Kvinnor tvingas leva med rädslan

Krönika publicerad i GP Kultur 22/1

“Snart är klockan åtta på kvällen. För vissa innebär det att favoritprogrammet på tv börjar, för vissa innebär det spinning på gymmet, för vissa innebär det nattning av barnet. För min syster innebär det något helt annat.

Klockan åtta är tiden då hon ska svälja två tabletter. En blå och en vit. Den ena är för att motverka att hon  får hiv och den andra är för att motverka att hon får hepatit om det är så att gärningsmännen bar på det.”

Så inleds blogginlägget skriven av systern till den kvinna som utsattes för en gruppvåldtäkt i Sundbyberg nyligen. En våldtäkt som väckt uppmärksamhet och avsky, men också urskuldan och rasistiska tongångar.

Det finns nämligen två reaktioner som alltid återkommer från en hel del vita män när våldtäkt och mäns våld mot kvinnor kommer på tal. Den första är att det rör sig om invandrare, raser och specifika kulturer. Trots att våldtäkter sker överallt, från Stureplan till Kongo, och det enda gemensamma för gärningsmännen är att de är just män. Om det handlar om kultur är det i så fall den våldtäktskultur som skribenten Hanna Gustafsson skriver om på bloggen Genusfolket: ”Våldtäktskultur innebär förenklat den kultur av rädsla och ständig medvetenhet om risken att bli våldtagen som kvinnor runt om i hela världen växer upp i och tvingas anpassa sig till varje dag.”

Den andra reaktionen handlar om terminologin kring mäns våld mot kvinnor och om att det är män som våldtar. Här återfinns alltid ett flertal män som känner sig nödgade att påpeka att de minsann aldrig våldtagit någon och att de känner sig orättvist behandlade när de buntas ihop med dessa män.

Män våldtar, men alla män är inte våldtäktsmän. Män som grupp tjänar däremot på att kvinnor ständigt måste leva med ett latent hot om våldet. Alla kvinnor våldtas inte, men alla lever med våldtäkten som en del av sin kropp. Medvetenheten om kroppens våldtäktsbarhet ger en ständig vaksamhet såväl i det offentliga rummet som i det privata. Undersökningar i USA visar att kvinnor är mindre benägna att ha tillfälligt sex med en främling än män, av rädsla för att den sexuella handlingen ska utvecklas till våldtäkt. I bloggen om Sundbybergsvåldtäkten beskrivs hur systerns ensamma vandring på en gata klockan fyra på morgonen ifrågasätts.

Det pågår fortfarande, år 2013, ett globalt krig mot kvinnor och våra kroppar. Det duger inte att det enda engagemanget i frågan består av ett kränkt ”jag har inte gjort något!” i stället för ilska mot den våldtäktskultur som misstänkliggör kvinnor och gör det svårare att leva ett fritt liv styrt av lusten. Längre än så måste manligheten ha kommit.