Sönderstressade journalister ger upp

Krönika publicerad i GP 22/12

De har varit många det är året, journalisterna och skribenterna som fått nog.

Gamla kollegor som med sorgsen blick konstaterar att det inte längre går, att de inte har krafterna och orken att hoppa runt mellan korta vikariat medan tidningsbranschen fortsätter att svälta sig själv till döds. Skribentförebilder som sönderstressade konstaterar att det inte är värt det och börjar söka andra typer av arbeten. Nyutexaminerade journalister som efter bara ett par år ser sin arbetslust och nyfikenhet nötas ner och byter bana. Alla dessa engagerade, pålästa och välutbildade journalister som slitit dagar och nätter med granskande reportage och dokumentärer, långa essäer och tv-inslag med kort varsel. De som med närmast övermänsklig plikttrogenhet arbetat för att de älskar journalistiken, granskandet, tänkandet och analyserna. De har fått nog. Jag kan inte klandra dem.

Med ständigt korta vikariat, aldrig möjlighet att ta semester och konstant oro för hur arbetssituationen ser ut nästa halvår håller varken kropp eller psyke i längden. Som frilansare som ständigt jagar uppdrag till låga arvoden, utan det trygghetssystem som kommer med en anställning, fungerar inte tillvaron tillslut.

De som utexaminerats från journalistprogrammen det senaste decenniet har med största sannolikhet varit medvetna om den hårda arbetsmarknad som väntar. De är även långt ifrån ensamma om att drabbas av osäkra anställningar och otrygga arbeten. Men problemet är större än de personliga. Till syvende och sist påverkas kvaliteten på den institution som ska granska och genomlysa samhället.

Mats Svegfors skrev klokt på Expressens debattsida nyligen om konsekvenserna av tidningarnas bantning. ”Vi talar så ofta om medialiseringen av samhället. Men när det gäller journalistikens huvuduppdrag, skildringen och den kritiska granskningen av makten, sker det i stället en avmedialisering. Och den sker med såväl den politiska som privata maktens goda minne.”, konstaterar Svegfors och riktar skarp kritik mot tidningsbranschens utarmning. Vad han däremot inte nämner är att Sveriges Radio, som han fram till nyligen var VD för, satt i system att las:a ut alla anställda som närmar sig gränsen där de riskerar att bli fast anställda. Det påverkar även lyssnarna, som ser fungerande favoritprogram och duktiga journalister försvinna för att ständigt ersättas av nya.

Det är med andra ord inte bara tidningskrisen som gjort att fler och fler lämnar en bransch som tar människors ambitioner och drivkrafter och suger ut dem tills ingenting finns kvar. 2012 förlorade Sverige många begåvade journalister och skribenter. Det är tyvärr troligt att de blir ännu fler nästa år.