Synen på Norrland skapar kluvet land

Krönika publicerad i GP Kultur 7/12

Det är symptomatiskt – ja i det närmaste ironiskt – att Po Tidholms artikelsamling Norrland gått de flesta kulturredaktioner söder om Dalälven förbi.

Symptomatiskt är det också att jag plockar upp den, med samma sorts självspäkande, dubbla relation till hembygden i Jämtland som många utflyttade norrlänningar har. Vi som lämnade ett svikande skatteunderlag efter att vi tagit del av fri skolgång, barnomsorg och sjukvård och nu pumpar in pengar i de växande storstadsregionerna i stället.

Norrland – den mängd av natur, skogar, orter och städer, som utgör 58 procent av Sveriges landsmassa och på inget sätt är en homogen plats – är exotiserat, ifrånsprunget och problematiskt. Och blir sällan den politiskt brännande fråga som det faktiskt är.

Norrlands naturresurser försörjer landet. Norrland producerar ungefär 40 procent av landets el och åttio procent av Europas malm. Lägg därtill skövlade skogar och en alltmer utökad vindkraft. Väldigt lite av vinsterna kommer tillbaka. Så ser den politiska realiteten ut. Som Tidholm skriver har det här utnyttjandet gett Norrland dess klangbotten, gjort någonting med självkänslan och sättet som befolkningen ser på sig själv.

Själv tänker jag på hur länge efter att jag hade flyttat som jag fortfarande kallade allt söder om Dalälven för ”södra Sverige”. Jag blev ofta utskrattad för det. Hur kunde jag bunta ihop Skåne med Mälarområdet, Västra Götaland med Småland? För mig var det samma sak som när människor kallade den enorma landytan jag växt upp på för Norrland. Vi pratade inte om städer söder­över för de var ointressanta för oss. De var bara södra Sverige.

I den tjocka boken lyckas Tidholm täcka både skogsindustri, hembygdsgårdar, den sociala kontrollen på små orter, försöken att skapa turism eller nya industrier på avfolkade orter, exotisering av samer och allt annat som jag känner igen, men så sällan får läsa om. ”Ett norrlandsknäck om året räcker”, som en DN-redaktör en gång sa till Tidholm. Lika ointresserade som många i norr är av detta södra Sverige, lika ointresserade är vi av det bonniga Norrland. Så uppstår ett kluvet land.

Tidholm skriver också om det där med hemvändare, hur hembygd är människans utgångspunkt, en plats att återvända till i tider av osäkerhet och nöd. Men för dem som flyttat därifrån är känslan alltid dubbel. På så vis kan jag, med all min visshet om att jag aldrig kommer att återvända och en livslång svår relation till min hembygd, ändå känna hjärtat klappa av stolthet när en av Tidholms vackra bilder i boken föreställer betande får mot en fond av fjäll. ”Rödön, Jämtland”, står det. Min hemby.