Hur bära på ilskan utan att gå under?

Krönika publicerad i GP Kultur 10/4

Jag är ute och springer när Bianca & Tiffanys Så jävla PK! slumpas fram i låtlistan. Låten skrevs efter att skådespelaren och komikern Bianca Kronlöf blev kallad ”blatte” och ”hora” av en grupp män på tunnelbanan.

Systern Tiffany Kronlöf rappar och sjunger om hämndaktioner mot männen som skulle inträffa om hon inte var ”en så jävla PK tjej” som varken ägnar sig åt våld eller näthat.

Någonstans där i första refrängen slår smärtan till inuti och jag ökar stegen, pulsen slår. I andra versen tänker jag på alla sexuella trakasserier, våldtäkter, övergrepp och hot som jag och alla kvinnor som jag känner i någon form har upplevt. På den ständiga kampen för självrespekt och frihet, trots de erfarenheter som vi har. Ilskan som ständigt pyr, som sitter som en låsning i kroppen och som vi alltid måste hitta sansade och goda utlopp för.

I tredje refrängen pressar tårarna fram, rinner med svetten nerför ansiktet medan hjärtat bultar av lika delar ansträngning och ilska. Jag springer ur mig vreden och smärtan.

I Emad Burnats Oscarsnominerade dokumentär Fem förstörda kameror filmas ständiga övergrepp av israelisk militär mot den palestinska befolkning som Burnat själv tillhör. Vid ett tillfälle filmar han sin son som leker med andra barn i samma ålder. ”De som växer upp och ser vad som sker, hur ska de kunna härbärgera sin vrede när de blir äldre?”, frågar Burnat.

Jag har återkommit till den frågan många gånger. Steget mellan Palestina och Sverige är långt, men frågan är relevant i alla sammanhang där människor utsätts för förtryck, diskriminering och utsatthet. Hur bär du på ilskan utan att gå under av den? Hur hanterar du frustrationen och sorgen över dina och andras erfarenheter i en samtid som samtidigt är oerhört snabb på att döma ut politiska reaktioner som hatiska och osakliga?

I sin DN Kultur-text till Jonas Hassen Khemiri (27/3) skriver Jasenko Selimovic om ett ”diskrimineringsprivilegium”, som han ser hos både antirasister, feminister och andra grupper som talar om missgynnande strukturer. Jag förstår inte vari privilegiet ligger. Att bära på sin utsatthet, att lyfta den från skammen och i bästa fall omvandla den till en analytisk blick och ilska över sakers tillstånd är bland det svåraste en människa kan göra. Vi är många som gör det bra. Vi organiserar oss, demonstrerar, skriver, samtalar, peppar, stöttar, utbildar. Vi tar nya tag om och om igen och när vi inte orkar med någonting annat, när ilskan tar överhanden, knyter vi kanske löpskorna hårt och springer allt vi orkar. Vi härbärgerar vår vrede för att vi måste. Det är inget privilegium, utan ett ständigt sår.