Få lyckas beröra med sin predikan

Text publicerad i GP Kultur 14/10

Mellan de glest befolkade raderna i den gamla stenkyrkan ekar prästens ord. Det är söndag, högmässa och predikan. Under ett par veckor har jag åkt runt mellan Göteborgs olika kyrkor – från förort till centrum – och lyssnat till predikningar. Nu tycker jag mig känna igen en hel del. Rötterna i dagens Bibelord, blicken mot samtiden och kopplingen till Jesu liv och gärning.

Svenska Kyrkan har vid flertalet tillfällen fått kritik för att vara för populistisk och samtidsorienterad. En gängse tolkning är att det blivit en ängslig institution i en sekulariserad tid, skild från staten och som dras med ett ständigt medlemstapp. Kyrkan är mer intresserad av att synas och locka besökare än att erbjuda teologisk fördjupning. Exempelvis har teologen och författaren Ann Heberlein beskrivit samtida predikningar i kyrkan som ”plattityder om livspussel och miljö och uppmaningar om att kramas lite i stället för Guds ord” (Kyrkans Tidning 14/8 08).

”Vår kultur är fixerad vid att allt ska handla om mig. Folk tar inte till sig saker om det inte berör dem personligen”, sammanfattar ledarskribenten Brita Häll samtida tendenser i en artikel i Kyrkans Tidning (23/6 10). En predikan som talar om en abstrakt Gud och tar avstamp i Bibeln utan att knyta an till jaget är helt enkelt inte särskilt gångbart längre. Vi vill bli tilltalade som individer, inte som delar av kyrkan och den kristna tron.

Jag besöker en rad kyrkor i Göteborg under trefaldighetstiden, som inleds veckan efter pingst och avslutas vid Domsöndagen, sista söndagen före advent. Namnet syftar till den treenige Guden: Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Trefaldighetsdagarnas gudstjänster präglas av teman kring att vara människa och kristen, att leva i enlighet med den kristna tron och människans relation till Guds tre ansikten.

Samtliga predikningar utgår ifrån dagens Bibelord men tar på ett eller annat sätt också upp tiden som vi lever i. Bibelorden blir en inledning, men vävs också in i efterföljande resonemang som tar tydligt spjärn mot aktualiteter, samtid och dagens samhällsklimat. Men det går att urskilja två skilda sätt att angripa dem:

Det första sättet innebär ett aktivt ställningstagande och en predikan som snarast berör vår relation till andra människor och till samhället. Efter att ha lyssnat till berättelsen om den barmhärtige samariten talar prästen om civilkurage, medmänsklighet och engagemang. Här tar prästen upp en enkät gjord av en kvällstidning kring hur många som skulle ha gripit in under den uppmärksammade misshandeln i Kortedala om de hade varit på plats. I resonemanget finns även en uppmaning till förståelse för den utsattes situation och insikten om att det hade kunnat vara vi. Vi måste hjälpa utan att kränka, menar prästen som tar det frekvent använda ordet ”utanförskap” som exempel på kränkande begrepp. Här finns ett tydligt politiskt ställningstagande. I predikan riktas kritik mot både politiker och det politiska språket, men här finns även ett resonemang om vår passivitet framför nyhetssändningar. Empati är inte samma sak som medmänsklighet är huvudbudskapet och syftar till ett aktivt engagemang av den sort som samariten och Jesus ägnade sig åt.

Det andra sättet handlar snarare om Guds omhändertagande och innebär en mer passiv roll. I en predikan tas exempelvis olika former av bekymmer upp. Våra liv består av större eller mindre plågor. Några definieras som de ofrånkomliga: ungdomar som oroar sig över arbetslöshet och bostadsbrist och ensamstående mödrar som lever på marginalen och därför bekymrar sig över pengar. De katastrofer och krig som vi ser på tv återkommer även i denna predikan. Här konstateras att Jesus delar allas plågor. Guds frid skyddar också den som lever på marginalen eller lever i ett krigshärdat land. En annan sorts bekymmer kallas för ”de onödiga som vi skapar själva”. Det är rädslan för att inte hänga med i trender och vara tillräckligt duktiga och snygga, vilket kopplas till en samtid där vi matas med budskapet att vi inte duger som vi är. Här hänvisas till Jesus ord ”gör er inga bekymmer”. Den verkliga tryggheten kommer inte genom nya kläder, utan genom att lita på att våra liv ligger i Guds händer. Det enda verkliga bekymret är också ett: hur vi ska kunna leva kristet och leva i Guds rike. Här finns inte den aktiva människan på samma sätt. Politiken är lika frånvarande, trots att såväl arbetslöshet som ensamståendes ekonomi nämns. I stället är det relationen till Gud som är i centrum.

Lyckas predikningarna säga någonting relevant om vår tid? Finns här någonting annat än de plattityder och den individualism som påpekats? Svaret på båda frågorna är ja, men få lyckas. Den samtidsorientering som förekommer är – som Heberlein konstaterat – ofta fylld av plattityder och budskap som vi redan hört en gång för mycket. Truismer om att våga vara dem vi är och bry oss om varandra befäster fördomen om Svenska Kyrkan som en mjäkig institution som vill vara alla till lags. Lugnande ord om att Gud skyddar alla hjälper varken mot arbetslöshet eller behövande fattiga och kan snarare ses som en obehaglig påminnelse om en kyrka som länge ignorerade maktrelationer och nöjde sig med att konstatera att även fattiga kommer till himlen. Prästerna gör ett stundtals mödosamt arbete med att aktualisera Bibeltexter så att de passar i ett nutida sammanhang, men mer engagemang än att hänvisa till nyhetssändningar och mode är ändå önskvärt för att det ska vara relevant. Det är en förvirrad kyrka som visas upp och en förvirrad tro som förkunnas.

Men det finns undantag. När predikan vågar ställa krav på människan är den som allra starkast. I ett låt gå-samhälle, där alla ska följa sin individuella vilja, är det välgörande att lyssna till ett rättesnöre om hur vi ska leva. Den sortens altruism som förespråkas i kyrkan hörs sällan annars och när den riktar stark kritik mot både oss som individer och samhället som kollektiv blir den viktig. Här märks också en vag skiftning i vad synden kommit att handla om. Att vi ska be om förlåtelse för att vi inte älskat Gud över allt annat har tonats ned betydligt. Kanske finns här en insikt om tidens gång och att Gud inte fungerar som primärt kärleksobjekt för de allra flesta, inte ens de troende, längre. Synden handlar snarare om att vi inte handlat i enlighet med Guds vilja – att leva i kärlek, förlåtelse och med ett starkt patos.

Den starkaste upplevelsen ligger kanske inte i orden utan i handlingen. Strax efter predikningen om den barmhärtige samariten och aktiv medmänsklighet, mitt under nattvarden, börjar två kvinnor att gråta högt. Prästen släpper för ett ögonblick allt och går i stället fram till kvinnorna, ser dem i ögonen, stryker över deras kinder och kramar om dem. Den inspirerande handlingen bär jag med mig mer än alla ord.

One thought on “Få lyckas beröra med sin predikan”

Comments are closed.