Ett barn är oss fött

Jag fick i uppdrag att skriva ett “samtida julevangelium” i GP kultur till julafton. Den är till alla vakande herdar, änglar och vise hens runt om på kvinnojourer och asylaktivistiska grupper runt om i landet. Tack för allt ni gör. (Text publicerad 24/12 i GP Kultur)

Vid den tiden utfärdade politiker lagar om vem som räknades som medborgare och Migrationsverket förordade vem som fick stanna eller lämna landet. De människor som inte fick asyl räknades inte till befolkningen, men de fanns likväl överallt i städerna. De var ett eget blodomlopp som pulserade intill det liv som syntes i statistiken och innefattades av trygghetssystemen.

Maria var en av dem nu, trots att hon hade varit så nära. Det fattades bara ett halvår, hon hade räknat från den dagen då han tog emot henne på Landvetter och välkomnade henne till hennes nya land och nya liv. 132 dagar till uppehållstillstånd. Ändå flydde hon.

Det var barnet. Att ta emot slagen när hon bar en ensam kropp kunde Maria stå ut med. Trots att hon stundtals fruktat för sitt liv och kroppen ständigt ömmade och värkte av slag, sparkar och brända cigaretter visste hon: efter två år tillsammans kan jag lämna honom. Då är uppehållstillståndet mitt. Men så kom barnet.

Havandeskapet kom till henne i den dröm som hon så ofta drömde. Hon var tillbaka i hembyn och familjen var samlad runt middagsbordet. Mamma var inte längre sjuk, utan hade återvänt från dödsdomen som byns läkare hade gett henne. Skörden hade varit god och det fanns gott om mat att duka upp på bordet, så mycket mat att de äntligen kunde äta sig mätta efter alla år av torka. Men den här natten fanns en till gäst vid bordet. En ängel kom med ett bud om att hon väntade ett barn.

”Var inte rädd Maria”, sa ängeln till henne när den såg hennes fruktan. ”Barnet du bär är sänt av Gud. Det här barnet kommer att bli en stor människa.”

Så vaknade hon tvärt av regnets piskande mot rutan och familjen var långt borta. Ändå visste hon att det var sant. Hon visste att barnet var hennes och hon älskade det redan.

Kanske trodde hon att slagen skulle upphöra när det fanns ett liv inom henne att skydda, men de stegrades alltmer. Han knuffade henne hårdhänt, trots att hon höll sig för magen och skrek nej. Nej var ett av få ord som hon hade lärt sig på svenska, men det var också ett ord som aldrig hade lyssnats till när hon uttalade det. Så kom det sig att den här julaftonsmorgonen blev hennes sista hos honom. Han hade bränt henne med stearinet från adventsljusstaken och när hon vidbrände gröten i sina försök att kyla märkena slängde han in henne i väggen och måttade en spark mot magen. Hon höll armarna över den för att skydda barnet. När sparken kom kände hon hur någonting gick sönder i underarmen. Smärtan slog ut alla tankar. Han besinnade sig och förklarade kort därefter att han skulle gå ut efter en julgran. Under den tid som han var borta hann Maria packa en enkel tygväska med sina viktigaste tillhörigheter. En sjal, några foton och en varm tröja var allt som fick plats. Så klädde hon sig och gick.

I Nordstan försvann hon in i massan av människor på jakt efter de sista julklapparna. Armen var lindad i sjalen och smärtade när stressade kroppar stötte in i henne med dunjackor och påsar. I butikerna skrålade julmusiken som en sista desperat sång innan allt skulle stänga ner inför mellandagsrean. Tyngden i magen fick ryggen att värka och hon satte sig ner på golvet och lutade sig mot en butiksvägg. Värmen, bruset av människor och de vaga tonerna av Jingle Bells i bakgrunden dövade och vaggade.

Maria vaknade av ett hårt tag om sin arm. Musiken hade tystnat och människorna gått. När hon såg uniformen knöt det sig i bröstkorgen och luften var svår att andas in. 132 dagar kvar och nu var allt försent och hon visste, hon kunde inte återvända hem med ett faderlöst barn och kräva två munnar till att mätta. Mannen höll tag i hennes arm och talade till henne men hon varken förstod eller hörde vad han sa.

”English?”

Hon skakade på huvudet, skakade som om tillräckligt många häftiga huvudrörelser och slutna ögon skulle ta henne någon annanstans och hon viskade för det var allt som hon fick fram i den torra strupen att ”please mister, please”.

”You have ID?”

Och hon skakade på huvudet igen, skakade bort honom och skräcken och mannen bredvid honom som också bar uniform och som såg på henne med stränga ögon. ”Please mister.”

Så kom sparken. Den var så hård att den tog hela hennes kropp i besittning. Barnet sa nej med en kraft som hon själv inte kunde uppbåda. Hon vek sig dubbel av smärtan och andades häftigt. En av männen i uniform talade i en liten radio. Hon uppfattade inte orden, men hon hörde ett som han sa till sin kollega. Larm.

De såg på varandra och sedan på henne där hon fortfarande låg och höll sig om magen för att hämta sig från sparken. Sedan lutade sig den ena fram.

”You can not stay here. You understand?”

Han pekade på golvet och lät sedan pekfingret pendla fram och tillbaka. Hon nickade till svar. De såg på henne och varandra igen. Sedan lämnade de henne snabbt.

Precis när Maria lyckats resa sig upp kom nästa spark. Den var lika kraftfull som den förra. Hon satte händerna mot väggen och lutade sig framåt medan hon bet sig i läpparna för att inte skrika. Långsamt vaggade hon till närmaste öppna utgång. Butikerna var stängda och musiken hade tystnat. Allt som återstod av larmandet och bruset var en äldre kvinna liggande på golvet med en korg med mynt framför sig. Maria passerade kvinnan och hörde hur hon ropade. ”Please, please, please”. Desperationen i rösten lät som hennes egen, men hon fortsatte bara att gå.

Det var först när Maria hade gått en lång bit under svåra smärtor som vattnet rann och hon insåg. Barnet var på väg. Den tomma gatan fylldes av hennes kvidande plågor upp mot skyn. I fönstren lyste stjärnor, lampor och ljuset från tv -skärmar med tecknad film. Hon såg hur kropparna rörde sig inne i värmen, lät koppar klinga samman i skålar och festklädda människor krama om varandra. Maria skälvde av smärtan och kölden. Alla portar var stängda. Det fanns ingen annanstans att vila än att lägga sig ner på det tunna täcke som bildats av snön som fallit under veckan. Marken tog emot henne och i skenet av julaftons firanden kunde hon vila mellan värkarna.

Ovanför Maria fylldes synen plötsligt av ett kvinnoansikte som talade mjukt och strök över hennes panna. Ängeln hade återvänt från drömmarna och höll nu en vakande hand på henne innan nästa värk tog vid och handen fattade Marias, kramade den tills smärtan klingat av. Rösten talade lugnt och hon vaggades in i ängelns ömhet tills hon hörde ordet hospital. Maria fattade ett hårt grepp om ängelns tjocka jacka.

”No hospital! No hospital!”

De uniformerade männen skulle vänta och de skulle ta barnet ifrån henne och placera det hos honom och barnet reagerade som henne för nu briserade nästa värk så hon fortsatte hålla hårt i jackan medan ängeln talade lugnande. När vågen sköljt över släppte hon taget.

”Ok. No hospital. I promise. Follow me.”

Djupblå ögon såg in i hennes med ett löfte som gick att tro på. Maria fick hjälp att resa sig upp och med ängelns armar stöttande hennes kropp gick de tunga steg framåt.

Ängeln ringde på dörren och den öppnades av en annan kvinna. Hon skyndade sig fram för att stötta Maria och tillsammans tog de henne in genom en lång korridor, till ett avsides rum där ännu en kvinna väntade. De la henne ner på en bädd av jackor och filtar och den väntande kvinnan tog hennes hand och höll den hårt.

”Don’t worry. I’m a doctor.”

Änglarna vakade över Maria, baddade hennes panna och höll hennes kropp tills det första skriet från barnakroppen ljöd över lokalen. Flickan lindades med hennes sjal och lades i en badbalja. Marias tårar rann jämte änglarnas och alla såg de på barnet i baljan som just hade kommit till jorden.

Den natten lyste en stjärna extra starkt över en enslig byggnad i Göteborg och länge efteråt skulle människor tala om det sällsamma ljus som föll över staden den julaftonen, fortfarande i ovisshet om det mirakel som skett.