Hej familjenormen från en ljudöverkänslig

Periodvis förvandlas varje högre ljud till en plåga. Slamrande bestick, accelererande motorer, hög musik, ringande telefoner och skrikande barn. Det kallas ljudöverkänslighet har jag lärt mig nu, precis som jag fått lära mig att leva med att periodvis ha öronproppar i så fort jag vistas i det offentliga rummet, undvika kollektivtrafik i den mån jag kan och vila hemma i tystnad så mycket som möjligt.

Jag inser att behovet utifrån mitt mest påtagliga stressymptom inte är det som ska styra det offentliga rummet. Det är ett rum som larmar och låter. Därför stiger jag av spårvagnen om ljuden blir för påtagliga, jag väljer tyst avdelning på tåget, jag undviker att gå på café under dessa perioder. Jag anpassar mig.

Men när föräldrar upprörs över något enstaka barnfritt café blir jag en smula trött på att samma anpassning aldrig kommer från det andra hållet.

Barn låter. Det gör brölande grabbgäng och mobiltelefoner också, men i det förstnämnda fallet frekventerar de tack och lov inte caféer så ofta och ilsket ringande mobiler kan jag säga till om. Skrikande spädbarn och stojande småbarn är det en annan sak med.

Så vore det ett sådant övergrepp att låta ett enda av en uppsjö caféer vara reserverat för människor över arton år? Kanske en restaurang också? Skulle det vara möjligt att förutom familjehotell med maskotar, barnpooler och gratis glass också ha ett par hotell som enbart är för vuxna utan att det pratas om diskriminering?  Kanske ett ställe dit jag kan få gå och ha ett lågmält samtal med en vän utan att oroa mig för att barnskriket kommer att skära i mig?

Familjenormen dominerar redan samhället, vore det så fruktansvärt om det fanns några platser som var frizoner från den?