Nycander och illusionen om sanning

Det är lustigt med liberaler. Mot de flesta analyser som inbegriper förövare/offer, strukturer, ojämlikhet och diskriminering svarar de att man inte ska vara så lättkränkt och ta av sig offerkoftan. Det är faktiskt ens eget ansvar att förändra saker och sluta skrika om att du blivit felbehandlad i tid och otid. Det är lustigt med liberaler när de samtidigt sällan spiller en chans att påpeka att de är förtryckta av media, de gängse politiska strömningarna och vänstermakten och verkar gilla att gråta ut i tid och otid över dessa faktum.

Nej, det gäller inte alla liberaler, men jag har hört Fredrik Segerfeldt påpeka att hela DN Kultur är ett vänsterprojekt och X antal liberala debattörer åberopa jante så fort de blir ifrågasatta, tillräckligt många gånger för att se ett mönster. Liberalernas motbegrepp till kränkt stavas jante och är lika effektivt att använda när man känner sig felbehandlad. Men man slipper det där jobbiga offerbegreppet. Det är ju bara andra som är avundsjuka.

Något sådant tänkte jag när jag läste del 1 (fortfarande helt bisarrt att det är 2) i Svante Nycanders DN Debatt-svador mot den utbredda antiliberalismen på kultursidor och på universitet. Jamen, det är väl bara för dig och Timbro att ta av er offerkoftorna och förändra mediaklimatet då, Svante. I övrigt var det svårt att reagera när jag inte kände igen mig överhuvudtaget. Som Gustav skrev: Ja, möjligen från demonstrationståg och vänsterkretsar, men knappast från kultursidor. Men jag vet inte, som varande vänster kanske jag bara är maktblind, även om jag håller med om en hel del liberala åsikter och har större slagsida åt socialliberalhållet än gammvänster.

Nog om detta. Hade det inte kommit en del 2 hade jag kanske nöjt mig med ovanstående häcklande analys, fått några arga kommentarer och lämnat det där. Men del 2 är så mycket mer problematisk.

Nycander företräder nämligen effektivt illusionen om en forskning fri från såväl ideologi, som relativism. Den rationella analysen och sanningsbegreppet är det enda som ska finnas i universitetsvärlden. Som om det någonsin varit så enkelt. Att universitetet enbart kan bestå rationell analys och oberoende sanningar är ungefär lika trovärdigt som att Public Service alltid kan vara helt objektivt. En schimär, för att upprätthålla status och förtroende, men alltid någonting som skarvar.

Har Nycander undersökt om någon antiliberalism frodas på handelsprogrammet eller nationalekonomin? Är det rationellt och sanningssökande att nästan ingen kurslitteratur skrivs av kvinnor och att såväl filosofi som idé- och lärdomshistoria misslyckas med att ta upp flera betydande kvinnliga filosofer och tänkare? Personligen har jag läst kurslitteratur kring alltifrån att män och kvinnor talar olika språk för att vi har olika sorters hjärnor till ett folklustigt historiehumbug om landsbygdens bordeller under 1600-talet. Antiliberalism är bara ett av problemen med dagens kurslitteratur och undervisning.

Universitet, och i synnerhet humaniora, lider av stora problem idag. Ekonomiska resurser utarmas och krav på anställningsbarhet och nyttoforskning gör att bildning blir en parantes i ett utbildningsväsende som alltmer dansar efter såväl statens som marknadens pipa, snarare än att vara en fri samhällsinstitution. Det är ett enormt problem och just därför gör det mig så ledsen när stofila akademikermän tar patent på problemet med sin lösning om att det är rationalitet och sanning som behövs och har utarmats. Inte sällan utmålas genusvetenskap och postmodernistiska tankegångar som det som utgör hotet. Det konservativa tillbakablickandet till ett universitet utan politiska strömningar är att se tillbaka på något som aldrig funnits.

Staten och marknaden ska inte lägga sig i universitetet, skriver jag, men påpekar samtidigt att utbildning och forskning utan ideologi och partiskhet är omöjlig. Hur går det ihop? För mig är det två skilda saker. Att kräva att forskning ska leda till samhällsnytta är att sätta universitetens roll på spel och underkasta forskningen samhället. Att sätta press på studenter att komma ut som anpassningsbara för arbetsmarknaden är att sudda ut det som borde vara det primära med utbildning: Förmåga till kritiskt tänkande, egna slutsatser och analyser. Just detta ska undervisning och forskning handla om: Den får vara ideologisk, partisk och kommer så alltid att vara. Det kommer aldrig att finnas rationella sanningar enbart i varje ämne och disciplin. Men just därför är universitetsutbildning så viktig. För att den övar människan i att ta ställning, ifrågasätta och göra sina egna slutsatser. För att vi därigenom kan diskutera och ifrågasätta det som upplevs som fasta sanningar.

Det är märkbart att samma män som menar att universitetets sanningssökande utarmas är emot tanken om att studenter ska uppmuntras i kritiskt tänkande och egna slutsatser. Johan Lundberg har i en rad texter påpekat att detta inte är utbildningens primära roll. Samtidigt är det svårt att tänka sig hela filosofkanonen utan kritiskt tänkande och ifrågasättande. Är inte intellektuell just någon som drar självständiga analyser, oavsett strömningar? Varför är Nycander så förfärad över att studenter indoktrineras med antiliberal lära, när han samtidigt vill att de ska lära sig den rationella sanningen?

Angående statliga interventioner i utbildning brukar genuscertifikat vara ett förtjusande hatobjekt att ta upp. Jag är glad att Nycander höll sig borta därifrån. Jag är personligen också emot såväl jämställdhetsplaner som certifieringar i jämställdhetens namn, vilket mer handlar om min avog mot urvattnad statsfeminism än något annat. Men att påpeka att staten inte ska lägga sig i och styra är inte särskilt fruktsamt argument här heller. Var det inte statliga och samhälleliga influenser och beslut som gjorde att kvinnor under väldigt lång tid inte hade tillgång till universitetens korridorer? Var det inte det dåvarande samhället som gjorde att vissa klasser inte kunde förskanska sig högre utbildning? Som om inte universiteten alltid anpassat sig och tvingats göra eftergifter eller inskränkningar, beroende på rådande samhällsklimat.

Det gör mig rädd att så många fortfarande förespråkar rationell analys och inte tror på att all forskning och undervisning är subjektivt influerad. Det gör mig ledsen att genusvetenskap, poststrukturalism och queerteori gång på gång får bära skott från de män som känner sig hotade av att deras sanningsbegrepp ska gå förlorat. I själva verket ligger genusvetenskapen långt framme i att tydliggöra forskarens roll. Till skillnad från exempelvis socialantropologi, som också är en subjektivt och samhälleligt influerad disciplin, är det få genusvetenskapliga avhandlingar som inte innehåller en självreflexiv redovisning av forskarens roll och bakgrund och hur detta kan komma att förhålla sig till materialet. Det är sant att man relativiserar sanningar, men det sker på ett mer ärligt sätt än det traditionella. Alla är influerade av sin bakgrund och tidsanda, så också Nycander. Jag önskar att han lärde sig något av postmodernismens självreflexivitet och kritiska tänkande, istället för att spä på fördomar om de nya disciplinerna som han uppenbarligen inte vet någonting mer om än att hans maktposition känns hotad.

ps. Roande är att jag använt mig av Svante Nordins Humaniora i Sverige, precis som Nycander, för att hävda just sanningars relativisering som en del av humaniorans tradition. So much för att kunna tolka litteratur enhetligt och objektivt.

Bildningen och myten om den ensamme skaparen

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit en mycket intressant text i senaste numret av Arena. Hon skriver om texten här. Dock skulle jag vilja påstå att det finns ett fel i texten rörande hur länge vi har haft tanken om den solitära tänkaren som skapar ur intet. Det är snarare än ännu mer modern företeelse än Hadley-Kamptz beskriver.

För att koppla detta till en text som jag skrivit, som inte heller finns på nätet: I senaste numret av Axess skriver om jag humaniorans fall, i tider av anställningsbarhetskrav och allt större krav på nyttorelevans på forskning. Jag tror istället att det som vi refererat till som bildning och det bildningsideal som skapats under det senaste århundradet, kommer att alltmer lämna universitetet. Det är inte längre en fråga om akademiska poäng i första hand, utan snarare ett kollektivt och fragmentariskt utbyte av tankar. Vilket inte gör att bildningsidealet dör ut, utan snarare blir mer vitalt än på länge.

I texten påvisar jag också hur det var på detta sätt som nyhumanismen i själva verket skapades. Humboldts Berlinuniversitet, som blev bildningens centrum och vars idéer kring lärande för utveckling av människan var grundläggande i humaniorans spridning, föregicks inte av ensamma genier på kammare. I stället skapades det ur lösa seminarieformer, tankeutbyten och kluster. I den sentida besattheten av upphovsmän och ensamma forskare har det varit svårt att tolka deras seminarieanteckningar, då det är omöjligt att säga vems kunskap som manifesteras. Dokumenten består istället av fragmentariska, dialogiska växlingar mellan varandra, som länkar i varandra, snarare än står som solitära. Jag tror att det snarare är ditåt som vi är på väg igen, än att bildningen är på väg att dö ut.

Hela texten läser ni i Axess nr 1/2010.

Gästbloggare i maj 09: Disciplinkrock

Den sista gästbloggaren ut i denna majvända av gästbloggare heter Sandra Linnéll. Hon läser masterutbildningen i genusvetenskap vid Göteborgs Universitet och drömmer nog inte längre om att bli byråkrat.

Mitt i min allt för ineffektiva måndag med Futurama får jag en påminnelse från Elin om det där spexiga gästbloggandet. Istället för att i panik försöka reda ut min icke-existerande relation till bloggande väljer jag att köra på bajs. Mitt aktuella politiska manifest (tillika facebookstatus) är för övrigt att sluta vara så jävla duktig hela tiden. Så jag smäller ihop det hela; Professor Farnsworths ”What if”-maskin och min senaste oration om den där olidliga jävla förvaltningsvetenskapen jag läste i höstas. ”What if Elin inte hade hoppat av genusvetenskapsmastern hösten -08?”

Ok, så var vi var då fem stycken som dök upp på den där första fullsatta föreläsningen med siktet inställt på ”Introduktion till offentlig förvaltning och jämlikhetsfrågor” (note to self: Nästa gång du ska skriva en sådan här ”What if”-fantasi, kör på typ sitcom eller något istället för episk saga. Kan ge lite fel signaler och låta överdrivet pretentiöst).
Redan från dag ett hade vi reflekterande och självkritiska diskussioner om översättningar, förförståelser, antaganden och normer i dels seminarierummet på genusvetenskapen och dels föreläsningssalen på förvaltningshögskolan. Men vad fanns att överbrygga om bryggan i sig bara var en konstruktion för att cementera de olika disciplinernas respektive gränser? Vi fick ju faktiskt se en powerpointbild på en tvärvetenskaplig fruktsallad redan på första föreläsningen, det här skulle gå bra så bra. Men helvete vad we got served.

Disciplinkrockarnas topp tre:
1. När den delkursansvarige för ekonomimomentet på ett förberedande möte försöker lugna ner oss genusstudenter genom att säga” -Näää, men jag kan inte se hur det här ska bli några problem. Min delkurs är ju i princip sett kliniskt ren från kön”
2. När vi i ”genusgruppen” redogjort för en i vår mening slarvig begreppsanvändning i den ”hej-jag-får-betalt-per-sida”-tjocka boken om organisation och ledarskap och får frågan
”-Men vadå, gillar inte ni makt? Vill ni att alla ska bo i grottor eller så?”
3. När föreläsaren i nationalekonomi bläddrar upp runt 15 ”ekonomipappor” (hennes ord) på powerpointen som vi ska lära oss om. En enda är inte uttalat liberal – Karl Marx. Men vid de två punkterna under hans namn står det bland annat ”inte så många tror på hans teorier idag”

What to say? What to do? Vem ska lära vem vad, varför och hur? För att rädda vår egen pose kör vi konstant på strategin att underkänna frågan. Vi trashar litteraturseminarium och dissar föreläsare i anteckningsblockens radikala marginal och rider till sist bort mot solnedgången med huvudet högt.
Nu var kanske inte det här egentligen någon direkt omskrivning av hur det faktiskt gick till även om jag valt att bara lyfta upp skiten. I den där så kallade verkligheten var det i själva verket en hel del blod, svett och framförallt tårar i att försöka få ihop sin egen utbildning.
”Det personliga är politiskt är arbete är teori” såg jag för ett tag sedan som rubrik på en artikel om genusvetenskaplig forskning. Någonstans gav det lite stöd, och här kommer slutklämmen: Det är varken möjligt eller relevant att försöka klargöra vilken av variablerna ”pretto”, ”feminist”, ”nörd”, ”tjej”, ”svenne”, ”högerhänt” eller ”akademiker” som gav upphov till missförstånden, motståndet och kritiken från både elever, lärare och administration – just för att alla dessa samverkar. Att ifrågasätta vilka erfarenheter, kroppar och kunskaper som får finnas med i specifika rum är som sagt att försöka rasera väggarna. Hepp!
(Läs förresten gärna nyutkomna ”Motstånd och fantasi : historien om F” av Anna Wahl mfl för en snyggare och mer genomarbetad version av liknande frågor)

Så vad hade då hänt om Elin fortsatt att plugga med oss? Den stora skillnaden hade väl då legat i att vi hade varit en helt annorlunda konstellation om fem i vårt house, och vem vet vilka tokiga skills den där hade kunnat bidra med?
(personlig touch och flirt med bloggaren! Sandra, Sandra, looking good)

Bloggadmin Elins anm: Ja, jag började läsa till en master i Genusvetenskap. Läste ett år av genuskurser och sedan kom ett halvårs förvaltningskunskap och då hoppade jag av. Har inte ångrat mig en sekund.

Susanne Dodillets disputation

Den enda baksidan av att ha fantastiska, nära vänner i en storstad där folk flyttar en gång i halvåret är att man var och varannan månad måste agera flytthjälp. Det är inte flyttandet i sig som är jobbigt, utan när det krockar med annat.

Om det inte vore så att en av mina vänner flyttar imorgon förmiddag skulle jag verkligen ha velat gå på Susanne Dodillets disputation. Här skriver Kajsa Ekis Ekman, inte helt oväntat mycket kritiskt, om avhandlingen.

Om man inte orkar läsa hela avhandlingen rekommenderar jag hennes abstracts och artikeln Ideologiska förutsättningar för den svenska och den tyska prostitutionslagstiftningen från Kvinnovetenskaplig tidsskrift nr4/06. Med tanke på hur mycket tankar bara den artikeln väckte hos mig kring vad som anses vara den goda sexualiteten och hur folkhemstanken och en stark socialdemokrati har format vår syn på sex, tror jag att avhandlingen är hur läsvärd som helst.

Herren, slaven och storhoran

Isabelle Ståhl är min nya bloggmusa.
Idag skriver hon om en av världens bästa låtar och en av mina all-time-favorit-filosofer och gör en helt briljant sammankoppling och textanalys. Dock kopplar jag nog samman Master and Servant mer med Hegel än med Nietzsche nuförtiden.

Det har varit mycket Hegel de senaste månaderna. Mest beror det nog på att jag ständigt hamnar i diskussioner kring objektifiering och subjektifiering och huruvida man kan objektifiera andra och om det i så fall är så himla farligt att göra det. Senast jag diskuterade lät det ungefär såhär:
- Men om jag tittar på en tjej och säger “amen hon är ju…en jävla storhora”, objektifierar jag henne då?
- Öh ja. Fast om du skulle gå fram till henne och säga “hej storhora, jag älskar dig”, då torde du ju subjektifiera henne.
Det är jobbigt att vara så uppenbart inkapabel till att föra en vettig muntlig argumentation, när man oftast låter rätt intelligent i skrift.

Så sant som det är bra skrivet

Svenska akademiker (jag tycker det är viktigt att skriva akademiker, för medelklass är alla och ingen) har avhänt sig sitt ansvar. Samhällsengagemanget har vittrat bort. En god middag, en nytt sideboard i ädelträ, snökedjor till golfbilen eller bli-gammal-bungalow i Thailand är viktigare. Dyr whisky, det är viktigare (det är detta väskdebatten borde handlat om) och, viktigast av allt, kronan på verket, är för varje svensk: Det egna hemmet, en ståndsmässig privat och privatägd bostad.

….

Vänner, vi får lägga lite mer kraft på det här, mindre på mojitos, senaste remixen eller statusuppdateringen, och aldrig, aldrig bli som fyrtio- och femtiotalisterna…

Läs Gabriels inlägg om allas ansvar för allt.

Sluta bråka om småsaker

Är detta ett slutgiltigt tecken på den intellektuella vänsterns marginalisering? undrar Isobel angående Lars Linders kommentar kring den ständiga problematiken kring natur/kultur-dikotomin.

Jag svarar ja, men det är inte som om man inte har sett tecken på det ett tag.
Sedan orkar jag inte skriva någonting mer om det. Jag har en uppsatssynopsis att skriva, en uppsats som ska handla om skönlitterär kritik av kärnfamiljen och biologism i tre litterära generationer, från mitten av 1800-talet fram till idag. Typisk överbyggnadsproblematik ni vet, småsaker.

Inte förvånad, men jävligt onöjd

På P1 debatterar just nu Lars Leijonborg med Stockholms universitets rektor Kåre Bremer om den forskningsproposition som idag har lagts. Föga förvånande är det strategiska incidament i fördelningsindikatorerna, där både humaniora- och samhällsvetenskap missgynnas grovt.

Här kan man läsa Kåre Bremers mycket vettiga kritik.

Marknadens vägar äro outgrundliga

Under rådande finanskris och dess rapporteringar slås jag återigen av talet kring marknaden som ett fritt rådande väsen, skilt från människan och omöjlig att påverka. Begreppet marknaden beskrivs i finans-kontexter som en styrande organism med egenvärde, istället för någonting som faktiskt är skapat av människan i ett människogivet ekonomiskt system.
I kvällens Rapportsändning intervjuades en börsmäklare på Wall Street som talade just så om marknaden; den är oberäknelig, den går i cykler och kommer igen.
Reporten påpekade hans tal om marknaden som om det vore en fristående organism.
– It is!, svarade mäklaren lyriskt.

Jag har tidigare skrivit om hur det kapitalistiska, näringslivsmässiga språket fått metaforiskt genomslag även i vårt privata språk. Vi investerar i relationer, vi går i känslomässig konkurs, vi marknadsför oss själva och så vidare.
I vårt sekulariserade samhälle nämner vi sällan Gud längre i vårt privata språk, möjligen nämns Hans namn i sängkammaren någon gång ibland. Men jag undrar om man inte, innan det marknadsekonomiska systemet, talade om Gud ungefär som man talar om marknaden idag. Gud var den fristående, men styrande, organismen som man varken kunde påverka eller förstå sig på. Dålig ekonomi och motgångar var Guds prövningar, men man trodde och bad att det skulle vända igen.
På samma sätt skriker nu kvällstidningar och dagslöp ut rubriker om den svarta hösten och den hårda, kalla vintern som metaforiska beskrivningar av ett finansiellt tillstånd i världsekonomin. Många kommer att utsättas för prövningar. Marknaden är inte nådig.
Det marknaden en gång givit i form av minskad arbetslöshet och högkonjunktur ska återigen tas ifrån oss. Vi rår inte på dess verkan. Vi kan bara, likt börsmäklaren på Wall Street, konstatera att det som en gång tagits ifrån oss kommer att givas oss åter.

Jag tänkte här också skriva någonting om att kungen av kognitiv lingvistik, George Lakoff, väl rimligen borde sätta tänderna i det här med metaforismerna kring finans och marknad. Lakoff är inte bara kungen av kognitiv lingvistik, en härlig tjock akademikerfarbror med fint skägg, utan även – i likhet med sin betydligt mer kända lingvistkollega Noam Chomsky – en grym politisk debattör på vänsterflanken. Jag har fortfarande inte läst mer än lite abstract av hans politiska idéer, men hoppas på att kunna placera honom någonstans i beefen mellan John Rawls och hans kompisar och Chantal Mouffe och hennes polare.
Hur som helst. Eftersom jag inte läst något av hans senare verk insåg jag att jag kanske inte skulle ropa så högt om att George Lakoff borde skriva något embodied mind-kritiskt kring marknadsmetaforer, eftersom det är mycket troligt att han redan har gjort det. Säkerligen kommer någon smart att påpeka detta och så kommer jag att känna mig ungefär lika dum som när jag påstod att Alain de Botton kom från Frankrike.

Istället kan jag avsluta med någonting som jag behärskar bättre, nämligen akademikerskvaller. George Lakoff har nämligen en fru, Robin Lakoff, som också är lingvist. Men medan mannen i hushållet har skapat helt nya teorier kring semantik och gjort banbrytande verk inom området, har Robin Lakoff skrivit en av de mest utskällda avhandlingar som någonsin skrivit i senmodern lingvistisk historia. Language and Woman’s Place är en liten fin könskonservativ avhandling, som på vaga grunder klargör ett specifikt kvinnligt språk som enbart kvinnor behärskar. Lite som lingvistikens svar på Annica Dahlström. Sen kom Deborah Tannen, som ju knappast är den skarpaste kniven i sociolingvistikens besticklåda hon heller, men hon försöker ju i alla fall placera det könsspecifika språket i någon form av socialkonstruktivistisk kontext.
Idag tvivlar jag på att det finns särskilt många som tar Robin Lakoffs avhandling på något större allvar. Den har istället blivit känd som ett exempel på hur sociolingvistisk forskning inte bör bedrivas, vilket inte så mycket handlar om könskonservatismen utan mer har att göra med hennes tvivelaktiga metod och evidensvaliditet. Trots att hon gjort en hel del forskning efter det, kvarstår denna avhandling fortfarande som hennes mest kända verk.
Fatta vad jobbigt att då vara gift med någon som fått sjukt mycket positiv feedback och lingvistcredd för allt han skrivit och forskat kring. Hur orkar hon? Tänk också på hur jobbigt det måste vara när de går på lingvistfester ihop. Kul för henne när hon och George går på parmiddag hos Noam Chomsky och hans fru. George, som kommer att gå i graven med hela embodied mind-teorin som kommer att leva kvar. Chomsky, som både är en oerhört känd och inflytelserik politisk debattör och dessutom den viktigaste lingvisten sen de Saussure. Chomskys fru gör säkert någonting smart och banbrytande hon med. Också Robin då.
Vi har ju alla befunnit oss i informella sammanhang då vi känt oss lite dummare och ansett oss ha mindre status än de andra i sällskapet. Oftast kan man försöka mota bort den där känslan med att det bara är ens egen dåliga självkänsla som talar. I Robin Lakoffs fall är det inte bara hennes självkänsla som talar. Det är dessutom en hel akademisk värld.

Uppdatering: Jonathan skriver lite samma sak, fast lite bättre.

En pseudovetenskaplig kortartikel kring eftersex-prillans varande

För att undkomma min deadline började jag funderade på en helt ovärd och irrelevant sak, som visade sig vara ganska intressant.
Alltså, det här med eftersex-prillan.
Varje nikotinist av rang vet ju att eftersex-nikotinet är det absolut bästa nikotinbruk du kan uppleva. Livet är, förhoppningsvis, redan top notch och sedan adderar man lite nikotin till det och det blir så jävla top notch. Det finns många fina nikotinstunder här i livet, men få slår det nikotin som man konsumerar efter avslutat samlag.

I den gängse tolkningen av sex och romantik, såsom den skildras i konst, kultur och media, har här cigaretten fått en upphöjd och normativ roll som det nikotin som intas efter sex. Hur många filmer har man inte sett där avslutat samlag mellan parterna anges med hjälp av ett klipp där de ligger i sängen och intar en varsin cigarett? Det är ju en klassisk, romantisk bild av nikotinbruket efter sex. Kolla bara Carrie Bradshaw, hur många cigg har inte hon och Mr Big rökt efter att de återigen hoppat i säng med varandra? Att det däremot är mad shit ofräscht och dessutom förenat med mycket fara att röka i sängen säger den klassiska, romantiska bilden ingenting om.
Här lever eftersex-prillan en undanskymd och sorglig roll. Må så vara att denna nikotinsort i stort sett bara existerar i den utsträckning som den gör i de nordligare länderna och att det vore underligt om Carrie Bradshaw la in en prilla rapé efter att hon och Mr Big återförenats (snacka om produktplacering), men ändå. Mig veterligen har eftersex-prillan aldrig skildrats i konstens värld, men å andra sidan är det kanske jag som inte läst tillräckligt många norrländska arbetarromaner eller sett tillräckligt mycket socialrealistisk buskisfilm.
Eftersexprillan ses, till skillnad från cigaretten, som något ofräscht, gubbigt och jävligt mycket sunkig arbetarklass. Detta trots att den är smidigare, smartare och betydligt mer ofarlig än sängcigaretten.

Jag kan förstå invändningen från den som inte själv snusar. Nej, man vill inte att det första ligget gör efter avslutat sex är att lägga in en prilla, det känns jävligt tacky, jag fattar. Men tänk på oss junkienikotinister som faktiskt ser den där tiden då samlaget pågår som en bisarrt lång tid att vara utan prilla under läppen (nej, jag har faktiskt aldrig sex med prillan inlagd, någon gräns drar även jag). Under sexet är man förhoppningsvis så fokuserad på annat att man inte reflekterar över det eller känner en fysisk avsaknad av nikotin. Men efteråt!
Samtidigt är man medveten om riskerna man tar när man lägger in den där eftersexprillan. Man riskerar att framstå som ofräsch, respektlös och extremt osexig när prillan åker in efteråt.

Hej ni gamla ligg som läser min blogg. Ni ska bara veta vilket helvete jag har haft när jag försökt smyga in den där eftersex-prillan på ett så diskret och sexigt sätt som möjligt. Helst utan att det märks alls, naturligtvis (allt det här bygger dessutom på att post sex-hånglet inte existerar i så hög grad under en period efter samlaget). Jag har smugit, hetssnusat medan ni varit på toaletten och sedan lagt ur innan ni kommit tillbaka, hållit behovet stånget fram tills att jag märker att ni somnat och då så smidigt som möjligt försökt sträcka mig efter snusdosan och öppna den utan att det märks, jag har smusslat med mig in på toaletten och Gud vet allt.
Stundtals har jag dock brytt mig föga utan, helt obrydd, bara lagt in den där prillan och struntat i konsekvenserna. Ibland har jag känt mig så bekväm i sammanhanget att jag inte trott att den där eftersexprillan skulle åsamka särskilt mycket skada.
Det är alltså det här jag har funderat över. Vilka kategorier av människor känner jag mig obrydd att eftersex-snusa med och vilka kan jag inte med att lägga in den där prillan i sexuellt sällskap med?

Den första faktorn, som jag instinktivt såg som den största och enda, är baserad på personens kön. Med genusglasögonen på tänkte jag att hela den här texten skulle handla om feminina positioneringar och rollen som Kvinna i den hyperheterosexuella kontexten heterosexuellt samlag. Det är en betydande faktor, det misstänker jag. Oavsett om jag vill det eller inte producerar jag ju ofrånkomligen en position som kvinna när jag har sex med en man och det finns få gånger som känner starkare normer kring vad jag förväntas vara i en kvinnoroll, som när jag heteroligger. Det där är ju mycket friare i ett samkönat ligg. Den feminina positioneringen ligger inte alls lika starkt åtknuten om mig. Efter ett avslutat heterosamlag bryter jag mycket mer mot en feminin roll när jag lägger in en prilla än efter avslutat homoligg. Dessutom känner jag förmodligen att brudar är mycket mer öppna med det där än män. Hur många icke-straighta tjejer kan ha ett relativt aktiv samkönat sexliv med olika partners utan att någon gång scora med en snusflata liksom? Jag tänker helt enkelt att de får ta snusen med den icke-straighta tjejen och kanske uppfyller jag här en annan norm istället. Den om den klassiska flatan.

Det visade sig dock, efter en del eftersökningar i min sexuella empiri, att könsvariabeln inte alls var den enda betydande faktorn. Den var, dessutom, inte alltid den avgörande.
Kortfattat ska jag därför presentera några andra variabler som har visat sig ha betydelse för eftersexprillans vara eller mer smygande vara:
Huruvida personen själv är nikotinist eller inte
Den här variabeln har en oerhört betydande roll, oavsett kön, vilket inte heller är konstigt. Det ultimata är ju om partnern själv är snusare. Då kan man göra eftersex-prillan till en gemensam romantisk ritual efter avslutat samlag. Ehuru partnern istället är rökare kan man i alla fall hänvisa till det nikotinbehov som vi båda delar och som partnern härvid har förståelse för. När sexet sker med någon som inte brukar nikotin överhuvudtaget är det mycket större risk att eftersexprillan ses som någonting oförståeligt och bara jävligt äckligt.
Personens klasstillhörighet/klassbakgrund
Japp. Den här är sunkig, jag vet. Av någon anledning anser jag det vara betydligt lättare att helt obrydd lägga in en prilla efter avslutat samlag med någon som antingen kommer från, eller som jag misstänker kommer från, arbetarklassen än någon som utgör självklar medelklass. Eftersom jag nästan alltid hamnar i politiska och intellektuella diskussioner med folk innan jag ligger med dem, brukar jag ha relativt klart för mig ungefär var på en oerhört generell klass-skala som personen ifråga befinner sig. Annars brukar jag använda mig av det gamla knepet generaliseringar och fördomar, helt enkelt.
Jag vill helst inte analysera hur det kommer sig att jag anser det mer okej att lägga in en eftersexprilla när jag legat med någon med föräldrar utan akademisk utbildning än föräldrar med statusjobb alternativt någon med lågstatusjobb jämfört med någon med fin utbildning. Det är, som sagt, jävligt sunkigt av mig.
Personens musiksmak
Den här är också relativt obegriplig, vid första ansyn. Jag har, tydligen, lättare för att obrydd lägga in eftersexprillan då jag ligger med personer som åtminstone har lite intresse för eller mycket koll på genrer som hiphop och dancehall. Genuina indiepopare, däremot, är helt hopplösa. Där är det smussel smussel och dö av nikotinabstinens.
Det här handlar förmodligen om att jag generellt uppfattar människor som lyssnar på hiphop och närliggande genrer som mindre ängsliga och mer obrydda själva, än de som mest lyssnar på indie. Jag är oftast betydligt mer kaxig med dem i största allmänhet, medan jag sitter på fördomar om indiekids som osäkra och lite mesiga. Sedan finns det ju en rad massa genrer däremellan som borde inräknas, men jag har inte fört någon noggrann statistik över mina informanters musiksmak och kan därför inte erhålla mer information än den vaga slutsatsen att eftersom hiphop/reaggefolk känns mer obrydda än indiekids har jag lättare att icke-ängsligt lägga in eftersexprillan i deras sällskap.
Personens hemort/bakgrundsort
Jag har betydligt lättare att lägga in en prilla i sällskap av någon som, liksom jag, åtminstone har ett förflutet som lantis. Storstadsmänniskor, räknar jag med, har aldrig riktigt fattat kulturen och bakgrunden kring snus. Lantisar torde ha vant sig så mycket vid snusets förekomst under deras uppväxt att de känner sig mer bekväma med att det förekommer även efter samlag.
Den sista faktorn, som måste tas i beaktande är den gällande min relation till personen ifråga. Eftersom de emotionella faktorerna är av personlig karaktär och är svårare att föra statistik kring, samt för att kunna säkerställa informanternas anonymitet, har jag dock valt att inte ta med dessa i den offentliga redovisningen. Här kommer enbart sociala, inte psykologiska faktorer, att presenteras.

Utifrån denna information står det alltså klart att det är betydligt fler faktorer än könsvariabeln som spelar in i mitt öppna/dolda eftersexssnusande. För att förkasta min initiala hypotes kring könsvariabelns odiskutabla dominans väljer jag att exemplifiera med två prototyper av potentiella ligg och mitt agerande i eftersexprille-frågan utifrån dessa:
Ligg A är en kvinna, icke-nikotinist, medelklassbakgrund från större stad som älskar Morrissey, Magnetic Fields och singer/songwriter-artister.
Ligg B är en man, nikotinbrukare, arbetarklassbakgrund och uppvuxen på mindre ort som gillar old school-hiphop, dancehall men ibland ändå besöker mer indiebaserade klubbar eftersom det är mer brudar där.
I det här exemplet finns det oerhört mycket som talar för att jag öppet skulle kunna lägga in en eftersexprilla tillsammans med Ligg B, men skulle ha betydligt svårare att göra det med Ligg A. Den empiri som jag studerat tyder dessutom på att detta stämmer, vilket alltså bevisar att könsvariabeln inte innehar den avgörande rollen.

Så vilka har jag då lättast, alternativt, svårast att öppet lägga in den efterlängtade och välbehövliga eftersexprillan med? Jag väljer att påvisa detta genom att exemplifiera med de två ytterpunkterna på en skala. Dessa är:
Lättast: Kvinna, snusare, arbetarklass/arbetarklassbakgrund, från mindre ort som lyssnar på hiphop/reagge/dancehall.
Svårast: Man, icke-nikotinist, medelklass, från större stad som främst lyssnar på indie.
Genom att studera de två ytterpositioneringarna på denna skala står det härvid relativt klart varför jag har tvingats smussla och krångla så förbannat mycket med den där eftersexprillan. Slutsatsen lyder alltså som följer: De där arbetarklassflatorna med förkärlek för hiphop lyser med sin frånvaro i min empiri, medan medelklassnubbarna med indiepreferenser är betydligt mer förekommande.

Som avslutning kan vi här ställa den där frågan som vi ställer till otrohetsforskarna på KI och homohjärnsforskarna på Stockholm Brain Institute, nämligen:
- Jaha, men vad ska vi göra med den här informationen då?
- Ja, jag vet inte, svarar jag, det är ju inte så att jag automatiskt kommer börja ligga med en massa noddande arbetarklassflator bara för att jag skulle ha lättare att snusa efter att jag legat med dem, de lär väl fortsätta att lysa med sin frånvaro i mitt liv. Jag har mest försökt undkomma en deadline genom att skriva 3 ½ A4-sida i ett Worddokument om någonting ganska fånigt. Den centrala frågan vi kan ta med oss är väl snarare varför i helvete ni tog er tid att läsa igenom hela den här texten.

Serbokratiska syntaxträd, transkriberingar, subjektsplaceringar och andra njutbara fenomen

Den abnorma överproduktion av blogginlägg som förekommer idag och som saknar motstycke i denna bloggs historia handlar väl dels om att jag har en djävla massa grejer att skriva om. Å andra sidan kan man ifrågasätta det adekvata och nödvändiga i informationen från föregående inlägg. Och det är väl då jag får falla till föga och även ange att det är paperinlämning och presentation på onsdag och jag dör litegranna av tristess här.
Blabla heteronormativitet blabla trancendentalt våld blabla fotnoter blabla identitet.

Det känns oerhört skrämmande att samma människa som för två år sedan producerade en 200-sidig D-uppsats i lingvistik numera tar tre veckor och sjukt mycket ångest innefattande slö-facebookande och sjuka aktiviteter som brödbak (med mina mått mätt – mycket onormal aktivitet) på sig för att klämma ur sig ett åttasidigt litet skitpaper.

Jag vet inte hur jag ska tolka detta faktum.
Antingen är det bara att konstatera att det är lingvisten som jag är i första hand, genusvetaren i andra (just nu helst inte i någon hand alls). Det går inte en dag utan att jag saknar lingvistiken och fortfarande drömmer om en doktorandtjänst inom ämnet. Jag saknar CA, kognitiv semantik, språkfilosofi, generativ grammatik, semantisk betydelseförändring, jag saknar allt!
Längtar efter känslan när man suttit och studerat George Lakoffs metafor-analyser och det bara bubblar av aha-upplevelser i hela kroppen. Eller det orgasmliknande tillstånd som uppnås när datorprogrammet för generativ grammatik säger att man gjort rätt när man placerade adverbialet på just det stället i det syntaktiska språkträdet över en mening på serbokratiska. Eller att sitta och lyssna på samma halvsekund i en inspelad dialog gång på gång för att tillslut förstå att det korta hummande man hör är en Transitition Relevant Place. Eller traggla Wittgenstein och pals och tänka att det nog ändå var bättre förr.
Framförallt är det jag saknar med lingvistiken, bortsett från att ingenting någonsin gjort mig så nördig (uppenbarligen) det där med att leka detektiv. I genusvetenskapen är allt bara mängder av kritiska teorier applicerade på det ena eller det andra. I lingvistiken handlar det alltid om små, små aha-upplevelser. Som under D-uppsatsen som inte bara hade maffiga 200 sidor utan även en lika råpretentiös ansats genom titeln Moralbegreppet i det moderna samhället. Hur jag satt en hel vår och läste dags- och kvällstidningspress samtidigt som jag bläddrade i etymologiska lexikon och diskuterade med lektorerna uppe på Institutionen för filosofi.
Hur jag frivilligt satt i två veckors tid och gick igenom ett tvåhundratal fotbollsreferat (såhär i efterhand: hade jag vetat hur många artiklar som skulle handla om sport när det kom till begreppet moral hade jag kanske tänkt till en extra gång angående ämnet). Hur jag dag ut och dag in studerade subjektsplaceringar i skittrökiga allsvenska referat för att tillslut se den imaginära glödlampan tändas ovanför huvudet. Bläddrade like mad shit i etymologiska lexikon för att slutligen hitta ett samband mellan allsvenskans matcher och gamla krigsreferat och kunde skriva tio sidor analys utifrån det. Pure njutning, mina vänner. Genusvetenskapen har i sina bästa stunder varit oerhört givande och gett mig mycket tankar. Men samma njutning som adverbiala placeringar och transition relevant places-upptäckter kan den aldrig ge.

Den andra förklaringen är att jag är skoltrött och vill ha sommarlov.
Den tredje är att jag under de två senaste åren supit bort för mycket struktur och hjärnceller för att vara förmögen att producera sådana mastodontuppsatser längre och att ödet som alkistant på spårvagnen jämfört med akademiskt geni ligger betydligt närmare till hands. Den första förklaringen är dock den jag helst hänvisar till.

Jag antar att det sitter i generna

- Hallå?
- Hej det är din mor, ringde jag och väckte dig?
- Ja…
- Okej men du, jag har bara några snabba frågor.
- Okej…
- Anser du att vi lever i ett klassamhälle?
- Va? Men jaha. Okej. Ja det gör vi.
- Happ. Anser du att du som kommer från en arbetarklassuppväxt har haft svårare att ta dig in i den akademiska världen eller överhuvudtaget ta dig fram i livet?
- Alltså, det här är ju inga korta frågor mamma! Men okej, ja det gör jag.
- Happ. Känner du att det finns normer i den akademiska världen som du som kommer från enklare förhållanden med två föräldrar utan akademisk utbildning har haft svårt att anpassa dig till?
- Mm det gör jag…men varför ställer du alla de här frågorna?
- Nämen jag vaknade upp och började tänka på klassamhället så nu måste jag skriva ett blogginlägg om det.
- Jaha, hur tänker du kring det då?
- Nämen det orkar jag inte dra nu, det får du läsa om i bloggen istället.

Tell me why I DO like Mondays

Jag älskar måndagar.
Känslan av nystart och struktur, att efter söndagens lättja (regel för att hålla stressnivån på en acceptabel nivå är bland annat att alltid hålla söndagarna fria, jag vet inte om jag ska skylla på min kristna barndom men söndagar är fortfarande heliga för mig) av bakfyllehäng och dålig mat liksom ta tag i mig själv igen.
Söndagens bakfyllehäng bjöd på en filmvisning av filmatiseringen av Ett öga rött. Alla var rörande ense om att filmen var sådär och att vi lika gärna kunnat se ännu en Wallanderfilm. Bäst var egentligen inledningen då en kvinna talar i bakgrunden hela tiden och kommenterar allting som sker (Halim har en färgglad skjorta på sig, han ser självsäker ut osv). Genast utbryter vilda diskussioner bland oss sex församlade kring huruvida det faktiskt SKA vara så eller om det är något fel på filmen eller inställningarna.
Jag och frugan var de två som upprepade meningen men alltså det SKA säkert vara så, detta sagt med – inbillar jag mig i alla fall – en irriterad, dryg ton i rösten som implicerade att vi minsann fattat filmen och att det liksom var ett konstnäääärligt grepp och att de andra bara var lite mindre konstnärligt insatta än vi var och inte förstod sig på det hela.
Snopet för oss när det visade sig en stund senare i filmen, då alla tröttnat rejält på den där sakliga rösten som ideligen förklarade alltifrån att familjen bar på tunga kassar till att mamman rättade till sin sjal, att det bara var frugan som råkat trycka in inställningen Syntolkning på DVD-filmens menyval.

Hursomhelst. Jag älskar måndagar. Jag älskar att kliva upp, dricka morgonkaffet och kontrollneurotiskt skriva ner allt jag ska göra. Förmiddagen som ägnas åt att skriva viktiga mail och skriva ihop lite projektplaner. Eftermiddagen i soffan med ännu en kaffekopp och – tack gode gud – en prilla djupt försjunken i kurslitteratur. Duktig jävla mat och ett spinningpass. Ensamkväll med böcker och Internet. Jag är liksom igång igen med struktur och energi. Det är måndag igen och jag älskar det.

Och eftersom bloggandet är till för att utnyttjas tar jag chansen och säger att hej, jag söker deltagare till min pilotstudie. Om ni är ett samboende par, oavsett kön och sexuell läggning, mellan 20-30 år, utan barn med pågående eller avslutad akademisk utbildning och eventuellt är intresserade av att hjälpa världens bästa genuslingvist med två timmars inspelade samtal – skicka ett mail. Jag lovar att ni kommer få mer seriös information kring studien än vad som givits här då. Man behöver inte bestämma sig för att delta på en gång, man kan bara vilja veta mer om vad deltagandet innebär. Företrädelsevis bör man även bo i Göteborg så att jag slipper skicka tunga rekommenderade brev innehållande svindyr inspelningsutrustning över halva landet. Och jag misstänker att jag eventuellt kan ha tappat en del homobloggfans efter de senaste månadernas kukenifittan-inlägg (men det är ju inte som om jag inte har försökt eller velat ha annat), men det kommer bli mycket mer trubbel med att hitta samboende homopar till studien, så är ni ett eller känner ni ett är jag extra tacksam om ni visar intresse. Studien är alltså inte en komparativ studie där jag kommer att kontrastera heteropar mot homopar utan tvärtom, göra en studie om vardagssamtal i kärleksrelationer utan kön- och sexualitetsvariabler inblandade.
Mailadressen hittar ni ovan. Nu ska jag återgå till kurslitteraturen.

Hålla käften och vara hemlig

Vidare information kring blandskivan och Morrisseymannens kommentarer kring den hittar ni i kommentarerna till föregående inlägg. Tack alla ni som hjälpte mig att hjälpa honom och jag har upptäckt en hel massa ny, bra musik själv också. Att jag skriver vad jag nu kommer att skriva har naturligtvis ingenting med faktumet att min bloggbok kommer ut i veckan och jag vill att så många som möjligt köper den och prövar med smicker (insert diskret hostning här) utan att jag verkligen borde ha sagt det tidigare. Man tar så lätt andra för givet i en relation. Men ni tas aldrig för givet och jag vet att jag inte säger det tillräckligt ofta men ni är verkligen världens bästa bloggläsare. På riktigt, serri alltså. Ni kommenterar och diskuterar och hejar hejvilt och att läsa mina kommentarer är bland det finaste, mest utvecklande och stärkande jag vet. Jag är själv sämpigast på att kommentera andras bloggar och är konstant imponerad av er förmåga att säga mycket eller lite, lämna ut er själva, ifrågasätta mig eller bara berätta för mig att ni gillar vad jag skriver. Ni är bäst helt enkelt.

Jag önskar jag kunde ge er mer just nu av mitt liv.
Jag har ofta förundrats över hur människor allt som oftast refererar till mig som sval, sluten, fylld av integritet och skyddsmurar när jag samtidigt kan vara så självutvräkande. Den senaste veckan har jag connectat lite mer med integritetsbiten i mig. Om LSM säger att integritet var 2007 säger jag att 2007 var bristen på integritet för min del men att 2008 har tagit med sig ett helt annat behov av att hålla käften och vara hemlig då och då. Både i bloggandet och i mitt privatliv har jag blivit mer reserverad, tänker efter innan jag spells it out och försöker att inte ta över samtal vare sig med ett evigt hallå, jag har en livskris eller amen hur ska jag tolka det här sms:et från honom då? Jag har insett något slags värde i att lämna de där bra, men integritetsbefriade, texterna i det privata Worddokumentet där de hör hemma och ibland bara gå en promenad och rensa tankarna själv istället för att sitta och tjöta sönder andras öron.

Jag skriver t.ex. inte särskilt mycket om mitt privatliv längre. Ett one night stand här och där av typen kommer-inte-träffa-igen är det enda som får förekomma numera, bortsett från något kryptiskt som ibland smyger sig in. Jag är inte anonym längre, till veckan blir jag ännu mindre anonym och jag är trött på att bloggen ska vara mitt hemliga hjärtebarn som jag måste smyga med för att kunna skriva vad jag vill. Istället pratar jag stolt om den på en fest och vet att jag därmed måste fortsätta hålla käften. Det är väl mest som det brukar vara i mitt liv; en del hjärteknas som jag knappt vill eller kan prata om och det vanliga livet som gör att min direktriktade reklam på Facebook, utifrån vad jag skriver i mina långa mail där, nu i flera veckors tid enbart bestått av reklam för kristna sällskap eller kondomer. Point taken Facebook.

Jag har heller inte skrivit någonting om de nyheter som nått mig i veckan och som gör att jag i dagarna tre ringer hem till en stolt mamma som männ guuu:ar åt allting.
Min gamla lärare och doktorandansökan-handledare Stina hör av sig och undrar om jag deltid vill göra en pilotstudie utifrån mitt tilltänkta forskningsprojekt tillsammans med henne, med mig som huvudförfattare. I juni ska ett prospekt på delstudien lämnas in och i oktober kan det vara jag som uppfyller en av mina största karriärdrömmar. Den där jag legat och vakendrömt sömnlösa livskrisnätter. Då är det kanske jag som står på den Nordiska språk och kön-konferensen i Oslo och presenterar min studie, mitt forskningsprojekt inför Nordens samlade elit av genusvetare och lingvister, blir publicerad, skakar hand och knyter kontakter med alla mina nördidoler inom akademiska världen. Nu är det jag som sitter och skriver projektplan, lämnar information till intresserade deltagare och argumenterar varför jag valt min kategorisering av studiedeltagare. Som om jag liksom är en akademiker, en forskare. På riktigt.
Samma vecka får jag ett litet, men naggande gott, och framförallt kontinuerligt skribentjobb. Jag trodde jag tappat greppet om hur man bedömer musik och tyckte själv att mina arbetsprover var fåntaffliga av klyschiga sorten, men redaktionen tyckte annorlunda.
Samma vecka lär jag mig äntligen att argumentera ner DIY-kontrollfreaket i mig och inser värdet i att ha fina kontakter, driftiga och kunniga människor omkring mig som faktiskt vill hjälpa mig. Som kan det de gör och som gillar att pusha mig framåt. Mer information kommer förhoppningsvis längre fram.
Allting leder såklart till att jag hyperventilerar av stress och inser att ekvationen plugga masterutbildning heltid, jobba deltid, forska deltid, marknadsföra en bloggbok, skribentjobba och skriva en roman samtidigt antingen kräver kloning eller sjuhelvetes nerver av stål. Vilket leder mig till nästa hemlighet.

För jag vet inte riktigt vad som hände i tisdags. Eller det vet jag, men det är något som enbart kommer att delges och har delgivits mina närmaste vänner och fler kommer inte få veta den verkliga anledningen, bortsett från stress, som gör att jag står där längst fram i kön på 7-eleven och hör mig själv säga;
- En dosa granit vit portion, tack.
Jag är down in snusträsket where I belong igen och jag förbannar mig själv för att jag ropade hej innan jag var över beroendebäcken, samtidigt som jag vet att det är en typiskt Elin-grej att göra. Hej och hallå världen, jag har slutat snusa liksom. Ni kan se på mig med besviken blick och nämen-Elin-uttryck nu, såsom mina vänner gjorde.
Den jag var mest rädd för var frugan, men hon var den som gav mig minst besviken reaktion. Istället sa hon att jag nog tog tag i mina issues i fel ände när jag började snusa igen, vilket ju hon har alldeles rätt i men jag orkar inte ta tag i dem nu, nu behöver jag bara all styrka jag kan få om det så innebär att jag hänfaller åt mina laster igen. Senare på kvällen uttryckte hon också att jag ju faktiskt är en trevligare och gladare människa när jag snusar, vilket hon nog har rätt i. Sedan kramade hon om mig och sa att hon älskar mig vilket värmde så pass mycket i hjärtat att jag till och med förlät henne när hon fem minuter senare skrek ja om det nån som borde göra ett klamydiatest så är det ju du, Elin mitt framför mitt ragg som av förståeliga skäl helt plötsligt såg tämligen nervös ut. Med jag älskar dig-orden kommer man faktiskt hur långt som helst.

Tomorrow is today

Fast egentligen handlar det här inlägget inte alls om CSN. Eller om att jag har en gedigen utbildning som inte är särskilt gångbar på arbetsmarknaden. Eller tvivlen på mig själv och på att komma någon vart någon gång.
Att se att man bara har några terminer kvar av skola. Att höra sina vänner prata om sitt utbildningsslut till våren och eventuella flyttar till jobb. Att veta att både man själv och ens vänner snart måste lämna studentlägenheterna jämte varandra. Att inse att folk kommer att flytta, åka iväg, förändras, skaffa familjer.
Det är det som det handlar om.

Jag är lycklig nu. Jag har varit det ett tag. Svackor kommer naturligtvis; livskriser, brustna hjärtan, tillfälliga självförtroendedippar, ångestdagar, gråtnätter och annat otyg som hör livet till.
Men till det stora hela: Jag är lycklig. Jag har nog för första gången i mitt liv ett hem. Ett hem som i trygghet i mig själv, en stabil bekantskapskrets och något slags lugn. En konstant väntan på att livet ska börja, samtidigt som livet nog aldrig kommer att bli mer pulserande, spännande och intensivt än såhär.

Jag är lycklig just nu och mitt liv är precis såsom jag vill ha det. Sådär som jag alltid drömde om att det skulle bli när jag karvade sönder mina handleder till ljudet av Manic Street Preachers ensam i mitt flickrum med vännerna som aldrig hörde av sig eller fick mig att må dåligt, med hjärtat som konstant var utlämnat till någon som inte ville ha det. Jag tänkte att jag en dag skulle få må bra. I en annan stad, en annan tid. Där skulle jag kunna bli någon annan än hon som blev hånad i dammiga högstadiekorridorer och karvade sönder sina armar om nätterna. Någon bra, någon stark, någon lycklig.

.Jag tror jag lever precis det livet som den där tonåringen längtade efter att få leva. I min förstahandslägenhet på finaste sidan av stan, i samma hus som snart tre av mina finaste vänner. Småfattig, men ändå så att jag klarar mig. Med tryggaste vännerna och den konstanta samvaron i tisdagsfikor på Hagabion, söndagsbakishäng med pizza och TV-spel, bruncher, ölkvällar, TV-kvällar, middagar och msn-sessioner. Med dejtande, one night stands, flirtögon och pirriga sms. Med genusböcker, seminarier, den älskade högskoletillvaron som är det bästa jag vet. Med folkhögskolebakgrunden och den halvskrivna romanen. Med kärleken till mig själv och förmågan att vyssja mig själv till sömns om nätterna.
Jag tror jag blev henne tillslut. Hon som grabbdunkar sig själv i ryggen. Hon som leker service minded på tråkjobb och glöder på seminarier, i uppsatser. Hon skriver bättre än någonsin. Hon som vågar vara sig själv med sina närmaste vänner, som står för den hon är och vet att de som älskar henne älskar henne just så. Hon som kan gå in på en klubb med rak rygg och stolthet över sin kropp och le mot vem som helst. Hon som vägrar kompromissa med sig själv, vare sig för vänners eller kärlekens skull.

Rädslan i lyckan handlar naturligtvis om att förlora den. Just nu är mitt liv allt jag vill att det ska vara. Jag har fortfarande en bit kvar av min älskade studietid. Jag har fortfarande mina bästa vänner samlade i samma stad. Vi står fortfarande på samma ställe; tisdagsfikor, klubbkvällar och bakishäng framför samboliv och familj. Jag är fortfarande så ung att jag kan prata om allt jag vill göra och referera till framtiden. Jag har inte fått någon roman utgiven än. Jag har inte börjat doktorera. Jag har inte skaffat mig något heltidsjobb inom det jag är utbildad till. Jag trivs med att vara singel, skyr tanken på att skaffa barn som pesten och undrar om jag någon gång kommer att träffa den där kärleken i livet som alla pratar så högt och så mycket om. Men jag är inte ens tjugofem och det är helt okej.

Rädslan i tillvarons lycka om att saker står i konstant förändring. Vi kommer inte att befinna oss här sen. Vi kommer att röra på oss, jag kommer att röra på mig. Jag kan se på mig själv och mina vänner utifrån ibland. Som ur ett lådvinsnostalgiskt, sentimentalt femtioårigt perspektiv med trötta ögon. Ögonen som säger att just då, just där bland tisdagsfikor, engångsligg, tentaångest, förändra världen-teorier, sms-tolkningar, bakfyllor och dessa konstanta någon gång i framtiden-samtal. Innan jobbkrav, familjebildningar, flyttar och allvaret slog till. Just där, just då var jag så himla lycklig och kravlös.

Framtiiiiden

Klockan sex på morgonen ringer jag min gamla chef, hon som jag lismade och log inför tills hon lät mig börja jobba extra på mitt gamla heltidsjobb igen, och hostsluddrar fram efter telefonsvararens pip att jag inte kommer att kunna komma till min första dag på jobbet. Sedan vrider jag mig i magsmärtorna igen och väntar på att yrseln kommer att göra att jag somnar.
Det gör den inte.
Istället hör jag en röst inuti som säger framtiiiiden.
Det är väl typ den rösten som gör att jag mitt i influensadimmorna väljer att titta på mitt senaste skuldbesked från CSN och konstatera att jag dessutom bara har två terminer kvar på högskolekvoten efter denna.
Då har jag högt studieskulder i världen och kan titulera mig magister i lingvistik, genusvetare med mastersexamen som jämställdhets- och mångfaldshandläggare, avdankad journalist och misslyckad författare. Har ni hört om någon som får jobb på den ekvationen? Och då menar jag jobb som i jobb man vill ha, som man läst sex år på högskolan för, som gör att man får användning av all den där tentaångesten, lånade pengarna och energin man lagt på sina studier.
Det krävs att man är en total misery loves company-människa för att man ska sitta och titta på sitt skuldbesked från CSN när man ligger i maginfluensa.

Jag tänker på hon som kom till Göteborg som tjugoåring och var övertygad om att komma in på Litterär gestaltning och bli världens bästa författare. För att sedan istället bestämma sig för att bli världens bästa språkforskare. För att sedan däremellan livskrisa och ta en massa onödiga kurser medan hon hattade omkring mellan dubbla kurser, extraarbeten, ideella engagemang, projekt, armbågar och romanplaner. Däremellan hann jag självtvivla, trycka i mig antidepressivt, gå i terapi och få ätstörningar.
När jag ser mitt CV ser jag kräkfärdigt på en 24-åring som sprungit omkring i snart fem år nu och varit så överdjävla genomduktig utan att veta riktigt varför. Eller vart hon ska ta vägen med det där brinnande hjärtat, ambitionerna, lusten och duktigheten. Bara att hon måste ta vägen någonstans, annars dör hon.

De senaste tre månaderna har varit en stor pausknapp. Jag har suttit i min lägenhet, pillat med mitt skrivprojekt och levt på stipendiepengar. Jag, hon som de sa att hon aldrig skulle klara mindre än ett liv i 180, har levt i min egen bubbla av skrivande, fikahäng och rödvin. Jag har mått så himla bra.
Men nu ligger jag där och vrider mig i magsmärtor, på väg tillbaka till ett liv av självtvivel, icke-jobb-genererande-studier, extrajobb, ekonomisk ångest, framtidskval och försök att hinna med lite självtid och skrivande någonstans mitt i allt rusande och duktighet. Och jag vet fortfarande inte vart jag ska, bara att jag dör om jag inte tar vägen någonstans med allt som brinner.

En smart bruds bekännelser

Jag tänker en hel del idag på vad jag hade gjort om jag inte haft en blogg. När jag inte tänker på vad jag ska göra av mitt liv, vad jag ska dricka i helgen, hur många påtår jag och gymnasiebästisen kan få gratis på caféet eller när Jess slutligen ska kyssa Rory i Gilmore girls-repriserna på eftermiddagen (jag är fortfarande kär i Jess. Trodde jag kommit över min thing för farliga, intellektuella bad boys-poeter men inte).

När jag vräker ur mig svartsjuka, hjärtesorg eller som igår – bitter besvikelse och livskrisande är det så skönt. Att bara få ur sig det någonstans. Att göra någonting lite mer konstruktivt av det. Och få de där fina kommentarerna tillbaka. Jag undrar vad jag gjorde innan Facebook också. Fem minuter efter att jag uppdaterat min status till jävla skitliv fick jag ett mail från Erik om att skicka mjältbrand till hon som knipit doktorandtjänsten och ett men vad har hänt sötnos? från min gamla kollega.

Men allra mest bloggen. Bloggen måste varit bland det bästa och mest beroendeframkallande som hänt mig. Bloggen är det ultimata sättet att kombinera min narcissism och mitt enorma bekräftelsebehov med min litterära talang.
När jag bad Navid skriva förordet till min kommande bloggbok (oops, där slank det ur mig också) passade han på att tipsa om Sigge Eklunds artikel om neonarcissism i Bon. Point taken haha. Och bra artikel. Jag tror jag hade varit narcissist även utan bloggen. Den har bara gjort det lite roligare att vara det.

Och den där doktorandtjänsten och mitt livskrisande. Det är ju så. Jag sätter allt jag har till min begåvning. Jag har inget val och jag ger aldrig upp.
Jag har aldrig varit en särskilt söt tjej. När jag var liten var jag hopplöst ful till och med. Tjock och alldeles för lång och konstiga, fula kläder, överbett och stripigt hår. Numera är jag väl lite sådär okejsnygg. Men höfterna är fortfarande raka, midjan för bred, ögonen för små och näsan för stor för att jag någonsin ska bli vacker, sådär slående vacker ni vet.
Jag har heller aldrig varit särskilt charmig eller socialt kompetent. När jag var liten var jag bara svinblyg och rodnade konstant. När jag var tonåring var jag paniskt livrädd för människor och övertygad om att alla hatade mig. Numera är jag rätt bra på socialt kallprat, men är fortfarande varken charmig eller flirtig utan pendlar mellan att vara kaxig och självupptagen, jätteblyg och generad eller blasétyst och ointresserad av folk.

Jag är varken särskilt vacker eller charmig, har aldrig varit, men begåvad det har jag alltid varit. Alla lärare, släktingar och andra vuxna som från barnsben fram till nu bedyrat min begåvning. Som sagt att jag ska bli någonting stort, någonting större, som väntar på min framgång. Jag har alltid förlitat mig på den. Ett av mina starkaste minnen från hemstaden var när vi hade vårt slutsamtal med vår mentor dagen innan studenten. Vi hade festat i en av parkerna sedan tio på morgonen i gassande sol, jag hade druckit en hel Guntrum och var sådär fyllelyckligsnartstudent att det inte spelade någon roll att jag sänkte mig i religionskunskap. I slutsamtalet frågade min mentor mig vad jag tänkte om framtiden.
- Jag ska kanske bli svenskalärare som du, sa jag för det var väl då jag gick i självtvivel antar jag.
- Det får du inte, sa han, läraryrket är för losers som jag. Du ska bli större än så, lova mig det.

Jag har lovat och satt tilliten till min begåvning och mitt intellekt, jag brinner för mycket för att kunna låta bli att vilja göra alla de där sakerna och är det någonting jag tror på hos mig själv är det min begåvning. Snyggheten och charmen må det vara illa ställt med, men en Smart brud det är jag.
Så gjorde jag också denna gång. Eftersom jag lagt ner det där med kärlek hade jag förväntat mig att få doktorandtjänsten för lite rättvisa. Framför mig såg jag fyra år av mig själv som akademikernucka. Svettig och ful skulle jag sitta inne i mitt institutionsrum fyllt av papper, post-itlappar och lingvistikböcker där jag totalt skulle gå upp i forskningen och glömma allt annat, typ det där jävla hjärtat. Också skulle jag få fett med credd och bekräftelse för min forskning och det skulle inte spela någon roll att jag var fulsvettig och asocial för det får man vara som begåvad akademiker.
- Vad ska jag göra med mitt liv nu då?, sa jag till frugan igår, varken kärlek eller karriär längre. Hur ska jag gå vidare härifrån?

Jag vet faktiskt inte. Kanske börjar jag banta igen. Kanske skriver jag klart den där romanen. Kanske börjar jag gå i terapi och skaffar mig ett bättre förhållningssätt till mig själv och mina ambitioner. Kanske ligger jag runt eller stalkar Gael Garcia Bernal på hans besök under Göteborgs filmfestival tills han inte kan säga nej till mig längre. Kanske lär jag mig laga mat eller odlar nya kontakter. Kanske får jag den där tjänsten på kåren och blir Fröken Duktig med studier på 200 % studietakt, två extrajobb och engagemang igen. Det finns ju en hel del möjligheter. Jag klarar mig nog på något sätt i alla fall medan jag vässar mina armbågar. Jag brinner fortfarande för mycket för att låta bli och jag kommer nog aldrig att ge upp.

Look at your career they said, Elin baby use your head. But instead I chose to use my heart.

Tillslut kommer beskedet. Tyvärr och nej och alla de där orden jag inte orkar se för andra året i rad, skulle slippa se det här året för hallå. Hallå eller, jag hade världens bästa forskningsprojekt, hela institutionen backar upp mig i att jag är en ambitiös, begåvad akademiker som passar för forskarutbildning, Celia Kitzinger – en av CA-analysens största, peppade mitt projekt och tyckte det sounded great.

En andraplats är ingen förstaplats. En andraplats är hedrande, framtidspeppande och ger en hint om att man inte var så himla sämpig ändå, javisst. Men det är bara förstaplatsen som genererar i en doktorandtjänst.
Andraplaceringen innebär att jag fortsätter på min icke-jobbgenererande utbildning till jämställdhetshandläggare, innebär frustrerande extrajobb på arbetet som jag inte vill gå tillbaka till för allt i världen, innebär att den där drömmen om att doktorera som jag närt sedan jag för första gången kom in på universitetet för fyra och ett halvt år sedan fortfarande bara är en fucking dröm.
Förstaplaceringen gick till hon som gör semantiska analyser på latinska blomnamn. Andraplaceringen gick till hon som ville forska om maktstrukturer och homosar och språk inom relationer. Hade jag varit smart hade jag tagit det föreslagna forskningsämnet, som var ungefär som blomnamnsforskningen. Duktigt, snällt, passande och fint. Men så jävla tråkigt.
Andraplaceringen gick till hon som får allergiska utslag så fort hon inte känner till hundra procent för någonting, hon som visste att hon inte kunde göra ett smart karriärmässigt val att forska i fyra år inom någonting som hon inte var intresserad av utan istället satte ihop världens mest spännande forskningsprojekt enligt henne själv.

- Hallå, jag har en livskris!, skrek jag i Amsterdam till frugan och Amsterdamsflickan när jag började ifrågasätta mitt val att vilja doktorera om språk och kön och queer och sånt skit när jag ändå aldrig kommer nånvart. Började ifrågasätta alla mina tietusen universitetspoäng som inte leder nånvart och började ifrågasätta vad jag med min bakgrund egentligen håller på med och vad det egentligen ska bli av mig med min helt omöjliga utbildning och allt jag egentligen vill göra här i livet om jag bara hade pengar och oändligt mycket tid.

Well hello people, jag har en livskris igen. På julafton ska jag sitta och skämmas med min andraplacering och förlorade forskarstipendium. Le sådär som man gör mot sina släktingar för allting är ju alltid så himla braaa med en inför dem. Säga att min utbildning är så spännande och romanen snart klar och hej och hå vad allting är bra ändå fast jag inte fick börja doktorera som min kusin det här året heller. Men fuck that shit. Jag skulle ju ta över världen, inte gå tillbaka till jobbet inom vården. Jag tror faktiskt inte att jag orkar vänta längre nu.

Den där tanken som slår mig ibland, som jag måste slå bort för annars slutar jag andas. Den som gör att jag ligger där halv fyra klarvaken på morgonen:
Tänk om. Tänk om jag aldrig kommer doktorera, göra karriär, få ge ut artiklar och avhandlingar och föreläsa inför tvåhundra stressade studenter i en hörsal. Tänk om ingen någonsin kommer vilja ge ut min debutroman, publicera en artikel som jag skrivit eller ens ge ut en liten novellsamling. Tänk om det faktiskt blir så, jag hamnar på mitt gamla jobb i all evighet och tar mig ingenstans. Också kommer hela meningslöshetskänslan över denna jävla strävan, detta fågelhjärta som måste ut och göra allting annars dör hon. Varför fågelhjärtat? Kan vi inte bara nöja oss istället?
- Probably end up back in da hood, I’m like FUCK IT THEN, säger Nas som de senaste dagarna förklarat för mig att the world is yours men som nu svär i Black republican istället. För det är precis så det känns just nu. Fuck it then, liksom verkligen.

Vad hände med kollektivismen? (Är jag med och skriver dess dödsruna?)

Och där sitter vi i seminarierummet bland våra böcker och utskrivna artiklar och diskuterar.
Butler säger en sak och Fraser en annan, Zizek hittar andra vägar och motargumenterar liksom Skeggs inte uppenbart delar hans gammelmarxistiska analysmodell men ändå antar en liknande diskurs i sin studie. Ja där sitter vi med alla fina böcker och artiklar med fina teorier och begrepp om klasstillhörighet, poststrukturalism och genusdiskurser och diskuterar kring hur världen ska förändras utifrån alla teorier vi läst.
– Gräsrotsrörelsebegreppet är dött idag, säger Lena Martinsson som forskat om organisationer och politiska projekt och i samband med detta myntat uttrycket ledarskapsnormativitet för att visa på hur de poliska rörelserna fungerar idag. Man måste ha en ledare. Man måste ha godkännande från en ledning för att kunna genomföra något. Ledarna är dem som för politiken och förändringarna framåt. De ledda bara stöttar, i bästa fall.
– Det är en form av klassuppdelning, säger Lena, de ledande och de som blir ledda.

I sin antologi Feminism utan gränser skriver Chandra Talpade Mohanty:
En problematisk tendens är den växande och i huvudsak klassbaserade klyftan mellan å ena sidan en vital kvinnorörelse och å andra sidan en feministisk teoribildning. Inom universitetsvärlden har detta glapp lett till en akademisk karriärfeminism, där akademins mikrokosmos har blivit en ställföreträdare för hela den omgivande världen och där feminism blivit ett sätt att främja karriärer snarare än en metod för att påskynda ekonomiska och sociala förändringar.

Jag läser detta och jag tänker på det Lena Martinssons sa om klassresor:
- Idag talar ingen längre om att kollektivet ska resa sig ur förtryck. Istället har klassöverskridande blivit ett individualistiskt politiskt projekt där den ledda blir en ledare och bara genom sitt positionsbyte genomför en politisk handling.

Och jag tänker på oss, vi som sitter där med alla komplicerade, motsägelsefulla teorier fulla med akademiska begrepp och jag tänker på mig och forskarkarriären som ett sätt att dels förändra den klassposition som jag föddes in i och framförallt för att det är det sätt som jag kommit fram till att jag kan bidra till förändring med. Jag vill vara en av dem som leder, som besitter kunskapen, som går där längst fram. Inte en av de ledda.
Jag inser någonstans hur djupt dagens mentalitet sitter i mig. Hur sorgligt det är att vi hamnat här.

För där sitter vi och diskuterar förtryck av minoriteter och arbetarklassidentiteter, slänger oss med begrepp som intersektionalitet och subjektivt klasspositionerande som om det låg i var mans och kvinnas mun och sedan går vi väl hem och tänker att vi lärt oss någonting och att vi vet en massa om hur världens förändring ska gå till, fast vi egentligen inte vet ett skit. Vi har bara blivit itryckta en massa begrepp och teorier om världen, men leder någonstans gör den knappast. Bara för att vi kan sätta akademiska ord på en invandrarkvinnas situation och har metoder för att analysera den innebär det inte att vi vet något om den egentligen. Vi är bara tillhörande en bortskämd klass kallad den kreativa klassen, den fina, intellektuella medelklassen som är den klass som blivit ledarklassen i förändra världen-projektet. Det är den kreativa klassen, med sin kunskap, ekonomi och flexibla tillvaro, som handlar ekologiskt, delar föräldraförsäkringen, får med sig ledningen på ett jämställdhetsprojekt och diskuterar Butler-teorier.
De andra då? De som inte leder, utan i bästa fall blir ledda och i annat fall gör tyst motstånd? Ja, de gör väl som de brukar. Stretar på i sin tillvaro och skiter blanka fan i intersektionalitetsbegreppet och Butler-teorier för deras verklighet behöver inte analyseras, de lever ju i den.

Där sitter jag med Feminism utan gränser uppslagen i knät och blir glödande förbannad, för vad hände med förändring underifrån? Vad hände med den kollektiva förändringsandan där det inte handlade om några beslut från ledningen utan en stark majoritet som krävde sin rätt? Vad hände med värdet i reell kunskap utifrån upplevelser av tillvaron och inte bara den kunskap man läser sig till? Vad hände med gräsrotsrörelserna och varför finns det ingen som tror längre? Varför fogar sig alla in i det styrda ledet och låter ledningen ta hand om besluten och föra politiska projekt framåt? Varför växer glappet mellan en sovande massa och en akademisk politisk rörelse, som så lätt tappar verklighetsförankringen i abstrakta teorier där den sovande massan riskerar att reduceras till forskningsobjekt snarare än delaktiga i en världsförändring?
Varför sover massan och när började man inrätta sig i tron att Idolfinalen är viktigare än en förändrad verklighet, när överlät man den till en styrande, intellektuell elit?
Frågorna är svåra och jag kastar ut dem i hopp om givande svar.

Men svåraste frågorna är de jag ställer till mig själv. Om hur jag själv slutade vara delaktig i politiska projekt där jag tvingades infoga mig i demokratiska majoritetsbeslut och streta på utan märkbar förändring. Hur jag istället gjorde mitt engagemang till ett individuellt politiskt projekt där jag både gör min egen klassresa och vill forska för att bidra till förändring, trots att forskningen bara kommer att förstås av och delges en redan insatt klick akademiker och knappast kommer att gynna det stora feministiska queerprojektet. Där jag blivit en av dem som sitter och diskuterar arbetarklassens massa av kvinnor ur ett akademiskt perspektiv, som om det inte gällde mig.
Samma dag som jag lämnar in ansökningarna till doktorandtjänst tänker jag för mig själv att jag nog blivit missledd. Att jag kanske inte vill fortsätta vara delaktig i ett samhälle uppdelat på detta sätt. Att det väl måste finnas andra sätt att förändra världen på.