Soffpotatisar sorteras bort

Text publicerad i GP Kultur 9/2

Någonting händer med Sveriges träningsanläggningar i början av året. Den loja stämning som inte sällan präglar december, då gymbesöken trängs undan av glöggmingel och julfester, ersätts av trängsel och långa köer till gruppträningspassen. Vi blir också fler och fler som inte bara köper ett medlemskort till ett gym i januaris nyårslöftesyra, utan också fortsätter att regelbundet använda det.

Gymkulturen har på bara några decennier gått från att vara en företeelse för kroppsbyggare och aerobicsfantaster till att bli en självklar del av den svenska motionsaktiviteten med en marknadsföring som riktar sig till alla åldrar och kön. Men vad händer när fitnesskultur blir folkhälsa?

Trots finanskrisen har de fem största träningskedjorna i Sverige ökat sin omsättning med 80 procent de senaste fem åren. I dag tränar var femte svensk på gym (SCB 2009). Även om träningscenter och gym är en av samhällets stora mötesplatser och gemensamma utrymmen finns lite samhällsvetenskaplig forskning på området. De två svenska böcker som utgivits på området är från slutet av 90-talet.

I sociologen Thomas Johanssons numera klassiska studie Den skulpterade kroppen (1998) är fokuset på hur genus skapas i gymmiljö. Han studerar styrketräningen, där främst män lyfter fria vikter och på så vis skapar en miljö där kvinnor har svårt att naturligt känna sig hemma.

I träningens utbud har mycket utvecklats sedan Johanssons studie, vilket också fått till följd att såväl gruppträning som individuell styrketräning är mindre könsuppdelad i dag. Träningsformer som spinning, kampsportsliknande pass och gemensam styrketräning med vikter i gruppträningssal är oftast könsblandade och inte sällan med relativt jämn fördelning.

De individuella styrketräningslokalerna rymmer också både kvinnor och män i alla åldrar och kroppsformer i dag. Det beror förmodligen både på att det i dag finns betydligt fler typer av redskap samt att det blivit ökat fokus på den funktionella träningen, som handlar om att bygga upp kroppen inifrån för att minska belastningsskador och obalans, snarare än att få biffiga armar och ett sexpack. Personlig träning är i dag heller ingenting som är förunnat filmstjärnor och kronprinsessor, utan en service som erbjuds på de flesta gym och som i många fall är en bra introduktion till träningen.

Men visst märks fortfarande könsskillnaderna av. På en av de största gymkedjorna i Göteborg är dansinspirerade pass som aerobics och zumba till 98 procent bokade av kvinnor. När det gäller utrymmen med fria vikter, skivstänger och tunga hantlar upptas platserna fortfarande oftast främst av män.

Fortfarande vill fler kvinnor än män gå ner i vikt, trots att det är den manliga bukfetman som ökar mest och är farligast rent hälsomässigt. Likaså vill fler män bygga muskler, medan kvinnor ofta är rädda för att se ”stora ut”. Men en tydlig utveckling märks i att fitnesskroppen blivit en mycket tydligare idealkropp i dag, oavsett kön.

Fitnesskroppen handlar om kontroll, en längtan efter fasthet och ordning. Den är definierad, dynamisk och hård. Den varken växer och blir för stor eller är avmagrad. Här har det manliga och det kvinnliga kroppsidealet mötts. Fitnesskroppen innebär små, men väl definierade muskler och minimal mängd kroppsfett, oavsett kön. ”Fitnesskroppen innebär ett specifikt fenomenologiskt fält”, skriver Thomas Johansson, ”ett förkroppsligande av de krav på perfektion och instrumentalitet som har kommit att genomsyra en del av dagens vardagsliv. En kamp förs mot allt överflöd, allt som kan störa bilden av en väl definierad kroppslighet.”

Tor Söderströms avhandling Gymkulturens logik utkom året efter Johanssons bok, 1999. Han ser gymkulturen som en konsekvens av två samverkande tendenser: å ena sidan det nyttorelaterade, statliga påbudet att ta hand om sin hälsa genom träning, å andra sidan en reklam och medievärld som ger preferenser för hur man ska se ut. ”Ät sex till åtta brödskivor om dagen” var ett statligt hälsobudskap, medan ”har du bestämt dig” var ett reklambudskap för lättmargarin. Båda syftar till det egna ansvaret för att vårda och underhålla kroppen, även om de statliga budskapen rör mer medicinska aspekter medan de kommersiella oftare syftar till estetik. Inte minst de statliga påbuden har i dag ökat.

Det handlar inte bara om rent medicinska skäl, som fysisk aktivitet på recept från läkare för att minska smärta och depressioner. I Dagens Nyheter i november förra året visade flera artiklar hur arbetsgivare i dag ställer allt hög-re krav på motion och ett hälsosamt liv. Överviktiga sorteras bort i anställningsprocesser medan maratonlopp och träningsresultat ses som meriterande. En utveckling som leder till att arbetsgivare inte bara söker kontroll över den anställde på arbetstid, utan även dess fritid och i viss mån tagit över den statliga rollen som folkhälsovurmare.

Men var i alla strömningar står den vanliga motionären, som precis köpt träningskortet för att orka mer i vardagen och stärka kroppen? De krav som ställs är svåra att inte notera. Här krävs en aktiv roll från gymkoncernerna. För att inte bara locka folk utan också få dem att stanna krävs att man inte bara följer med i fitnesskulturens kroppsfokus och arbetsgivares krav på närmast elitidrottsliga prestationer. I stället bör gymmet – hur paradoxalt det än må verka – också utgöra en motvikt.

Koncernerna har ett stort ansvar att vara behjälpliga med att hitta den personligt anpassade motionen, som både ger styrka och glädje, i en tid av hälsohets och förakt mot överviktiga. Att inte utgå ifrån att viktnedgång är vare sig önskvärd eller eftersträvansvärd i alla lägen och att en god hälsa handlar om betydligt mer än kroppsstorlek och prestationer. Som faktiskt kan locka fram en glädje trots ett omgivande samhälles krav.

Någonstans, gömt i fitnesskultur och kroppshets, finns ju också den där kärnan som gör att många av oss tar oss tillbaka till gymmet, flera dagar i veckan år efter år: en glädje i att röra på sig, endorfiner dansande i kroppen och känslan av att långsamt och i egen takt bli starkare och orka mer. Ett modernt folkhälsoinitiativ borde hjälpa individen att nå dit på sitt eget sätt, snarare än att ställa rigida krav på vare sig utseende eller prestationer.