Inte kvinnor som håvar in vinsterna

Krönika publicerad i GP Kultur 28/10

Låt oss tala lite om kvinnor.

Kvinnor är nämligen populära att hänvisa till i det offentliga samtalet just nu. I evighetsdebatten kring vinster i välfärden har de borgerliga ledarsidorna i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter bestämt sig för att ta till kvinnor som argument. Varför vill vänstern och förbudsförespråkarna inskränka kvinnors möjlighet att tjäna pengar? Varför är det okej för män att tjäna pengar i ”sina” yrken medan de kvinnodominerade ska vara fritt från näringslivstänkande. Förutom det rent felaktiga antagandet att det är kvinnor som tjänar på vinster i vården – det är knappast undersköterskor som får ta del av vinsterna när stora koncerner tar över vård och omsorg – känns tongångarna igen från rut-debatten: den misogyna vänstern hatar kvinnligt entreprenörskap och vill därför inte subventionera möjligheten att låta en kvinna skura andras privata toaletter.

Även i den amerikanska valrörelsen talas det om kvinnor. Satirikern Jon Stewart visade i sin talkshow hur efterdebattsanalyser märkbart ofta handlat om vad kvinnor tyckt om debatten. Debatterna var för tuppiga, hetsiga och otrevliga för att överhuvudtaget ”attrahera kvinnor”. Diskussionen handlade mindre om aborträtt och möjligheten till att försörja sig och mer om en retorik som ”inte var anpassad för kvinnliga åhörare”.

Kvinnligt företagande och ett politiskt samtal som attraherar kvinnor må låta som jämställdhetsdiskussioner. Någon skulle rentav kunna påpeka att såhär vill väl feminister att det ska låta i det offentliga samtalet. Det visar kanske det svåraste med att navigera i samtiden: att skilja slagträn och fulknep från reella frågor om makt och inflytande.

Att använda sig av kvinnor för att argumentera för vinster i välfärden är ett bortkollrande av de viktiga frågorna om var våra skattepengar tar vägen och en oförmåga att skilja på verksamheter som bygger på omsorg och verksamheter som bygger på produktion. Att tro att kvinnliga åhörare kräver en annan sorts retorik bygger på ett särartsargument om könens olikhet. Att hänvisa till kvinnor innebär ingenting annat än en förenklad argumentation som dessutom befäster mannen som norm.

I den mån som just kvinnor tröttnar på politiska debatter handlar det förmodligen om samma sak som den politiska tröttheten i allmänhet: en känsla av att lyssna, utan att ha någonting att säga till om. Inflytandet som underbetald och utarbetad anställd i vården begränsas till att omnämnas i en ledartext som potentiell entreprenör i en vård fylld av valfrihet, oavsett hur långt ifrån verkligheten den argumentationen befinner sig.