Utvisning i 18-årspresent

Krönika publicerad i GP Kultur 16/2

Samma dag som migrationsminister Tobias Billström gjort sitt utspel om att minska invandringen till Sverige ser jag norska regissören Margreth Ohlins dokumentär Nowhere Home.

När Norge 2009 införde mer restriktiva asyllagar innebar det bland annat att ensamkommande flyktingbarn, utan särskilt ömmande skäl att få stanna, på si n 18-årsdag skickas tillbaka till landet som de flytt ifrån. Ohlin följer några av dem på ett transfer-boende i väntan på avvisning och under deras försök att återigen nå Europa efter att de har avvisats.

Avvisningen är, som ett av de medverkande barnen i filmen, en dödsdom. Den 18:e födelsedagen, som vi brukar se som en stor dag då myndighet, rösträtt och ett slags vuxenskap inträder, innebär i de här barnens fall att de skickas tillbaka till ett liv där många av dem inte kommer att överleva. Vare sig de stannar i landet som de har flytt ifrån eller återigen försöker ta sig in i Europa innebär det stora risker.

I filmen möter vi Goli, som springer ifrån polisen och lever i samhällets utkanter i sina försök att ta sig igenom Europa. Här finns Hussein som går in i posttraumatiska stressreaktioner efter avvisningsbeslut, förlorar känseln i sina ben och i en sjukhusbädd berättar om hur han blev knivstucken i magen i ett attentat som dödade alla i hans familj utom brodern. Och så Khalid, vars födelsedagsfirande med tårta tar en helt annan vändning när avvisningsbeskedet anländer.

Ohlins film är ett upprop för människovärde och att se varje individ. Den står för allt som Tobias Billström och Sverigedemokraterna förnekar när de talar om människoliv i termer av ”volymer” och ”massor” som måste minska.

Till syvende och sist handlar det om vad professorn Judith Butler kallar för ”sörjbara liv”. Vilka människor ses som individer och betraktas utifrån sin egen historia och framtidsdrömmar och vilka buntas ihop till massor och problematiska grupper? Vad lär vi våra barn om människovärde i praktiken när deras klasskompisar tvingas lämna landet?

Margreth Ohlin visar smärtsamt tydligt på skillnadsgörandet i sörjbara liv när hon tar avstamp i dåden i Oslo och på Utöya. De tårar som föll över de unga som mördades där borde ha inneburit en större debatt om solidaritet och människovärde. På några papperskartonger i en hamn i Grekland sover Goli, som hann vara i Norge i flera år. Han är 18 år gammal och saknar familj. Nu talar han om att ta livet av sig. Det land som skulle kunna ha räddats hans liv skickade tillbaka honom. Samma saker sker i Sverige redan nu. Vilka liv vill vi sörja i framtiden?