Varför jag grät när jag såg Jonas Hassen Khemiris pjäs Jag ringer mina bröder

 1. För att det var första gången som jag upplevde en teaterpublik som inte så gott som uteslutande bestod av vita människor.

2. För att skådespelarna fick alla i publiken, från kulturintresserade pensionärer till skolklasser, att ropa ”vi är inte rädda!” i kör.

3. För att jag plötsligt blev så medveten om tröttheten som kommer av ett samhälle där gränserna för det offentliga samtalet har förskjutits. Där varje dag är en kamp för att bevaka positionerna vid anständighetens gräns.

4. För alla strategier för att stå ut i ett alltmer infekterat kulturkrigsklimat. Hur vi skrattar åt talet om en ”konsensuselit” och skämtar om de trötta upprepningarna om att ”våga ta debatten om invandringen”.

5. För att det där, i teatersalongens mörker, med huvudpersonen Amors minnen av hur vänner blir misstänkliggjorda och misshandlade av poliser och hans rädsla för människors blickar på hans svarta hår och mörka ögon inte längre fanns någonting kvar att försöka skratta bort.

För att det alldeles nyss kändes som om vi var på väg någonstans med den enorma uppslutningen mot REVA. Som om vi gemensamt nått en gräns och antirasismen hade börjat formera sig igen.

7. För att Jasenko Selimovic skrev en text som svar på Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask och bara nämnde REVA med några korta meningar och vi slutade tala om REVA.

8. För att all forskning, alla samlade erfarenheter, alla underbyggda argument ständigt viftas bort i ett samhälle på jakt efter både syndabockar och ”mustiga debatter”.

9. För att jag allt oftare börjat tänka på Balladen om myran när jag tar del av den offentliga debatten, visan om en myra som dör i sina försök att brottas mot ett kletigt tuggummi som bara tar över mer och mer av kroppen.

10. För att samhällsklimatet är sådant att jag börjat likna antirasismen vid en berusad myra som slåss mot ett utspottat tuggummi som riskerar att kväva den.

11. För att jag minns när Jonas Hassen Khemiri skrev i DN Kultur om alla orsaker till att han grät när han såg Ruben ÖstlundsPlay och att det var 2011 och vi hade fortfarande ingen aning om vad som väntade.

12. För att vi faktiskt var så naiva att vi trodde att Sverige var annorlunda, att vi inte skulle hamna i ett samhällsklimat där en migrationsminister får sitta kvar efter att ha uttalat sig rasistiskt och rasistiska sajter bjuds in till debatter på Publicistklubben.

13. För att den naiva hållningen straffat sig och kanske sitter vi nu i en teatersalong och skriker ”Vi är inte rädda” medan tårarna rinner nerför kinderna när vi inser att vi måste fortsätta tro på att det är sant.