Tyst distans till krisen

Text publicerad i GP Kultur 17/12

På flyget ner mot Barcelona läser jag Johan Norbergs Eurokrasch -om allt som skulle bli så bra och gick så snett.

Nyårsafton 2001 räknade man ned till vad BBC uttryckte som ”den mest ambitiösa finansiella och politiska förändringen sedan pengar uppfanns”. Vid midnatt började befolkningen i 12 av EU:s dåvarande 15 medlemsländer använda eurosedlar och mynt. Utan att ha löst grundläggande frågor och göra respektive ekonomier redo för gemenskapens krav forcerades ett ekonomiskt samarbete fram. Sedan följde år då stater, banker och hushåll drog fördel av pengarna som forsade in, innan vändningen kom. Euro­samarbetets instabila bygge och otillräckliga grund, tillsammans med en lågkonjunktur som blottade den våldsamma överbelåningen och de obetalade inkassokraven, fick allt att krackelera.

Och här står vi i dag. Jag i väntan på en flygbuss intill ett skränande grabbgäng från Örnsköldsvik, på väg in till huvudstaden i ett Katalonien som börjat kräva självständighet från ett ekonomiskt katastrofalt Spanien. Euro­samarbetet med ständigt nya nödlån för att undvika att hela länder blir bankrutta, ökade motsättningar mellan Nord- och Sydeuropa, enorma nedskärningar i löner, pensioner och offentlig sektor, folklig vrede, ökat stöd för extremistpartier som nazistiska Gyllene Gryning i Grekland, miljontals unga européer utan arbete, stark brist på förtroende för ledande politiker.

Problemen är fler än vad som ryms i en kort uppräkning och på avstånd är det ofta svårt att tolka situationen i de mest akut krisdrabbade länderna.

Ändå har många försök gjorts, med mer eller mindre gott resultat.

De två dominerande perspektiven är å ena sidan en moraliserande skylla-sig-själva-attityd, å andra sidan en romantiserande förhoppning att folket nu kommer att resa sig och kapitalismen störtas.

Det förstnämnda perspektivet förekom främst i krisens inledande fas då det upprepades att grekerna arbetat för lite, gått i pension för tidigt och slarvat med sina pengar. Finansminister Anders Borg påstod exempelvis att greker går i pension vid 40 års ålder (faktisk pensionsålder är 61,4). ”Grekerna är världens falskspelare. De äter, dricker ouzo, flinar, tjafsar och sitter på fik. Jobbar gör de så lite som möjligt”, skrev Expressens krönikör Ulf Nilson (21/6 2011).

Samtidigt finns en förödande förhoppning om att det är början till kapitalismens sönderfall som vi ser, där folklig desperation och ilska omtolkas till systemkritik. ”För första gången sedan i Portugal 1974 så ställs frågan om kapitalismens avskaffande på dagordningen”, skrev Nya Arbetartidningen i somras och hänvisade till generalstrejker och mindre, lokala strider på arbetsplatser (7/6 12).

Det gemensamma respektive förhållningssätt är en distanserad fascination över vad som sker. Kanske är det inte konstigt att svenska medier skapat en sådan distans till eurokrisen, när vi från början matades med budskapet om de starka svenska finanserna som skulle stå emot vindarna och tryggheten i den svenska ekonomin.

På så vis är det med samma distans som Sverige rapporterat om utvecklingen i Katalonien, en av Spaniens rikaste regioner med en stark kulturell identitet och med eget språk och egen flagga. En region som förvisso alltid haft grupperingar som förespråkat självständighet men som, jämfört med exempelvis Baskien, aldrig tagit till våld och terrorism i sin strävan. En plats där opinionen plötsligt vände, runt en och en halv miljon människor demonstrerade på Barcelonas gator den 11 september för ett fritt och självständigt Katalonien. Trötta på Spaniens politiker som utarmar regionens tidigare ekonomiska välstånd och snarare betraktades som medlöpare till Angela Merkel och EU-projektet, krävde medborgarna nu att få bli en egen nation. Till osäkerheten tillkom faktumet att Kataloniens regionpresident Artur Mas utropade regionval den 25:e november, ett tidigarelagt val för att försöka få majoritet för att driva frågan om självständighet. ”I praktiken handlar det om en folkomröstning: för eller emot självständighet”, konstaterade TT i en notis (25/9 12).

Av valet märks inte mer än offentlig information och uppmaningar att rösta. Det mesta är, föga oväntat, sig likt på Ramblan där turister trängs med levande statyer och billiga halsband, på tapasbarerna som höstlovsfirande svenskar trängs i och på strandpromenaden där både katalaner och tillresta européer fångar de sista varma solstrålarna.

Det är först på universitetet i Barcelona som vreden uppenbarar sig för mig. Sprayade slagord om socialism och självständighet varvas med affischer om den utlysta generalstrejken, uppmaningar att göra uppror mot politiker och banker, anarkistsymboler och protester mot den Bolognaförordning som samordnade Europas universitet och högskolor och som vi i Sverige knappast reagerar över längre. De studenter jag möter talar om ett Europa som struntar i den unga generationen, som försöker ersätta kritiskt tänkande med korvstoppningsutbildningar genom Bologna, som tvingar miljontals unga och välutbildade människor till arbetslöshet samtidigt som banker och stater får nya tröstlån och där politiker blivit marknadens verktyg i förtrycket mot folket. När jag försynt undrar vad som skulle förändras med ett självstyrande Katalonien svarar de att den enda lösningen är att slita sig loss från EU:s centralstyre. Spaniens politiker, snarare än det spanska folket, har blivit en del av EU.

Carlos Carreras, statsvetare och kulturgeograf, ler när jag knackar på dörren till hans arbetsrum. Roat konstaterar han att journalister från hela Europa vallfärdar till det här rummet, veckan innan var italienska tv-kanalen Rai här och ställde frågor om Kataloniens flagga och språk. ”Frågor som hade varit helt obegripliga för min farmor, det är väl klart att vi har en egen flagga”, konstaterar han.

Sedan bekräftar han intrycket som jag har fått när jag promenerat runt i universitetets slitna byggnader. Katalonien har en stark nationell och kulturell identitet, men självständighetsrörelsen i dag är en rörelse främst bestående av unga. Det är en strävan som blandas med socialism och kritik mot överstatlighet och multinationella banker, såväl som universitetens likriktning. Faran ligger snarare i att politiker och media i alltför stor mån tagit intryck av rörelsen och spelar med. I katalanska medier talas det om att självständiga nationer alltid lyckas bättre, en tvivelaktig sanning menar Carreras. Politiker tar till sig av talet om självständighet och börjar snudda vid det själva, men menar snarare en utökad ekonomisk självständighet än en egen stat. Det är enkla knep för att hålla en frustrerad ungdomsgeneration stången. Oavsett hur retoriken låter och valet går är Katalonien långt ifrån reella självständighetsanspråk.

”Det som verkligen oroar mig är när de unga förstår att det som de kämpat för bara var en medieregisserad och romantiserad dröm”, konstaterar Carreras.

Men när en och en halv miljon människor demonstrerade i Barcelona i september var det inte bara unga, påpekar jag och Carreras ler igen. Han instämmer i att det var en familjefest, med flaggor och musik, men att det snarare var en allmän samling i svåra tider och en protest mot krisen och gemenskap kring den katalanska identiteten än ett upprop för självständighet. Dessutom var det en ovanligt vacker dag och många drogs med i yran, med de röda fanorna vajande mot den blå himlen. Vem vill inte protestera under de förutsättningarna?

”Vad som verkligen förvånar mig är varför ni i Sverige inte protesterar”, påpekar han. ”Kanske är det vädret som gör det? Ni har genomgått ett systemskifte, ni har också lågkonjunktur men det sker i det tysta.”

Ungefär där är det som den svenska självbilden på allvar krackelerar. För här har vi ägnat spaltmeter åt oansvariga politiker i Sydeuropa, nedskärningar och strejker medan vi fortsatt tro på bilden om de starka svenska finanserna. Inga länder, i synnerhet inte ett så exportkänsligt land som Sverige, kan stå pall i en kris. Hittills i år har över 45 000 människor varslats. Många av dem saknar arbetslöshetsersättning efter ändringar i a-kassan. I tidningen Fokus skrev Isobel Hadley-Kamptz i juni om det tysta systemskiftet (19/6 12) och hur den svenska välfärdsmodellen byggts om utan någon egentligen debatt.

Utan att tappa intresset för och solidariteten med den svåra situationen i de krisdrabbade länderna är det dags att se vår egen situation. Släppa den distanserade fascinationen för strejker och protester och börja fundera över vad som fattas här hemma. Frågan är inte varför Europa protesterar, utan varför vi i Sverige fortfarande är så tysta?
Fotnot: Fortfarande är det parlamentariska läget i Katalonien förvirrat efter valet. Förlorare blev självständighetsförespråkarna tillika det största partiet CiU. Även om de partier som är för ett självständigt Katalonien har majoritet är det svårt att hitta en koalition. Eftervalsanalyserna är relativt samstämmiga i att självständighetsarbetet inte kommer att gå vidare i det oklara nuläget.