Sjukvård måste få kosta pengar

Krönika publicerad i GP Kultur 23/2

I senaste avsnittet av intervjupodden Värvet, där journalisten Kristoffer Triumf intervjuar kända svenskar, medverkar författaren Bodil Malmsten. Det är ett på alla sätt lysande samtal, med en personlig journalist och Malmsten i högform.

Bland annat samtalar de en längre stund om antidepressiv medicin.

”Jag har inte tid att må dåligt, det finns för mycket som jag vill göra”, konstaterar Bodil Malmsten när hennes egen medicinering kommer på tal och jag hajar till i lyssningen. I hennes utsaga finns ett agentskap, en egen drivkraft som alltför sällan belyses när det handlar om sjukdom.

Bodil Malmsten bryter mot ett vanligt förekommande narrativ om psykisk ohälsa i vår samtid. Här är det det höga tempot, det påfrestande arbetslivet, den sociala ojämlikheten och allsköns andra negativa samhällsfenomen som förhindrar att individen kan vara sjuk. På så vis tillskrivs sjukdomen ett värde som den inte förtjänar. Likaså försvinner individen. För vem vill egentligen vara sjuk? Berättelsen om individen blir också en berättelse om en obehaglig essentialism: du är din sjukdom.

Det är förvisso sant att vi lever i ett samhälle som borde bli bättre på att bejaka melankoli, oro, sorg och andra negativa känslor som en naturlig del av livet. Lika sant är det att sjuka människor – genom utförsäkringar – inte tillåts vara sjuka längre. Men alltför ofta blandas allt som rör människors själsliv ihop. Här blir en normal reaktion på vintermörkret samma sak som en förlamande depression. Sorgen över ett brustet hjärta betraktas på samma sätt som starka ångestattacker.

Malmstens krassa uttalande sätter sammanblandningen under lupp. Särskilt viktig är den att påminna sig om för en vänster som trovärdigt vill kämpa mot utförsäkringar. Alliansens retorik om att människor glömts bort i tidiga sjukpensioneringar, utan möjligheter att komma tillbaka till arbetslivet, var en riktig analys av hur sjuka ofta behandlades under den socialdemokratiska regeringen. Men i stället för att fånga upp människor som fallit mellan stolarna och se till individens egen drivkraft blev sjukförsäkringspolitiken ett byråkratiskt haveri av cancersjuka som tvingas söka socialbidrag, arbetssökande med svåra sjukdomsbesvär och två instanser – Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen – som båda står handfallna.

Att lägga fram ett trovärdigt alternativ till den politiken borde inte vara någon svårighet. Men det kräver en krass sanning: sjukdom kostar pengar. Rehabilitering, personligt bemötande och bra vård tar skattepengar i anspråk. Någon genväg finns inte. Bara så kan individens egen drivkraft tas på allvar.