Kalla rasismen för vad den är

Krönika publicerad i GP Kultur 5/9

Lördagen den 25 augusti loggade Moderaternas politiska sekreterare Tomas Böhlmark in på Twitter. I en diskussion kring huruvida han skulle se Stefan Löfvens tal under söndagen skrev Böhlmark att ”utkommenderade ombudsmän och en ’klappturk’ är ju det bästa!”. Den så kallade ”klappturken” var den tidigare socialdemokratiska politikern Nalin Pekgul. Efter starka reaktioner tog Böhlmark bort sitt tweet med ett meddelande om att han noterat att folk inte gillade det och bad om ursäkt. Kort därefter stängde Moderaterna av honom från det tidigare ansvaret för sociala medier.

Diskussionen som följt har i hög grad handlat om mediet, inte uttalandet i sig. Svenska Dagbladet skrev dagen därpå om ”politiker som gjort bort sig på Twitter” och lät den S-märkte statsvetaren Ulf Bjereld analysera på vilket sätt som Tomas Böhlmark hade klantat till det. I artikeln exemplifieras också pinsamheter på Twitter med sverigedemokratiska riksdagsledamöters tidiga tweets om islamistisk terror när Anders Behring Breiviks bomber briserat i Oslo och Moderaternas pressansvariga Edvard Unsgaard som hyllade den ryska städerska som följde arbetslinjen och trappstädade en söndag.

Alla exemplen – inklusive Böhlmarks klappturksbegrepp – har ett gemensamt: de handlar om rasism. Ändå är det påtagligt hur få som använder just det ordet. Som uttrycker faktumet att ”klappturk” är ett rasistiskt begrepp och det är djupt problematiskt när en högt uppsatt representant för ett regeringsparti använder sig av det. I stället hamnar man i en metadiskussion kring forumet för uttalandet.

Tongångarna känns igen från i våras då Göteborgsoperan diskuterades. Här återfanns grovt sexistiska uttalanden i en Facebooktråd, där bland andra operans dramaturg Göran Gademan diskuterar den kvinnliga kritikern Gunilla Brodrejs avsaknad av ett rejält knull. Operachefen Lise-Lotte Axelsson förklarade då att Operan höll på att ”arbeta fram en policy för sociala medier” och att det var ”en olycklig sammanblandning mellan vad som är privat och offentligt samtal”. Som om sexismen riktad mot en kvinnlig kritiker hade varit mindre kvinnohatisk om den skett i ett slutet rum.

Snarare gör sociala mediers transparens att den rasism och sexism som existerar bland toppolitiker och operaledningar lättare synliggörs. Inga sociala medier-policys och Twitteravstängningar hjälper mot en samtalskultur där begrepp som ”klappturk” och uttalanden om att ”hon behöver ett rejält kylskåpsknull” förekommer. Det som i Svenska Dagbladet heter ”göra bort sig” är i själva verket små offentliga skärvor av en ytterst problematisk människosyn.