Vi vet en hel del om männen

Krönika publicerad i GP Kultur 7/10

Frustrationen anas mellan raderna i debattexten i Svenska Dagbladet (1/10) signerad fyra genusvetenskapliga forskare. ”Att män hittills inte varit föremål för forskning och jämställdhetspolitiska initiativ är en felaktig uppfattning. Inom forskningen finns omfattande kunskaper om mäns liv och erfarenheter av ojämställdhet”, konstaterar Linn Sandberg, Tanja Joelsson, Jeff Hearn och Ulf Mellström innan de refererar till en rad forskningsarbeten, utredningar och avhandlingar.

Debattartikeln hänvisar till regeringens tillsättande av en ny jämställdhetsutredning med fokus på män och på pojkars bristande resultat i skolan. ”Nu ska även killar och män involveras i jämställdhetspolitiken”, kommenterade jämställdhetsministern Nyamko Sabuni initiativet i ett pressmeddelande. Utredningen ska ta reda på om föreställningar kring manlighet är skadliga för männen själva. Utredningsledaren, journalisten PM Nilsson, förklarade att det är ett område som man vet ”väldigt lite om”.

Jag imponeras av sakligheten i genusvetarnas svar. I över trettio år har maskulinitetsstudier varit ett vitalt forskningsfält. Här finns kompetens om allt ifrån män i glesbygden, bodybuildningkultur och inte minst finns här en rad avhandlingar och utredningar kring könsnormer och skilda skolresultat. Maskulinitetsforskningen är måhända inte så populariserad som mansaktivism och konspirationsteoretiska teser om en statsfeminism som förtrycker män. I stället verkar den inom den akademiska disciplin som antifeminister, populister och ”nu har det väl ändå gått för långt”-debattörer tävlar om att avsky: genusvetenskapen.

Mot bakgrund av den allmänna skepsisen mot det genusvetenskapliga ämnet var det kanske inte så konstigt att regeringen inte hade bättre koll på alla år av forskning och utbildning som lagts ner på manlighetens baksidor och konsekvenser för såväl individ som samhälle. Inte heller kan det begäras att staten ska vara uppdaterad på all forskning som sker. Men ignoransen och okunskapen kring maskulinitetsforskningen är samtidigt symtomatisk och visar på en jämställdhetsdebatt där hjulet ständigt måste uppfinnas på nytt. En diskussion som alltid kantrar i jagstarka röster och individbaserade erfarenheter snarare än forskning.

Glappet mellan maskulinitetsforskningens kompetens och verkligheten är stort. Förlorare är inte bara samhället, utan också pojkar i skolbänken som halkat efter i resultatet, män med psykisk ohälsa och utsatta killar i behov av hjälp. I stället för att ta tillvara all den kunskap som finns börjar man återigen om med en utredning.