Oetiskt att tjäna pengar på själsligt lidande

Krönika publicerad i GP Kultur 26/1

Bara några dagar efter att andra delen av Daniel Velascos dokumentär Den fastspända flickan sänts i P1 fick läkaren Ola Gefvert sparken.

Han hade då bland annat vägrat den grovt våldtagna flickan en kvinnlig psykolog om hon inte först lät bli att självskada sig i ett halvår och ifrågasatte, trots en fällande dom, att hon hade blivit våldtagen med uttalanden om att hon ”hade horat förr”. Det är bara några av faktorerna som ledde till att en läkare, som verkade vara hämtad från en svensk kriminalroman, fick sparken.

Det vore så enkelt att säga att allt är över nu. En maktfullkomlig, misogyn läkare har fått gå och den utsatta flickan har fått upprättelse. Men berättelsen om Nora är bara en av många och en av få som hade en lyssnande journalist som började gräva i fallet. Många som varit i kontakt med psykiatrisk öppen- eller slutenvård och behandlingshem vittnar om maktövergrepp, tveksamma diagnoser, felaktiga behandlingar och kränkningar. Problemet är att berättelserna sällan hörs. Dels för att patienterna är i ett utsatt läge och har svårt att hävda sig gentemot vården. Dels är det svårt att veta vad man ska tro på. Jag har hört flera journalister berätta om svårigheterna med att bedöma ett vittnesmåls trovärdighet. Är det här en del av sjukdomen, en ilsken överdrift eller sanning? Det är oftare lättare att lyssna till en saklig och erfaren läkare eller behandlare än en uppriven ung kvinna med skärsår över armarna eller en sliten man med missbruksproblematik. Vem lyssnar till ett psykfall?

Det vore också enklare att inte gräva mer i den där andra biten om Ola Gefverts verksamhet. Faktumet att han tjänade stora pengar på sin privat drivna vård och bland annat höll nere kostnaderna med lägre utbildad personal. Övergrepp och kränkningar förekommer i såväl offentlig som privat sektor, men här finns ändå någonting som skaver.

Diskussionen om vinster i välfärden har vi hört till leda med diverse kompromissförslag från fackligt och socialdemokratiskt håll, tills inga andra än ledarsidorna orkade hålla reda på turerna. Men den privatiserade psykiatrin kan inte gömmas undan i kompromisser. Det är en del av vården som ibland får frånta människor deras självbestämmande och bruka ett visst mått av våld, såsom bältesspännen. Den ska också hantera extra sårbara individer – inte sällan är de unga och saknar grundtrygghet i en stabil familj. Det kan aldrig vara etiskt försvarbart att någon tillåts håva in stora pengar på andra människors själsliga lidande. Det gäller oavsett om de är maktfullkomliga och misogyna eller empatiska vårdare.