Ett famlande efter en förgången tid

“Vässa kritiken!”, utropar tidskriften 00-tal i sitt sista nummer för decenniet. Den tydliga linjen är att det var bättre förr, då kultursidorna var en plats för de intellektuella och kunniga. Men i stället för en reell överblick över dagens kulturdebattklimat blir det på många sätt ett famlande efter en förgången tid.

Texterna visar på ett flertal av de paradoxer som är brännande idag. Krympande arvoden återkommer som ett skäl till kritikens fallande kvalitet. Samtidigt finns här ett illa dolt förakt för dem som faktiskt tjänar pengar på sitt kulturarbete.

I kulturpropositionen var ett av de mer kontroversiella inslagen att kulturarbete och entreprenörskap ska bli mer förenligt. Men att marknadsanpassa kulturen sticker i mångas ögon.

Tomas Forser exemplifierar detta väl då han jämför mottagandet av Hanna Hellquists debutroman Karlstads Zoologiska med poeten Per Lindbergs senaste diktsamling. Den förstnämna benämns i termer av att “de flesta recensenter borde se att det är en bok av bagateller”. Att romanen uppmärksammades med stora recensioner ser han som ett utslag av Hellquist även figurerat som kåsör i DN och skriver lightprosa. Lindbergs knappa uppmärksamhet, trots att hans lyrik “är kvalitet”, hänvisar Forser till krävande läsarutmaningar.

Hellquist hade med största sannolikhet inte fått samma uppmärksamhet om hon inte var ett känt namn. Men hade hon fått sin roman lika snabbt avfärdad som “bagatell” om hon inte fått så mycket medieutrymme.

Det är en svår balansgång: För att överleva som skribent, kulturutövare eller författare måste du själv ta ansvar för att tjäna pengar och i viss mån marknadsföra dig själv. Samtidigt riskerar du att betraktas som alltför kommersiell. Skriva insatt kulturkritik eller en artikel på Newsmill om ett aktuellt tabloidämne? Det är ett öppet sår i dagens kulturdebatt, som 00-tal tyvärr inte tar på allvar.

Den andra utmärkande tematiken rör utarmad bildning och ett mer fragmentariskt, subjektivt tyckande. Att kritiken och analyserna till stora delar flyttat ut från kultursidorna sägs vara det stora problemet, men ingen av skribenterna verkar intresserade av att ta reda på om texterna finns någon annanstans.

Den enda som ser möjligheter istället för problem är Aase Berg. Hon citerar Hanna Hallgren som i Aftonbladet sammanfattade kritiken mot postmodernismen: Den konservative kritikern förfasar sig över att absoluta värden och estetiska kvaliteter (ofta tillknutna döda vita västerländska mäns konstuttryck) sätts i gungning.

Jag lämnas med en känsla av att det är där skon skaver. De absoluta värdena har blivit allt mindre absoluta. Analyserna och diskussionerna flyttar till bloggar, bokcirklar och nätverk där engagerade människor för insatta samtal om litteratur och teater.

Särskilt tydligt blir det i intervjun med Suzanne Osten, som påtalar vikten av dialog med kritikerna, men samtidigt suckar åt tidens tyckande i bloggar. Då tydliggörs, sorgligt nog, vilken publik som är värd att tala med.

00-tals sista nummer hade kunnat bli framåtblickande och innovativt. Istället består det till största delen av en längtan till den hierarkiska kulturvärld som en gång var. Välkommen till samtiden, 00-tal. Såhär ser ert 10-tal ut.

Text publicerad i Göteborgs-Posten Kultur 12/1

Ett annat sätt att vara vuxen

Strax efter tolvslaget, då alla återigen äntrat det lilla dansgolv som skapats vid datorn, konstaterar min allra äldsta Göteborgsvän att i år är året då vi fyller 27. Att det 00-tal som passerat kanske var vår friaste och lyckligaste tid som vi någonsin kommer att ha.

Jag blir lite rädd först.

Jag har skrämts så mycket av tiden som går, haft en ständig rädsla för att bli vuxen. Det här decenniet har varit ett slagsmål med, mot och inför vuxenskapet. En inledning med fasta relationer sex år i sträck. Duktig flickvän med trerättersmiddagar, städschema och tioårsplanering gällande karriär och relationer. Sedan blev ändå ingenting som jag hade tänkt mig. När jag mötte R. och S. 2005 förändrades hela min bild av att vara 20-någonting.

”Du glömmer väl inte bort att ha roligt?”, säger mormor alltid när vi ses. ”Det är det viktigaste av allt. Så länge man är ung och frisk ska man ha roligt”.

2005 började jag ha roligt. Jag blev frisk från ätstörningarna, jag krossade kontrollfängelset, jag bröt upp från duktiga universitetsstudier och ett förhållande som jag blivit mindre duktig på. Dayjob och festa vilka dagar i veckan som helst och vara singeln00b som tog tusen hjärtsmällar och inte fattade att dricka te betydde knulla och undrade när teet egentligen skulle komma när man låg där med kuken i fittan och ännu mindre fatta att folk blev kära i en och vara världens största idiot men ändå tycka att det var man själv som var underdog för att man var så jävla ful och töntig hela sin uppväxt och aldrig sova utan skriva hela nätterna och bara jag jag jag och ett liv i kaostempo och skaffa nya relationer som man fuckade upp lika mycket och vara elakast mot de som ville värma hjärtat allra mest och åka på festivaler och börja skriva ännu mer och gå in i väggen för att man pluggade heltid, skrev och dayjobbade heltid samtidigt och fly till folkhögskola fem år efter alla andra och hänga med sina bästa vänner fem dagar i veckan för ligg var bara ligg och vännerna var trygghet och kärlek.

Så rädd för att allting skulle ta slut. Att livet skulle börja på allvar. Lite folkhögskola, lite genus, lite trassliga relationer och massor av alkohol. Mitt i allt; mina älskade vänner och alla våra traditioner.

00-talet var att bli vuxen för fort för att sedan vägra vara vuxen alls. Skriva lite roman och träffa massa bloggfolk och hänga på Hagabion med bästa vännerna i så många timmar att personalen tillslut började hata oss. Ecologica vitt, Pustervik och hångla med artonåriga män i krogkön. Det är klart att det är en efterkonstruktion när jag säger att jag älskade det. Det var så jävla jobbigt så jävla ofta.

Men det som gjorde mig vuxen var snarare människorna som jag omgav mig med. Det där gänget som började bildas runt 2005 och sedan kom att bli min familj när relationen kraschade. De som var de första människorna som jag vågade vara svag inför, som stod pall, som aldrig svek. Jag blev vuxen genom min tillit till dem. Vi blev vuxna genom våra egna, interna familjetraditioner, som inte var skapade av föräldrar och släktingar utan oss själva.

 Det var dem som jag firade av 00-talet med. Det var dem som jag firade av ett 2009 då jag återigen lärt mig läxan att vara mer noggrann i min tillit. Ett 2009 då jag på riktigt hamnat i ett offentlighetskaos och lärt känna så oerhört många människor. För båda dessa saker är jag otroligt tacksam. I år är året då jag startat företag och börjat leva på mitt skrivande. Men jag har också fått ta så många smällar av min naivitet och mitt utlämnande av mig själv, vilket är en stor anledning till att bloggen alltmer blivit jobbpubliceringar och mindre privat. Jag har lärt mig, the hard way, att alla inte kan ta min svaghet, men också att den ibland måste få finnas där. Att jag måste bli bättre på att välja mellan privat och offentlig i alla sammanhang.

Det var mina vänner, de som kände mig när jag var down and out och vi hade lika roligt nu som alltid. Våra familjetraditioner av den där pastasalladen som vi gör varje år, allsång till Orups Indiedrottning och hitsdans. Denna enorma trygghet och deras stolthet över mig som överstiger all annan bekräftelse i världen. Det var dem på nyårsafton av bubbel, fnitter, tokdans och samtal och det var Karin som var ett av mina bästa nytillskott under året som gick. Hon som höll om mig när jag bröt ihop i en trappuppgång i Stockholm, som höll om mig när mitt svajiga förhållande återigen hade kraschat och jag låg i Julias soffa och skrek av mardrömmar. Det var Gustav, som tillslut kommit mig närmare än de flesta andra människor och som ägnat de senaste månaderna åt att skapa oaser av lugn i min vinterlåghet och ta hand om mig bättre än de flesta andra har orkat.

 Vi står i ring och vrålar Totos Africa med bubbelyra i hela kroppen. Det är inledningen på ett nytt decennium och ingenting skrämmer mig lika mycket längre. Jag har hittat ett annat sätt att vara vuxen på. Jag lär mig fortfarande och det är helt okej.

De 50 bästa låtarna från 00-talet

Det blev 50 stycken låtar på min 00-lista. Orkar man inte läsa listan kan man bara gå hit och lyssna på den.
Alla låtar är utan inbördes rangordning och jag blandar skivspår med hits hejvilt.

1. Heart of the city (Ain’t no love) – Jay-Z
Jag var nittonårig indiepopare och nyförälskad i en hiphopkille. Han gav mig ett blandband med sina hiphopfavoriter. När kassettbandet nådde Heart of the city (Ain’t no love) var jag tvungen att sätta mig ner. Samplingen, introt, hans rap. Allt bara drabbade mig. Jag spolade tillbaka och lyssnade om. Om och om igen. Sju år senare är det här fortfarande låten jag kan rappa utantill och den låt inom hiphopgenren som jag lyssnat mest på. Den håller fortfarande.
2. La cienega just smiled – Ryan Adams
En vän till mig satt en gång på en efterfest och beskrev den här låten som att höra änglar gråta. Det ligger ganska nära sanningen. Det är fyllesentimentalitet, tårar och en bitterljuv känsla. Neither of you really help me to sleep anymore, konstaterar Ryan Adams och nickar med mig i sömnlösa tårar.
3. Soul meets body – Death cab for cutie
Motivering finns här
4. Mina hundar – Fattaru
Indiepopare som sagt. Men mitt i allt slog Fattaru ner. Med en takt, ett flow, som inte liknade något annat som jag lyssnat på. Debuten Fatta eld blev sönderspelad när den släpptes. Fortfarande en av de bästa svenska hiphopskivor som har gjorts.
5. Klåparen – Kent
Om Hagnesta Hill var skivan som landade mitt i tonårsångest, uppbrott och frustration så var Du & jag döden skivan som beskrev den blasérade vuxna människan och dess spöken. Hur vår självbild alltid jagar oss likväl. I Klåparen möter vi den vuxna, framgångsrika som har förändrat hela sig och blivit den där svanen. Som minns sin tonårstid av ensamhet och utanförskap, för att slutligen inse att den där misslyckade tonåringens vrål fortfarande ekar inuti. En av mitt nollnolltals viktigaste texter.
6. What goes around/ Comes around – Justin Timberlake
En av decenniets vassaste låtar skapades av en ung, svensk låtskrivare som blev lurad på props och pengar. I Timbalands och Timberlakes händer blev det en fantastisk uppgörelse med personen som dumpade dig och nu vill ha dig tillbaka. När Timberlake spelade i Scandinavium 2007 grät jag under hela låten.
7. 9 Crimes – Damien Rice
När låtar skrivs om otrohet är det oftast den bedragna som får komma till tals. I Damien Rices ohyggligt starka duett 9 Crimes är det istället den otrogna som beskriver tvekandet, längtan efter någon annan, brottet och viljan till försoning. Resultatet blir en låt smärtsammare än alla bedragen-låtar tillsammans.
8. Trick me – Kelis
Låtar som regerar både hjärta, skalle och dansröv är sällsynta. Kelis lyckas pricka in alla tre. Till asshakin’-komp förklarar hon att this is it och konstaterar cyniskt att frihet för dig har bara handlat om vem som landat på din kuk.
9. So sick – Ne-Yo
Gudarna ska veta att jag har försökt uppskatta r’n’b. Det har bara fungerat i ett fåtal fall och nästan aldrig i balladform. Så smetigt, så ointressant. Sedan kom Ne-Yo och fick mig att i smyg spela So sick och skämmas över mig själv. Jag har slutat skämmas nu. Det här är en av de viktigaste låtarna under mitt 00-tal.
10. Skinny love – Bon Iver
De enklaste låtarna är ibland de som fastnar längst hos en. Skinny love har aldrig släppt taget om mig.
11. D.A.N.C.E. – Justice
Det var maj i Paris och på varje klubb, på varje köpcenter spelade de den konstiga elektrolåten med barnröster. Någon månad senare fanns det inte en klubb i Göteborg som inte spelade den heller. Men för mig är den alltid majnätter i Paris.
12. Suck my dick – Lil’ Kim
Snuskiga, underbara Lil’ Kim. Krasst konstaterar hon att om jag var en snubbe skulle jag säga åt dig att suga min kuk och sätter fingret på vilka begränsningar det innebär att vara dirty och kaxig som kvinna. Värdelös i Spotify, på grund av alla cencurerade ord.
13. Time to pretend – MGTM
Now let’s have som fun. Så enkelt är det faktiskt ibland.
14. Oh Timbaland – Timbaland
Det finns näst intill oändliga mängder hiphoplåtar som samplat Nina Simone. Fler kommer att dyka upp den här listan. Men ingen gjorde det under 00-talet som Timbaland. På en, i övrigt rätt medioker, Shock Values inledde han med ett pianoinledning och ett beat som knockade allt annat.
15. Take me out – Franz Ferdinand
Ett måste på alla våra fest under det tidiga tiotalet och obligatorisk på varje indiedansgolv med självaktning.
16. Afrodisiac – Brandy
Åh, Brandy. När blir du lika stor som Beyoncé? Man hör ju att du har all potential, inte minst under tidigt 2000-tal.
17. Shoreline – Broder Daniel
Det sista riktigt starka bidraget från Broder Daniel. Men så starkt det var.
18. It takes a fool to remain sane – The Ark

Hade någon frågat mig när låten kom om jag tyckte att den var bra, då hade jag blånekat. I min värld av ickekommersiell indiepop blev The Ark snabbt en paria i sammanhangen. Några som försökte claima underdogism och lånade från våra glamrockshjältar, men samtidigt blev hyperkommersiella väldigt snabbt. Det tog många efterfester och allsång innan jag erkände låtens storhet. Underdogism for the masses!
19. He wasn’t man enough – Toni Braxton
Tack Toni för att du räddat mig i mina tårfyllda, hatiska revanchlägen då snubben gått vidare med någon annan. Han var helt enkelt inte bra nog. Baby, det vet du.
20. My lover will go – Ane Brun
Ane Brun tog gitarren och kom in i en snubbdominerad värld av gitarrer, bitterhet och sorgsna hjärtan. Hon gjorde det galant. Med en sjömansliknande melodi och en flaska rödvin gjorde hon stor musik av allmängiltiga känslor.
21. Jesus etc. – Wilco

Pop och Jesus hör ihop. Det visade Wilco om inte annat.
22. I thought you were my boyfriend – Magnetic Fields
Stephon Merrits djupa röst tillsammans med ett Magnetic Fields-distinkt komp och en enkel text om att bli lämnad. Så bra det blev.
23. Fake empire – The National

Hela The Nationals Boxer är en skiva inte gjord av denna världen. Fake empire är bara ett av bevisen på att det här var en av 00-talets absolut bästa skivor.
24. Hips don’t lie – Shakira ft Wyclef Jean
Våren 2006 fylldes min jazzdanssal av svängande höfter och skakande bröst. Allt var Shakiras fel. För detta är jag henne evigt tacksam.
25. La realite – Amadou & Mariam

Mitt i den västerländska popen dök plötsligt två blinda maleser upp och blev producerade av Manu Chao. Det var inget världsmusikprojekt eller musikmöte. Det var bara en så överdjävligt bra låt att vi tappade all etnocentrism för en stund.
26. Honey, honey – Feist
Feist var en av nollnolltalets viktigaste, kvinnliga sångröster. Honey, honey är ett lysande exempel på den sortens avskalade dramatik som hon gett mitt musilyssnande de senaste åren.
27. Hate it or love it – The Game ft 50 Cent
Vi stod i vårt gemensamma kök, jag och min dåvarande pojkvän. Han skruvade upp. “Den här låten handlar om dig”, sa han. Jag förstod ingenting, för allt jag hörde var en jävligt bra låt. “The underdog’s on top”, sa han, “det är du och det kommer att bli du”. Det blev det.
28. It pays to belong – The Embassy
Åh, de där onsdagarna på Uppåt Framåt med gratis inträde, där hipsterkidsen trängdes i baren. Alla Svanen-nätter, förfester och Röda Sten-kvällar. Åh, alla gånger man vinglade genom Vasastan på väg någonstans, varsomhelst. Och överallt, Embassy, alltid Embassy och alltid blev man lika glad.
29 1 Thing – Amerie
Trummor, blås och en Amerie som sjunger så att man undrar när hon någonsin hinner andras genom låten. En av nollnolltalets absolut bästa hitlåtar.
30. Get by – Talib Kweli
Consciousrap möter Nina Simone möter körer och resultatet blir den där låten som du spelar en måndagmorgon för att ta dig ur sängen.
31. Soldier – Destinys Child ft T.I. & Lil’ Wayne
En vän till mig sa att Destinys Child kommer bli vår tids Supremes när vi tittar tillbaka. Beyoncé vår tids Diana Ross. Det blir tydligt när jag sammanställer den här listan. Jag vill peta in Destinyslåtar och Beyoncé-hits mest överallt. Men den av alla Destinys-låtar som vinner överlägset är denna sorgligt bortglömda låt, i slutet av Destinys Child-eran. En överdjävligt snygg hyllning till thugsnubben from the hoods.
32. Such great heights – The Postal Service
I slutet av natten på dansgolvet, när alla börjar bli trötta. Det är då den kommer. Och man dansar, man dansar fast fötterna värker och strupen är torr och i refrängen sjunger man och ser in i varandras ögon och det är just sådana stunder man är helt odödlig från de där höga höjderna av endorfin och adrenalin tillsammans.
33. Black republican – Nas ft Jay-Z
Hiphop is dead och jag hade en episk natt tillsammans på ett nattåg till Östersund julen 2006. Den skivan räddade hela den natten av ett krossat hjärta, sömnlöshet och sorg. Den skivan kom att definiera hela den vintern. Jag glömmer aldrig Stockholms Central i vinternattskrud i samma stund som stråkar möter beat.
34. Gimme more – Britney Spears
Det finns så många Britney-låtar som jag vill ha på den här listan. Men det minimalistiska beatet, den monotona upprepningen av en simpel gimme more-fras, stönande och ett väsande It’s Britney, bitch slår alla de andra.
35. Silent shout – The Knife
En av de bästa svenska låtar som har gjorts. Helt enkelt.
36. Gårdakvarnar och skit – Håkan Hellström
Jag skiter i om den handlar om kärleken till ett fotbollslag eller om hela svenska folket allsångsannekterat på låten. För mig är det stora ord om kärlek, om att hitta den där människan som håller ut och står ut med en. Om att tillslut möta någon som ens trasighet accepteras tillsammans med. Att i kärleken vara just den småfula, halvpatetiska människa man egentligen är, att aldrig ha känt sig normal utom i just den kärleken. Större än så kan inte kärlek vara.
37. Fulla för kärlekens skull – Eldkvarn
Mitt bland alla beats och statementtexter kommer Eldkvarn med sin hopplöst gubbiga rock och sjunger om att vilja fly från kärleken, åter möta sin hemstad och havet. Omodernt, sunkigt och alldeles fantastiskt bra.
38. With every heartbeat – Kleerup ft Robyn
När man vet att det är över. Hur mycket man än älskar, hur mycket man än vill att det ska fungera. När man lämnar den där kärleken, i vetskap om att den människan alltid kommer att finnas med en. I varenda jävla hjärtslag kommer man undra om man gjorde rätt den gången då man gick. Så ont gör det. Så bra lät det.
39. Mykonos – Fleet Foxes
Den där Fleet Foxes-hypen, så länge jag försökte värja mig. Sedan gav jag upp och kapitulerade till ljudet av bland annat Mykonos. Hur kunde jag göra annat?
40. Buildings and mountains – The Republic Tigers
Den sommaren var jag så kär och jag längtade så mycket. Jag gick Röda Sten-promenaden och i hörlurarna ständigt Buildings and mountains, om alla hinder mellan oss. När hösten kom och det tog slut var det den här låten som mötte mina öron i mp3-spelaren, när jag såg mot hans ryggtavla på väg bort. You’ve been good to me, have I been good to you?
41. If I can’t – 50 Cent
Du vet hur det funkar, fifty. Varje gång man vill ge upp, varje gång man tänker att nu lägger jag ner det här skrivandet, opinionsbildandet, romanarbetet eller politiska arbetet det är då man kaxigt säger till sig själv “If I can’t do it, homie, it can’t be done”.
42. Phantom Limb – The Shins
En hel vår lyssnade jag bara på The Shins. Jag tror att det var tack vare dem som jag började uppskatta popmusik igen.
43. Halo – Beyoncé
Så stor är kärleken ibland, i en taxi genom ett nattligt Göteborg. Med nya vänner, utsmetad läppstift runt munnen och fnissig yra i hela skallen. Så lätt rasar ens försvar ibland, inför rätt människor. Plötsligt är man bara hopplöst deras, omöjliga att stänga ute.
44. Testify – Common
Commons Be är en av nollnoll-talets bästa skivor och det här är ett av de allra bästa spåren. Innan Common gick bort sig i halvtråkiga försök att göra snuskig rap, efter han lämnat sin tyngsta ryggsäck bakom sig. Vad bra han var då.
45. Turn the page – The Streets
Redan i inledningslåten, redan i introt fattade man. The Streets skulle rita om ens musikaliska karta, helt vända blad.
46. Samma nätter väntar alla – Markus Krunegård
Det kanske kommer en dag då jag kan höra låten live utan att börja gråta. Det kanske kommer en dag då den här låten kommer att sluta göra så förbannat ont. Men fortfarande är den en av de mest raka och smärtsamma beskrivningar av saknad och längtan efter det som var, det som man fuckade upp, det som man innerst inne vet gått förlorat för alltid.
47. Say it right – Nelly Furtado
“Du måste lyssna på Loose“, sa en kompis. Jag fnös och minns tidigare kommersiella etnopoputsvävningar som knappast lämnade något bestående minne. Sedan gav jag Furtado en chans och mötte en alldeles strålande skiva. Den här Timbalandproduktionen är ett av de bästa exemplen från Loose.
48. Two words – Kanye West ft Mos Def
Jag är svag för körer och stråkar i hiphop, okej. Jag är svag för tidiga Kanye West. Jag är svag för Mos Def. Trots allt annat Kanye gjort är det fortfarande den här låten som jag framhåller som den starkaste. Fiolerna i slutet, jag säger bara my god – fiolerna i slutet.
49. This mess we’re in – PJ Harvey ft Thom Yorke
PJ Harveys starka röst mot Thom Yorkes mumlande. På olika platser, med samma längtan. Samma hopplöshet. Den här röran. Vi kommer inte ur den. En viskande försoning och avsked till varandra.
50. Bucky done gun – M.I.A.
Quiet down, I need to make a sound. Så slog sig M.I.A. in i musikvärlden och gjorde något helt nytt och bestående.