Idiotiskt men man vänjer sig

Krönika publicerad i GP Kultur 6/2

“Man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar. Hämtar sina pengar. Det känns dumt och idiotiskt, men man vänjer sig. Man vänjer sig.”

Texten till Kjell Höglunds Man vänjer sig dyker upp med allt jämnare mellanrum under hösten. Jag nynnar på den framför ledarsidorna, när jag sitter lamslagen framför nyhetssändningen, eller lyssnar på radio medan jag diskar.

Vanans makt är förrädisk. Vem orkar läsa ännu en text om vinster i vården, skattesubventionerade avdrag för allt från bartenders till läxhjälp, en skriande bostadsbrist eller alla människor inom Fas 3? Protester går över i vana. Vi lär oss leva med det, liksom hotet om fyra graders uppvärmning och en oåterkallelig förändring av våra levnadsvillkor på jorden. Ekonomiskt kaos och kraschade statsfinanser, hungrande greker som lämnar bort sina barn för att de ska kunna mättas. Rasistiska partier och högerextrema krafter runt om i Europa som hetsar mot folkgrupper. I Sverige slängs hemlösa ut från portuppgångar och förfryser sina händer. Man vänjer sig, man gör ju faktiskt det och ens eget liv går vidare och det är väl så samhället ser ut nu.

Vanan är stark för att ingen bryter den. Ingen kommer in och talar ett annorlunda språk, tar människors oro över klimatförändringar och ekonomi på allvar. Pratar om solidaritet och säger med skarp röst att varken förslitningsskador till följd av ökad arbetsbelastning, samtidigt som så många går arbetslösa, eller förfrusna händer för att det inte passade sig med en hemlös i porten till bostadsrättsföreningen är okej. Ingen visar på andra riktningar, ut ur den postpolitiska vanans makt.

Jag försöker ta en real­politisk fasta, tänker att jag kanske bara har tröttnat. I en månad väljer jag medvetet bort allt som rör svensk inrikespolitik i nyhetsflödet. När jag återvänder är jag än mer fjärmad. Det politiska samtalet låter ungefär såhär:

”Jobb. Invecklad och vag mening som egentligen inte betyder någonting. Jobben. Ännu en invecklad mening som ingen förstår. Satsa på jobb. Diplomatiskt uttalande utan bäring.”

I mina försök att tränga mig in i den samtidspolitiska agendan tänker jag att det är såhär merparten av Sveriges befolkning uppfattar det politiska samtalet. Alla som inte har arbeten som går ut på att följa de politiska skeendena hör bara detta brus av konsensus och spel för gallerierna. Det enda som sticker ut i samtidspolitiken är ett Youtube-klipp där Per Schlingmann och Lars Ohly dansar på den politiska journalisten Niklas Svenssons 40-årsfest. Jag antar att de också vant sig. Om man inte kan dansa till revolutionen får man dansa sig ner i den postpolitiska avgrunden i stället.