Elin Grelsson

Strax efter tolvslaget, då alla återigen äntrat det lilla dansgolv som skapats vid datorn, konstaterar min allra äldsta Göteborgsvän att i år är året då vi fyller 27. Att det 00-tal som passerat kanske var vår friaste och lyckligaste tid som vi någonsin kommer att ha.

Jag blir lite rädd först.

Jag har skrämts så mycket av tiden som går, haft en ständig rädsla för att bli vuxen. Det här decenniet har varit ett slagsmål med, mot och inför vuxenskapet. En inledning med fasta relationer sex år i sträck. Duktig flickvän med trerättersmiddagar, städschema och tioårsplanering gällande karriär och relationer. Sedan blev ändå ingenting som jag hade tänkt mig. När jag mötte R. och S. 2005 förändrades hela min bild av att vara 20-någonting.

”Du glömmer väl inte bort att ha roligt?”, säger mormor alltid när vi ses. ”Det är det viktigaste av allt. Så länge man är ung och frisk ska man ha roligt”.

2005 började jag ha roligt. Jag blev frisk från ätstörningarna, jag krossade kontrollfängelset, jag bröt upp från duktiga universitetsstudier och ett förhållande som jag blivit mindre duktig på. Dayjob och festa vilka dagar i veckan som helst och vara singeln00b som tog tusen hjärtsmällar och inte fattade att dricka te betydde knulla och undrade när teet egentligen skulle komma när man låg där med kuken i fittan och ännu mindre fatta att folk blev kära i en och vara världens största idiot men ändå tycka att det var man själv som var underdog för att man var så jävla ful och töntig hela sin uppväxt och aldrig sova utan skriva hela nätterna och bara jag jag jag och ett liv i kaostempo och skaffa nya relationer som man fuckade upp lika mycket och vara elakast mot de som ville värma hjärtat allra mest och åka på festivaler och börja skriva ännu mer och gå in i väggen för att man pluggade heltid, skrev och dayjobbade heltid samtidigt och fly till folkhögskola fem år efter alla andra och hänga med sina bästa vänner fem dagar i veckan för ligg var bara ligg och vännerna var trygghet och kärlek.

Så rädd för att allting skulle ta slut. Att livet skulle börja på allvar. Lite folkhögskola, lite genus, lite trassliga relationer och massor av alkohol. Mitt i allt; mina älskade vänner och alla våra traditioner.

00-talet var att bli vuxen för fort för att sedan vägra vara vuxen alls. Skriva lite roman och träffa massa bloggfolk och hänga på Hagabion med bästa vännerna i så många timmar att personalen tillslut började hata oss. Ecologica vitt, Pustervik och hångla med artonåriga män i krogkön. Det är klart att det är en efterkonstruktion när jag säger att jag älskade det. Det var så jävla jobbigt så jävla ofta.

Men det som gjorde mig vuxen var snarare människorna som jag omgav mig med. Det där gänget som började bildas runt 2005 och sedan kom att bli min familj när relationen kraschade. De som var de första människorna som jag vågade vara svag inför, som stod pall, som aldrig svek. Jag blev vuxen genom min tillit till dem. Vi blev vuxna genom våra egna, interna familjetraditioner, som inte var skapade av föräldrar och släktingar utan oss själva.

 Det var dem som jag firade av 00-talet med. Det var dem som jag firade av ett 2009 då jag återigen lärt mig läxan att vara mer noggrann i min tillit. Ett 2009 då jag på riktigt hamnat i ett offentlighetskaos och lärt känna så oerhört många människor. För båda dessa saker är jag otroligt tacksam. I år är året då jag startat företag och börjat leva på mitt skrivande. Men jag har också fått ta så många smällar av min naivitet och mitt utlämnande av mig själv, vilket är en stor anledning till att bloggen alltmer blivit jobbpubliceringar och mindre privat. Jag har lärt mig, the hard way, att alla inte kan ta min svaghet, men också att den ibland måste få finnas där. Att jag måste bli bättre på att välja mellan privat och offentlig i alla sammanhang.

Det var mina vänner, de som kände mig när jag var down and out och vi hade lika roligt nu som alltid. Våra familjetraditioner av den där pastasalladen som vi gör varje år, allsång till Orups Indiedrottning och hitsdans. Denna enorma trygghet och deras stolthet över mig som överstiger all annan bekräftelse i världen. Det var dem på nyårsafton av bubbel, fnitter, tokdans och samtal och det var Karin som var ett av mina bästa nytillskott under året som gick. Hon som höll om mig när jag bröt ihop i en trappuppgång i Stockholm, som höll om mig när mitt svajiga förhållande återigen hade kraschat och jag låg i Julias soffa och skrek av mardrömmar. Det var Gustav, som tillslut kommit mig närmare än de flesta andra människor och som ägnat de senaste månaderna åt att skapa oaser av lugn i min vinterlåghet och ta hand om mig bättre än de flesta andra har orkat.

 Vi står i ring och vrålar Totos Africa med bubbelyra i hela kroppen. Det är inledningen på ett nytt decennium och ingenting skrämmer mig lika mycket längre. Jag har hittat ett annat sätt att vara vuxen på. Jag lär mig fortfarande och det är helt okej.

Nyårslöften inför 2009:
1. Kunna leva på skrivandet.
2. Lära mig att uppskatta löpträning.
3. Hitta en hyfsat vettig människa att ligga med på regelbunden basis.

Där faller ännu ett år sönder till små minnen, sjunger Jocke Berg i Kent i låten Thinner. Visst är det precis så. Minnet fragmenterar och kvar blir personliga och gemensamma pusselbitar.
Precis så är 2009 ett pussel av nyhetsrubriker, debatter, människor och fenomen. Vad som var viktigt och minnesvärt har under de senaste veckorna bearbetats i mediers alla nyårskrönikor.

Vad som däremot på riktigt hade betydelse under året kommer vi förmodligen inte att kunna se förrän vi har distans och en riktig retrospektiv blick. Detta decennium har snart tagit slut. Framåt nästa decenniumskifte kanske vi kan se vad 2009 egentligen betydde för oss.

Hur kommer vi att se på en svininfluensaepidiemi, som började som ett virus i Mexico och slutligen blev en vaccinangelägenhet för hela svenska folket? Minns vi pandemiskräcken, de första dödsfallen och rusningarna till vårdcentralerna för att vaccinera oss?

Vad blev konsekvenserna av Sverigedemokraternas ökade siffror i opinionsundersökningar? Vad hände med en alltmer utbredd islamofobi, med diskussioner om allt från burkhor till minareters varande i det offentliga rummet? Enskilda händelser, som Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet och Schweiz minaretförbud, kommer att fogas samman till en större bild.

Minns vi fortfarande var vi befann oss vid enskilt stora händelser? Barack Obama blev ny president i USA och Michael Jackson dog. Stora delar av världen stannade upp för ett ögonblick.

Vad fick intensiva kampanjer för Dawit Isaaks befrielse och en fortsatt stark diskussion kring klimatet för konsekvenser?

Och minns vi vem Anna Anka var?

Hur påverkade EU-parlamentsvalet och Lissabonfördraget hur EU utvecklades? Vad fick FRA och nya övervakningsmöjligheter för långtgående konsekvenser? Det kommer vi att börja se om tio år. Likaså kan vi då på riktigt se konsekvenserna av andra beslut rörande Internet och kommunikation, såsom Ipredlagen och Telekompaketet. På samma sätt kommer vi om tio år att kunna minnas de sociala medier som alla pratade om. Kommer någon att använda Twitter och hänvisa till blogginlägg om tio år? Är det med nostalgiska leenden vi minns Twitterjournalistikens början?

Hur ser situationen för Iran ut, tio år efter ett omdiskuterat valresultat och nedslagna protester? Hur tänker vi då kring Sveriges trupper i ett oroligt Afghanistan och hur ser situationen i Mellanöstern ut, när vi har Gazakriget i tio års retrospektiv?

Hur tänker vi kring fenomen som vampyrtrenden, med Twilight och True Blood? Vad fick egentligen debatten kring Anna Odell och Konstfack för efterverkningar i vårt sätt att se på konst och var gränserna går? Minns vi kultureliten, verklighetens folk och Hägglunds utspel?

Än så länge är det svårt att se vad som var de betydande händelserna under 2009. Men en sak är säker: Om tio år vet vi i alla fall hur många av alla oss som köpte eller gav bort spikmattor under 2009 som fortsatte att använda dem för lång tid framåt.

Krönika publicerad i VK 29/12

Mycket underligt har hunnit hända redan under 2009. Jag fått skribentjobb och sidekickat i direktsänd riksradio, fått några projekt att börja rulla och skrivit krönikor för glatta livet. Jag har förlorat en morfar, men helt hipp som happ blivit nyförälskad med pojkvän och däremellan har jag dessutom hunnit flytta och blivit med mycket osäkert kontrakt men fin kombo.

Ännu underligare är det att jag faktiskt börjat bjuda folk på maten. Senast som jag gjorde det var nog 2004, möjligen 2005. Det var då som jag senast hade ett riktigt kök och någon som såg till att jag diskade efter mig.

Ikväll bjöd jag således in större delen av de fina i mitt närmaste gäng och ägnade en söndagkväll åt att prata, skratta och diskutera. Men först ägnade jag flera timmar åt att stå i en blommig sommarklänning, med rosett under tuttarna och osedvanligt lång längd för att vara jag (läs: inte fittkort) och kavla ut pajdeg tills kinderna blev rosiga. Maken till kvinnlighetschock har jag inte upplevt på länge. Men jag tror att jag gillade det. I alla fall så länge jag får kompensera med att jag fortfarande, efter flera månaders boende här, inte tagit mig för att sätta upp gardiner i sovrummet än.

Det handlar ändå bara om symbolik, om något icke-existerande som vi själva har skapat. Det är bara symbolik och en irrationell förhoppning om förändring, framtid och nya vanor. Det är egentligen ingenting som händer mellan de sista sekunderna i det gamla året och de första på det nya året.
Ändå är det så vackert. Storslaget. År efter år.

Vi står ihopträngda på S. balkong och jag håller Den mörkhårigas hand och över Kortedala och Bergsjön har fyrverkerierna redan börjat skjutas av och när vi skrikräknat ner det nya året faller vi in i varandras famnar och någon spiller vin över mig och S. ser tårig ut i ögonen och vi skriker att vi älskar varandra. Över himlen exploderar färgerna. Överallt hörs skriken och smällarna. Handen skakar av kylan och V. säger att det viktigaste och vackraste är att vi får fira in det nya med varandra.

Det är just så vackert. Storslaget. År efter år. Det kan det väl få vara? Någonting kan väl få vara just så grandiost och storslaget och symboliskt i all sin irrationella, slumpmässiga och naiva förhoppning som det där tolvslaget alltid är?
Kan man inte få lova sig själv år efter år att det kommer att bli det bästa året någonsin, att det kommer att bli bra, att det som varit dåligt ska förbättras och förändras. Kan man inte få ha lite tilltro till att man kanske det här året kommer att sluta röka eller få det där jobbet som man hoppas på? Kan vi inte få tro att år 2009 kommer att bli året då saker blir lite bättre för oss alla?
Nyårsafton är en symbolisk, irrationell företeelse som ger oss en ny chans. En siffra förändrad, som ger en distans till det som varit och det som är nuet och framtiden. Vi behöver alla nya chanser, minst var 365:e dag. Man får alltid en ny chans. Det är värt att fira.

…att jag under årets nyårsafton fan inte ska hålla på och tjata som jag gjort de senaste åren om att ”det första dygnet på nya året bestämmer hur resten av året ska bli”.
Det var ju rätt sweet back in 2006 towards 2007 när nya året började med att jag vaknade upp naken ihop med LSM. Det var mindre kul förra året när jag var på en trist fest, den enda som inte bangade min efterfest var Den mörkhåriga och vi försökte dra igång såväl absinthdrickande som New Order på stereon men slutade mest trötta och frusna och sedan panikrunkade jag eftersom jag var så rädd över tanken att om jag inte fick orgasm under det första dygnet på året skulle jag inte få en enda orgasm under hela 2008.

Jag ska heller inte bli den där jävla underdogen, som alltid måste vara så speciell och tvärtemot, när det ska börja sättas nyårslöften. Förra nyåret satt alla och pratade om att de skulle dricka mindre, strula mindre, ägna sig mer åt natur och kultur. Varpå jag såklart satte nyårslöftet att dricka mer alkohol än någonsin och definitivt fortsätta vara strulig singel under hela 2008.
Mission ackomplished. High five på mig eller nåt.