Pojkrumsnostalgi en öm tå

Text publicerad i GP Kultur 2/10

När den animerade filmen Tintins äventyr: enhörningens hemlighet hade premiär 2011 hände någonting med den manliga delen av journalistkåren. Kultursida efter kultursida fylldes med personliga – och inte sällan nostalgiska – analyser och tankar kring Tintins storhet.

Det var med förvåning jag noterade hur Tintin-vurmen okritiskt fick ta plats i media. Jag hade förvisso bläddrat i albumen som ung men aldrig riktigt fastnat. Det tog ett tag innan jag insåg hur viktig Tintin var för en hel generation manliga journalister. Det var i Tintins upptäckaranda som många hittat inspiration till sitt blivande journalistyrke, det var här den vite mannen hade formats.

Den högburna kärleken till Tintin är inte den enda förklaringen till ramaskriet kring Kulturhusets försök till flytt av serieböckerna, men den är med största sannolikhet en faktor till de mer känslomässiga utspelen. Tintin spelar en betydande roll i mångas barndom, inte minst bland dem som i dag arbetar inom media. Att helt sonika flytta på honom från barnlitteraturen och hänvisa till rasism är inget som sker ostraffat. Man trampar inte på pojkrumsnostalgi hur som helst.