Familj – en norm att kritisera

Krönika publicerad i GP Kultur 25/11

Jag förstår inte, varför lägger de ner så mycket tid och pengar på att få barn?”

Jag har precis läst Hanna Mellins välskrivna text om ofrivillig barnlöshet i DN (19/11) och nu ser jag på min partner med oförstående blick. Han konstaterar att det kanske är här skiljelinjen går mellan dem som längtar efter barn och dem som inte gör det. En skarp emotionell linje av att förstå eller inte.

Varje gång normen att skaffa familj och få egna, biologiska barn (helst i en heterosexuell och tvåsam konstellation) uppmärksammas hamnar diskussionen i ett underligt läge. Låsta positioner grundade i djupa känslor gör det omöjligt att skilja mellan kritik av samhällets och omgivningens förväntan på att alla ska kunna och vilja ha barn och kritik av familjebildning per se.

Nyligen gjorde serietecknaren Karolina Bång ett försök. I senaste numret av Galago tecknar hon just de känslor som jag får när jag läser om människors provrörsbefruktningar och barnlängtan. Jag fattar inte. Och om jag inte fattar är det kanske okej att inte skaffa barn, att erkänna för sig själv att nej, jag vill nog inte ha barn. Fast jag gillar ungar och vill ha någonting att ta hand om. Det kommer att finnas barn i min närhet ändå och husdjur kräver också omvårdnad. Karolina Bång påpekar också på ett enkelt sätt hur normen ser ut. Den som inte vill ha barn får oupphörligen frågor om varför och vad man ska göra i stället med sitt liv. Här förväntas noga genomtänkta och välargumenterade svar, liksom en livsambition liknande Moder Teresas för att ens djupt personliga beslut ska accepteras. Varför någon väljer att skaffa barn ifrågasätts däremot aldrig. Den frågan ter sig närmast absurd.

Ändå fick Bång en del kritik. Hon var hånfull, hette det. Nyblivna föräldrar och barnlängtande ställde sig oförstående och kränkta inför påpekandet att den som inte är sugen på barn kanske inte ska skaffa några, trots att samhället förväntar sig det och trots att man dagligen får veta att man annars går miste om att ”säga ja till livet”, ”ta emot det största miraklet” och ”uppleva en kärlek man inte trodde var möjlig”.

Det djupt emotionella i de biologiska barnens vara eller icke vara leder till en ständig sammanblandning mellan kritik av en samhällsnorm och privata känslor. Likaså innebär frånvaron av barnlängtan en lika låst position. Det går inte att förstå. Men det är jag – inte familjerna eller de blivande föräldrarna – som inte lever upp till allmänna förväntningar och får kritiska frågor kring mina djupt personliga känslor. Jag som, i likhet med många andra barnfria, ofta ifrågasätter dessa känslor för att de går tvärtemot vad som förväntas av en. Däri ligger normen vi bör kritisera.