle skriva ett långt brev till Bruce Springsteen, 62 år, och förklara att han borde börja act his age, är det här ditt sätt att hantera traumat att bli äldre kanske? Dessutom hade jag precis blivit tafsad på röven och just detta – mängden rockmän som tog sig friheter den kvällen och Bruce bruddans på scenen – gjorde det plötsligt så uppenbart att Springsteen inte var min på samma villkor. Jag var ingen Rockman och är man ingen Rockman är det alltid någonting som skaver.

Jag såg Madonna 2009 på Ullevi. Det var en svag trea. Max. Att Springsteen får högre betyg än vad hon får är rimligt och korrekt. Att de bedöms helt olika som artister utifrån andra grundvalar än scenframträdande är det inte. Det handlar inte bara om recensenter utan en hel publik som dömer olika, kvinnor och män, för det är så strukturer ser ut. Men jag skulle vilja påstå att recensenter har ett ansvar att hålla huvudet kallt och motstå impulser att exempelvis kommentera kvinnliga artisters utseende. Att jag suckade över Springsteens ovana att gubbsnyta sig på scenen är ingenting jag skulle skriva i en recension bara för att jag personligen äcklas av det. Det är inte relevant.

**********

Jaja, ni vet lika väl som jag att det blir luddigt när man skriver om strukturer och kön så den här gången tänkte jag bjuda på några konkreta råd till nöjesredaktioner, chefredaktörer och rockrecensenter som kanske kan få det här hopplösa musikjournalistiska klimatet att bli lite, lite bättre.

Till redaktioner och chefredaktörer:

Fundera över vilka skribenter som sätts på vilken konsert. Att manliga rockrecensenter går upp i brygga av Springsteen handlar inte om recensenterna personligen utan att det alltid är samma män som skriver, alltid skriver exakt vad man vet att de ska skriva och att det aldrig förändras. Lek med följande tanke: En kvinna skriver om en Springsteenkonsert! (Obs, det här är inte jag som äskar jobb. Jag är knappast den enda kvinnliga journalisten i Sverige som kan sin Springsteen och det finns så många duktiga kvinnliga musikskribenter därute). Låt kvinnor recensera stora manliga artister någon gång. En så enkel sak skulle bryta rockmansdominansen och göra att man blev mindre narkoleptisk en söndag efter Springsteen. Inte sällan ser det ut såhär på en nöjesredaktion: männen skriver alla stora artister – kvinnor som män och oavsett genre – och sedan får kvinnorna ta de mindre artisterna, täcka de genrer som blir över och recensera mindre kvinnliga artister. Det här får naturligtvis resultatet att det nästan bara är män som recenserar spelningar och det blir dessutom genomuselt ibland. Tänk om en kompetent kvinna, som kan kontextualisera och faktiskt förstå Rihannas musik, hade fått skriva om hennes Peace and Love-spelning i stället för Markus Larsson? Med väldigt enkla medel kan man skapa en bättre musikjournalistik. Peta bort några män från pressläktaren på Ullevi, låt kvinnliga skribenter bevaka de stora festivalspelningarna och se till kompetens, inte kön, när ni väljer vem som ska skriva om vad.

Till manliga recensenter:

Ja, jag förstår att du blir trött och ledsen när dina hyllningsrecensioner blir ett gängse skämt i både SvD-krönikor och på internet. Du älskar ju musik, du kan din Springsteen, du har varit med länge och vet hur jobbet funkar. En uppmuntrande tanke: det är inte du, det är att det finns så väldigt många av dig och att ni blir som en ogenomtränglig vägg för alla andra begåvade skribenter därute. Kanske skulle du någon gång kunna backa själv, fastän din chef kör på i samma gamla fotspår som du? Lyfta fram den där unga tjejen på redaktionen som skriver så bra och har stenkoll på så mycket. Kanske låta hon, som också älskat Kent sedan första ackordet, skriva nästa stora Kentrecension? Kanske kan du den här gången inse att den där kvinnliga r’n’b-artisten faktiskt ligger utanför ditt kompetensområde och låta någon annan, som förstår musiken bättre, skriva om spelningen? Du kan faktiskt backa ibland. Det skulle göra stor skillnad.

Till alla musikskribenter:

Rannsaka dig själv när du skriver och se vad som är relevant musikkritik och vad som är dina egna värderingar och invanda tankemönster. Om du till exempel har på känn att folk kommer att kalla dig gubbig och sexistisk när du skriver om Madonnas ålder, testa denna metod – SKRIV DET INTE DÅ. Vad betyder termen “porrig” för dig och varför är det ett relevant omdöme? Om du kallar varje influens i musiken som inte låter västerländsk för ”etnopop” – fundera på om det är korrekt och insatt musikjournalistik eller bara ett avslöjande av din egen etnocentrifierade blick. Om varje inslag av irländsk folkmusik i låtar får dig att häva ur dig ett tvångsmässigt ”Riverdance!” – fundera över om det kanske är dags för dig att sätta dig in i den irländska musikscenen och huruvida detta uttalande faktiskt säger någonting om låten i sig. Tycker du att bandet på scenen är ett ”coolt tjejband”, fundera över vad termen ”tjejband” säger om dig och det du vanligen lyssnar på.

Det här handlar inte om politisk korrekthet och vad nu folk kommer sucka över när jag påpekar dessa saker. Det handlar om att unkna värderingar och trötta hjulspår ger en förbannat tråkig musikjournalistik. Så länge den är så tråkig och förutsägbar kommer det fortsättas suckas, skrattas, hånas kring manliga rockrecensenter och dåliga formuleringar. Det är väldigt enkelt att göra små förändringar som faktiskt gör skillnad. Så se till att få tummen ur och göra det också.