“Jag har studerat så mycket att jag nästan med säkerhet kan säga att Gud inte finns. Ändå tror jag.”

Jag har tagit igen de tre första delarna av Åh Herregud på svtplay. Jag har blivit ömsom berörd, gråtmild, inspirerad och uttråkad. Uttråkad enbart av det onödigt stora personfokus som läggs på Jonas Gardell. Stundtals är det både legitimt och riktigt bra. Jag är oerhört svag för Gardells anförande i kyrkan, där hans knivskarpa betraktelser och humor kommer till sin rätt. Mindre nödvändigt är hans kyrktantsimitation eller lek med att vara en transsexuell fåraherde. Det tar fokus, helt enkelt.

Men visst är det en Gardellsk show på det stora hela och oftast fungerar det. Framförallt för den briljanta blandningen av personligt, privat, historiskt och samhällsorienterat. Precis som tro är blandas Bibelkunskap och dess historiska bakgrund med starka videodagböcker där en enskild människa talar inför kameran om sin relation med Gud. Parallellerna mellan Bibelns texter och dess historiska kontext, samt vilken relevans de kan ha för vår samtid, är alltid spot on. Samtidigt har programmet en barnslig nyfikenhet inför frågor som om man kan göra en deal med Gud eller vad som egentligen menades med oren.

Det här är ett program som inte är gjort av kristna för kristna. Det vore väldigt tråkigt om det bara blev ett internsnack. Till exempel har jag rekommenderat tredje avsnittet, om trons befrielse, till Isabelle Ståhl som flera gånger funderat kring det paradoxala med att tron ska göra en fri.

Kanske rekommenderar jag det för att det är en bra ingång till min tro. Om en Gud som inte går att få ihop, en postmodernistisk syn där Bibeltexter kräver sin kontextualisering och där människans svaghet och frihet är det centrala. Jag misstänker att programmet kan uppröra en och annan mer konventionellt troende, då det såväl diskuterar Jesus på korsets egentliga betydelse och hur det kommer sig att man fortsätter att tro, trots att alla bevis pekar på att Gud inte existerar.

Det senaste avsnittet har varit det hittills viktigaste för mig. Befrielseteologin är viktig på ett såväl samhälleligt, som ett personligt plan. Att bli befriad ur sitt eget slaveri behöver inte innebära vare sig förtryck eller social misär. Alla bär på ett personligt slaveri, av rädslor och erfarenheter som håller en tillbaka. På samma sätt är befrielseteologin på ett större plan en av de viktigaste grundpelarna i kristendomen. Från slavars hymner och svartas befrielserörelser, till feministiska Bibeltolkningar och queerteologi; kyrkan är mer än den förtryckande och missionerande institutionen. I trons fundament finns också en befrielse, för både individer och grupper. Att resa sig och gå, att inte låta bojor hålla tillbaka en, är ett genomgående Bibeltema. Likaså är det intresset för många teologer och inte minst är det en viktig ritual i modernt utformade gudstjänster. Vi ber om att bli emottagna, med svagheter och dåliga erfarenheter, vi ber om att få lämna dem hos Gud. Gå i frid, är det sista prästen säger, precis som Jesus uppmanar oss att gå. Att lämna det förflutna, att gå vidare. Inte stagnera, utan utvecklas.

Bland det mest spännande med den befrielseteologiska ingången är också att både solidaritet och individualism här möts. Kristendomen talar till oss som i grunden fria människor, bundna av normer, förväntningar, rädslor och vårt personliga bagage. Den säger till oss, genom Jesus, att vi är fria att lämna det. Vi får krossa de bojorna. Samtidigt talar den också till oss som grupper, att våga slå oss fria. Likväl talar den om kärlek och solidaritet, bortom normer och utifrån en öppenhet och kärlek. Här finns inte längre en motsättning mellan kollektiv solidaritet och individuell utveckling. Vi utvecklas genom varandra, genom att se oss själva och varandra för vad vi är, och genom att ständigt tro att vi kan utvecklas. Likaså ser vi oss själva i varandras svagheter och rädslor.

Jag rekommenderar alla avsnitt av Åh Herregud för alla som är det minsta samhällsintresserade och funderande. Jag rekommenderar också er som har vägarna förbi att komma till Forum Helena i Kyrkans Hus i Skövde ikväll klockan 18.  Där kommer jag att delta i en paneldiskussion om Svenska Kyrkans roll i samtiden, med särskilt fokus på solidaritet och politik. Jag, Dag Tuvelius (chefredaktör för Kyrkans Tidning), Fredrik Hedlund (samordnare Ideellt Forum) och Quazim Gosalci (flyktingsamordnare, Röda Korset) pratar om vad vi egentligen ska med kyrkan till i dagens samhälle. Kan man inte komma, kan man också följa Karin Långström-Vinge på Twitter och följa diskussionen där, samt ställa egna frågor via henne.