Framtid fylld av floskler

Text publicerad i GP Kultur 20/4

I början av det här året sammanfattade DN Kulturs skribent Malin Ullgren mångas tankar i en krönika (2/1):

”I år vill jag ha min framtidstro tillbaka. 2012 försvann den. Varför?

När jag är riktigt orolig för något, brukar jag fråga andra om de är lika oroliga (…) Därför har jag under hösten frågat människor i olika privata sammanhang – har ni undergångsångest?”

Ullgren beskriver hur responsen som hon fått har bekräftat oron. Vi är många som är skräckslagna inför de reella hoten, som inte längre ser framtiden an utan i stället noterar många parallella utvecklingar som går åt fel håll: fascistiska partiers framflyttade positioner i Europa, en världsekonomi i gungning, ökade krav på livsmedelsförsörjning, sinande olja och klimatförändringar för att bara nämna några faktorer som kan ge vem som helst sömnlösa nätter och dystopiska framtidstankar.

80 procent av Sveriges unga känner ångest inför klimatförändringarna, enligt en enkät av Världsnaturfonden. I en undersökning av SOM-institutet är klimat, överanvändning av jordens resurser och tillstånden i haven det som oroar svenskarna mest.

Det är här politiken ska vara en förenande och lugnande kraft. I stället för ett land av individer med oro och politisk depression ska politiken förmå oss att samla oss till förändring, engagemang och gå i fronten för att omvandla samhället och bidra med visioner om hur vi kan stoppa de hot som är en reell del av framtiden. Politikens själva väsen borde handla om att möjliggöra både verklighetsförankrade reformer och storslagna utopier, allt i en kollektiv anda av förändring.

Kanske fanns det en sådan grundtanke när regeringen 2011 tillsatte Framtidskommissionen. Ett projekt som syftade till att ”identifiera och analysera de samhällsutmaningar som Sverige står inför på längre sikt.” Ett ambitiöst projekt, som spottat ur sig delrapporter om allt från miljö till en åldrande befolkning, som låtit gymnasieelever skriva ner sina tankar om framtiden och bloggare delta i en bloggstafett om sina visioner och tankar kring framtida utmaningar. Det har ordnats seminarier, öppna möten, workshops, skapats delprojekt, en debattantologi och underlagsrapporter och bjudits in myndigheter, organisationer, forskare och företag. Slutrapporten, en nästan 300 sidor lång lunta, är undertecknad av Alliansens partiledare och har ambitionen att ge ”en bred beskrivning av ett urval olika framtidsutmaningar som Sverige står inför på vägen mot 2020 och 2050.” Det är en rapport präglad av floskler, upprepningar och med en skriande avsaknad av just politik.

Rapporten inleds med en orimligt lång genomgång av Sveriges utveckling de senaste 40 åren och landet i dag. Kontentan är att Sverige är ett bra land. Vi har en god demokrati, vi är toleranta och har till exempel ingenting emot att ha aids-sjuka eller homosexuella som grannar och är ovanligt jämställda jämfört med andra länder. För att vi ska fortsätta vara framgångsrika krävs dock ”analyser av framtida förändringsprocesser”. För att avsluta kapitlet proppat med truismer och självklarheter konstaterar rapportförfattarna att det är svårt att veta någonting om framtiden. Det är en utmaning att analysera något som inte redan har skett, förklarar de och konstaterar att ”det finns flera skäl till att det många gånger är omöjligt att förutsäga framtiden. Det viktigaste skälet är att framtiden per definition är okänd. Om exempelvis framtida innovationer skulle kunna förutsägas skulle de inte tillhöra framtiden. De skulle uppfinnas nu och tillhöra nutiden. Vi kan inte veta i dag det vi kommer att veta först i morgon.”

De förklarar avslutningsvis att de ”inte i detalj kan förutsäga hur framtiden kommer att se ut”, i en reservation så grundlös att det får mig att undra om någon annars hade misstagit Alliansen för profeter.

Så vad består då framtiden av?

Lite allt möjligt, visar slutrapporten. Det kan till exempel antas att i princip alla i hela världen kommer att ha tillgång till internet. Det är mycket möjligt att hiv och cancer kommer att botas. 3D-skrivare kommer att bli billigare och vi kommer att kunna skriva ut både skor och höftledsimplantat. Kanske kommer vi att odla på höjden i höghus i stadsmiljö för att bekämpa livsmedelskrisen.

Lustfyllt och naivt beskriver rapporten en värld som liksom ordnar upp sig av sig självt i ett lyckligt slut, utan politiska ansträngningar eller prioriteringar. Pandemier kan hota, i synnerhet i kombination med resistenta virus som vår överanvändning av antibiotika skapat, men det hittas säkert ett botemedel. Klimatförändringar är en utmaning, men det finns skäl till att vara optimistiska. Till exempel har Sverige 16 ambitiösa miljömål. Nu har Naturvårdsverket visserligen konstaterat att 14 av dem inte kommer att kunna nås, men vi löser det. Det är dumt att migranter råkar ut för diskriminering och svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, där får arbetsgivarna skärpa till sig.

På punkt efter punkt läser jag en skrift av politiker som abdikerat från det politiska. Som ser världens skeenden som en naturlig process, utan politiska interventioner av något slag. I låglöneländerna får arbetarna automatiskt högre lön när produktionen ökar och landet får det bättre. I höginkomsttagarländer innebär det att vi få hugga i och öka produktionstakten. Att inkomstgapet i Sverige ökat och att det kan få konsekvenser för den sociala sammanhållningen i landet är inte så bra, men det är inte så mycket att göra åt när globaliseringen ser ut som den gör. Tekniken, världsekonomin, globaliseringen, rörligheten, marknaden nämns ständigt som orsaker till det mesta.

Det är lätt att skratta åt den barnsliga naivitet och den floskelfest som präglar en slutrapport från ett två år långt projekt som säkerligen tagit en hel del resurser i anspråk. Men skrattet fastnar i halsen. Det här är regeringens dokument över den framtid som många av oss oroar oss för. Det här är deras analys av de hot som föreligger.

Ibland blir den kluvna tungan mellan skrift och praktisk politik obehaglig. Som när inkomstgapet förklaras som en närmast naturlig process och inte en konsekvens av realpolitiska beslut. Eller när den svenska skolan beskrivs som viktig för den sociala utjämningen, samtidigt som kommunala skolor utarmas och det är möjligt för dem som har råd att köpa skattesubventionerad läxhjälp. När varje rop om ett ohållbart arbetsliv och ekonomiskt system negligeras och det konstateras att en grön omställning går hand i hand med god tillväxt (hur det ska gå till löser driftiga entreprenörer, därför är det viktigt med ett gott företagsklimat i Sverige). När det påpekas gång på gång hur viktig migrationen är för Sverige och att det farligaste är om vi börjar göra skillnad på vi och dom, samtidigt som polisen rasprofilerar människor på offentliga platser och migrationsministern vill se en minskad invandring. När bristen på personal inom vården framhålls som en stor framtidsutmaning, men inga ökade resurser för att anställa fler och för bättre villkor ges. Eller när den svenska modellen framhålls som den viktigaste grundstenen för ett fortsatt starkt land, samtidigt som samma regering gör sitt bästa för att riva ner den.

Här har politiska ledare getts möjlighet att tänka kring hur en bättre värld skulle kunna byggas och deras enda konstaterande är vad vi redan visste: vi måste jobba mer och vi måste jobba längre. Framtiden är redan bestämd och den kommer köra på i exakt samma hjulspår som vi upplevt hittills. Möjligen med inslag av 3D-skrivare.

Det är en feg rapport som vilar på gamla meriter som socialdemokratin byggde upp och som heller inte ser några visioner för hur en högerpolitik skulle kunna utveckla landet och möta framtiden. ”Vad fan kan man göra, egentligen?” lär Fredrik Reinfeldt ha sagt på ett av Framtidskommissionens möten efter ett anförande av en ledande expert på klimatförändringar (Sydsvenskan 26/3). Det är en inställning som är talande för såväl Framtidskommissionens slutrapport som politikernas syn på sig själva.