Rosa täcke som tål att luftas

Krönika publicerad i GP Kultur 20/8

Oktobersolen sken in genom de dammiga fönstren till den gamla biologisalen där vi fjortonåriga flickor satt uppradade. Klass 8d skulle ha sex- och samlevnadsundervisning och vi hade delats upp utifrån kön. Läraren var en kvinna i medelåldern som sprudlade av entusiasm inför ämnet. Hon förklarade de biologiska skillnaderna mellan kvinnor och män: män var predestinerade till att så sin vildhavre till så många som möjliga, så om pojkar verkade sexfixerade och våra framtida män var otrogna var det naturligt. Vi ville däremot uppleva moderskap, ta hand om vår avkomma, pyssla om och ha kärlek. Lektionen avslutades med att vi fick öva på att skriva kärleksbrev.

Jag var lättad. Här hade jag gått runt och varit så arg för att samhället verkade vara ojämställt. Läraren kom in som en räddning: det här var naturligt. Och det som är av naturen givet kan man inte rå på och även om det verkade orättvist kunde jag i alla fall sluta vara arg nu för jag kunde ändå inte förändra något. Strax därefter läste jag för första gången Nina Björks Under det rosa täcket och ilskan kom tillbaka. Jag insåg att det inte bara var samhället som det var fel på – även lärarnas auktoritära biologism kunde ifrågasättas.

När jag nu femton år senare läser nyutgåvan av boken minns jag ett 90-tal där livmoderfeminismen var accepterad och utbredd. Kvinnan skulle upphöjas i sina särskilda egenskaper: skönheten, omvårdnaden och moderskapet. Här bröt Björk in och ifrågasatte såväl veckotidningar som samtida debattörer. Det fanns ingen essentiell kvinna och kvinnlighet var ingen naturlag. Feminismen borde sträva efter att upplösa könsnormer, inte hylla de traditionellt kvinnliga egenskaperna.

Mycket har hänt sedan Under det rosa täcket gavs ut 1996. En hel del i Björks teser känns självklara i den feministiska debatten i dag. Livmoderfeminismen representeras nu av enstaka konservativa skribenter och relationsrådgivare. Fokuset på manlighet som konstruktion och samhällsproblem har ökat. Men många av frågorna som Björk tar upp i den feministiska klassikern är likväl aktuella: uppvärderingen av det så kallade kvinnliga märks i debatter kring RUT-avdrag och hemmafruar. Genuspedagogik som ska öka barns chanser att se sig själva som individer, i stället för kön, möts av hårt motstånd från många håll. Nyligen satt jag och några vänner och talade om att ständigt se sin egen kropp genom samhällets manligt normerade blick och att bli ifrågasatt om man avstår från moderskapet. Fjortonåringen i mig vaknade till liv igen, med samma ilskna blick som då. Myten om den essentiella kvinnan lever ju än.