Symbolen som säger allt

Text publicerad i GP Kultur 17/9

Jag har en längre mejlkonversation rörande ett pågående arbete. Jag och samarbetspartnern missförstår varandra och kommunikationen går knaggligt. Vi rör till det mer och mer och blir alltmer ängsliga. ”Nej, det var inte så jag menade!”, utropar han.

”Nej alltså, jag menade inte att ifrågasätta dig!”, skriver jag kort därefter.

Situationen börjar kännas tröstlös. Mejlen räcker inte längre till för att reda upp det som vi nu har trasslat in oss i. Så blinkar det till i inkorgen igen. Ett kort mejl bestående av endast en symbol: en blinksmiley. Jag svarar med en leende smiley tillbaka. Det är som om vi båda andas ut. Det korthuggna språket får en värme. Avslappnat fortsätter vi diskutera i en betydligt lättsammare ton. Det blir plötsligt uppenbart hur ett språkligt fenomen som jag en gång förkastade och föraktade har blivit en nödvändig del av min kommunikation.

I ett samtal är upp emot nittio procent av vår kommunikation icke-verbal. Gester, ansiktsuttryck, tonläge, blickar och många andra faktorer spelar in i hur vi uppfattas och uppfattar andra i möten. I skrift är allt det avskalat. Det var länge inte något problem. Den här artikeln behöver varken ett leende eller några yviga gester för att kunna uppfattas av läsaren. I ett längre brev kan man oftast uttrycka sig så pass uttömmande att kroppsspråk inte behövs på samma sätt som i ett fysiskt möte. I många textbaserade sammanhang är också ett neutralt tonläge av godo, exempelvis i forskning och nyhetsjournalistik. Den ickeverbala kommunikationen var med andra ord länge inte särskilt saknad i ett skriftspråk som hade få likheter med det talade språket.

Sedan kom sms och internet. Det blev betydligt svårare. Vår textbaserade kommunikation bestod plötsligt också av kortare dialoger, snabba meddelanden och samtal i likhet med den talspråkliga kommunikationen. Gränsen mellan talspråk och skriftspråk blev otydligare i den nya tekniken. Här fanns, förutom asterisker, förkortningar långt från Svenska Akademiens ordlista och anglosaxiska uttryck, även smileys. Små angivelser om tonläget i konversationen. Glad, ledsen, flirtig, retsam eller gapskrattande. En sorts ickeverbal kommunikation i det skrivna språket.

Smileys var länge ett bespottat fenomen, precis som det då så kallade ”chatt- och sms-språket” gav upphov till mycket oro. Konservativa språkanvändare var rädda för vad som skulle hända med det svenska språket när det plötsligt överöstes av konstiga förkortningar, uttryck och glada gubbar. Många bekymrade sig över ungdomens språk när deras skriftspråkliga kommunikation fylldes av symboliska flirtar och gapskratt. Om chattspråkets framfart inte stävjades skulle kanske en hel generation unga avsluta sina arbetsansökningsbrev med en blinksmiley. I början av 2000-talet inleddes således en rad forskningsprojekt kring ungas språkanvändning i internets tidsålder. Samtidigt dividerade språkforskare om vad detta internetspråk skulle definieras som. Var det talspråk eller skriftspråk? Internetspråket uppvisade ju många av det talade språkets signum; det var snabbt, spontant och handlade om att få mottagaren att uppfatta kärnan i meddelandet. Samtidigt var det, precis som skriftspråket, textbaserat.

Tio år senare har forskarvärlden kommit överens om att de är oense och lämnat frågeställningen bakom sig. Det är inte längre intressant att försöka definiera ett internetspråk som sedan dess utökats kraftigt och i dag också omfattar vår dagliga kommunikation i exempelvis sociala medier. Det är inte längre bara tonåringar som använder sig av korta textbaserade meddelanden. Hela Facebook och Twitter består av just sådana. En så dominerande kommunikationsform går inte att sortera in under de traditionella distinktionerna mellan tal- och skrift. Det är ingetdera och samtidigt både och.

Det visade sig dessutom att farhågorna kring att internetkommunikationen skulle förstöra de ungas skriftspråk var kraftigt överdrivna. Forskningen indikerade att ungdomar inte har några problem att skilja på den textbaserade skrift som används i uppsatser, formella brev och nationella prov och den som används i ett sms till bästa kompisen. De insåg förmodligen distinktionen mellan skriftspråk och internetspråk innan språkkonservativa och forskare hann ikapp.

Men varför var då just smileyn så provocerande? Min egen långvariga avoghet rörde bland annat språkliga normer. Om vi hade lyckats använda skriftspråket för att uttrycka nyanser och göra oss förstådda i hundratals år, varför skulle vi plötsligt vara handikappade? Smileyn var en enkel genväg. En lat och fånig företeelse för folk som inte orkade uttrycka sig ordentligt.

Men kanske handlade det inte bara om hur symbolanvändningen bröt mot skriftspråkets normer, utan också vilka som gick i bräschen för användningen. Dels var det ungdomar, vars språkbruk traditionellt alltid orsakat huvudbry och oro. Dels visar forskning att smileyanvändningen verkar vara vanligare bland kvinnor. Här blir smileyn en känsloangivelse och en understödjande samtalsunderlättare som bekräftar vad den andra har sagt. Forskningen är i analogi med vad som brukar utmärkas som typiskt för traditionellt kvinnligt språk: man bekräftar talaren genom kroppsspråk, hummanden eller skratt, uttrycker mycket känslor och är fokuserad på samtalet i sig och inte nödvändigtvis ett mål eller ett resultat. Det är naturligtvis en mycket generell bild av såväl kvinnligt som manligt språk, men överensstämmer även med traditionella könsroller där kvinnan är vårdande och känslosam medan mannen är rationell och målinriktad. Smileyn fungerar också utmärkt som en ursäktande markör, en symbol för att man inte är riktigt säker på sin sak eller öppnar för andra tolkningar.

Smileyanvändningen bryter mot många skriftliga regler, men också mot en underliggande norm där skriftspråket varit rationellt, resultatinriktat och tvärsäkert. Förmodligen var det inte språkets uppluckring per se utan snarare skriftspråkets torra ton som vi kritiker kände var hotad. Det kvinnligt betonade gullegullet och dialogmässiga öppningar för andra tolkningar hade ingen plats i skriftens värld. Liknande attityder fanns länge, och finns fortfarande i viss mån, kring exempelvis bloggande. En form av språkanvändning och offentlig plattform som domineras av unga kvinnor och som präglas av ett mer personligt och informellt språk.

I dag är smileys en naturlig del av internetkommunikation och forskningen betraktar dem helt enkelt som ett sätt att ersätta kroppsspråk. Den leende, avväpnande tonen behövs i textkommunikation som annars lätt leder till missförstånd när samtalspartnerns reaktioner inte syns. En ledsen smiley utgör en enkel markör kring ens känsloläge när man tackar nej till en middagsbjudning. Det är enklare och går fortare än att exempelvis skriva ”jag är ledsen över att inte kunna komma”. De allra flesta har inga problem att särskilja i vilka sammanhang som smileyn ska användas och när den är olämplig, på samma sätt som vi inte talar på samma sätt med våra närmaste vänner som med vår chef. Människan är generellt bra på att anpassa sitt språk efter situationen och samma sak gäller internetspråket.

Personligen har jag fått kapitulera och inse smileyns nödvändighet i knagglande textkommunikation eller som bekräftande markör. Den förenklar skriftspråket, men gör det knappast fattigare. I stället kan jag se smileys för vad det egentligen är: En underlättande funktion i internet- och sms-baserade samtal, varken mer eller mindre.