Klass dold i markörer

Text publicerad i GP Kultur 14/11

Under ett seminarium på årets bokmässa konstaterade Erik Helmerson, författare och ledarskribent på Dagens Nyheter, att medelklassen borde sträcka på ryggen. Det är nämligen en väldigt bra klass. Medelklassen går till jobbet, betalar skatt, är inte särskilt rasistisk och bär upp kultursektorn, menade Helmerson. Genom att framhålla dessa egenskaper som generella för medelklassen uppstod ett implicit omdöme om andra klasser – exempelvis arbetarklassen – som struntar i att gå till jobbet, skiter i skatten, är ointresserad av kultur och röstar på Sverigedemokraterna. Försöket till försvar av medelklassen förvandlades snarare till ett dåligt förtäckt klassförakt.

Det klumpiga uttalandet till trots är Helmersons frustration i viss mån befogad. Det är nämligen ett förbannat tjat om medelklassen. Inte minst är vi som identifierar oss som en del av medelklassen själva besatta av att ömsom generat och ömsom hånande särskilja medelklassens egenskaper och attribut. Surdeg, ängslighet, klimatkompensera, läsplatta, statusjakt, renovering, utlandsresor. Vi varvar mellan att skratta åt Miljöpartiet-röstande innerstadsbor med kreativa arbeten och att sucka åt oss själva för jag vet, så himla medelklass av mig att bosätta mig just i det här bostadsområdet och bestämma mig för att hela vardagsrumsväggen skulle bestå av en lång specialdesignad bokhylla för alla våra böcker. Begreppet medelklass har förvandlats till en bingobricka där den kulturellt medvetna medelklassen fyller i alla attribut som uppfyller klichén.

TV-serien Solsidans tredje säsong sänds nu med höga tittarsiffror, stort intresse och massmediala satsningar som Dagens Nyheters grepp att låta skribenterna Hanna Fahl och Viktor Barth-Kron livekommentera första avsnittet. Även här är det en bemedlad klass som skildras: fina kvarter, tennis, ny grill, genuspedagogik och statusjakt. Hånande och kanske igenkännande ska vi fnissa åt deras samtidsmarkerande livspussel och trassliga förehavanden.

Häcklandet av medelklassen är i sig ganska oskyldigt, om än tröttsamt. Problemet ligger i att det i viss mån formuleras som en subversiv motståndshandling. Nu häcklar vi ju den dominerande klassen, vars tycke och smak är normerande. Titta, vad självmedvetna vi är när vi skrattar åt att vi homestylat vår bostadsrätt. Faran i att tolka den sortens narcissistiska attributsbesatthet som en klasskritisk analys är att vi hamnar i ett läge där markörer och symboler överskuggar vad klass fortfarande handlar om: makt, inflytande och ekonomi.

Det är nu mer än trettio år sedan sociologen Pierre Bourdieu vidgade förståelsen av klass. Hans antagande att det inte bara är det ekonomiska kapitalet – såsom inkomst och tillgångar – som skapar klasstillhörighet utan även kulturellt kapital (utbildning, allmänbildning, kunskap om och intresse för kultur) samt socialt kapital (nätverk, släktskap och kontakter) fick stort genomslag och är i dag en självklar del i forskning kring, och undervisning i, klassanalys. Från att varit en strikt ekonomisk synvinkel tillkom nya perspektiv på hur klass även definieras genom smak, bekantskapskretsar och utbildning. Bourdieu talade även om ett symboliskt kapital – det överordnade kapital som en kapitalform antar när det legitimeras inom en grupp.

I den samtida tolkningen av medelklassen är det inte ekonomiskt kapital som vi talar om. Det symboliska kapitalet är i stället det kulturella kapitalet – vilket innefattar vanor, värderingar och smak – samt i viss mån även det sociala. För att vara ett samhälle där många fått det lite bättre medan andra fått det betydligt sämre de senaste åren talar vi försvinnande lite om livsvillkor, ekonomisk grundbas och möjligheten till tak över huvudet och mat på bordet.

Litteraturvetaren Åsa Arping visar i sin text Folkhemmet tur och retur. Om klass, kön och utanförskap i tre svenska 2000-talsromaner(ur Moderniteter: text, bild kön, 2008) hur status och smak är i fokus i samtida klassreseskildringar. I en jämförelse med 1930-talets arbetarlitteratur diskuterar hon hur Åsa Linderborgs Mig äger ingen, Torbjörn Flygts Underdog och Susanna Alakoskis Svinalängorna i stället för materiella företeelser och ekonomiska förutsättningar snarare betonar skillnad i status och hur dessa skillnader syns och känns för individen.

Hånen mot medelklassens typiska attribut och smakdistinktioner kan med andra ord tolkas som en självspegling av det symboliska kapital som vi värderar högst. I en populariserad analys reduceras det inte sällan till förenklade frågor. Vilken morgontidning hade ni när du växte upp? Hur många böcker fanns i bokhyllan? Vilken sorts mat föredrar du? Vad väljer du för tv-program?

Men klass är ingen bingobricka eller ett veckotidningstest där du på bara tio frågor får veta var i samhället som du hör hemma. En klassanalys som menar allvar kan aldrig ignorera ekonomiska faktorer som inkomst, inflytande över sin egen levnadssituation och möjligheter till social rörlighet. Det är i stället oviljan att se utanför den där bubblan av surdegsfniss som är det största problemet. Vulgärmedelklassen som skildras i Solsidan står på så vis snarare i vägen för en reell klassanalys. Det verkligt revolutionerande vore om det dominerande samtalet någon gång släppte medelklassbingobrickan och betraktade andra delar av verkligheten.